Trots att jag inte är helt läkt, far jag fram på cykeln över isiga gator. Sporadiskt dyker de upp, isfläckarna, på de ställen där mildvädrets vattenpölar tidigare legat. Kylan biter mig i kinderna och jag sicksackar mig fram. Klokast hade kanske varit att låta cykeln stå, att ramla omkull vore högst olyckligt som nyopererad. Men avståndet känns lite för långt för att gå; än stretar det och drar i sårtejp och förband…

I vart fall hoppas jag att inget mer krånglar. För det var ju inte sjukdomar och död bloggen primärt skulle handla om. Utan om livet…

Det är sjuksköterskan som arbetar som samordnare som ringer och hennes varma stämma frågar om jag är frisk. ”Jovisst” svarade jag, trygg i vetskapen om att jag hållit mig isolerad senaste tiden. Jag hade nästan gett upp hoppet om en operation före helgen, eftersom vi kommit en bra bit in på veckan. Men då samtalet kom sent på eftermiddagen, fick det mig ändå att börja hoppas…

Ok, då är jag åter i Halmstad i ett nytt försök att hålla mig frisk i kropp och själ fram till operation. När jag klev av tåget mötte en nyvunnen vän upp och när jag kom hem till lägenheten hade min granne lyst upp entrén och köpt bröd till mig. Mottagandet gjorde mig alldeles varm om hjärtat. Denna gång kände jag mig mycket bättre till mods när jag klev in genom dörren, än jag gjort många gånger förr…

När man mår så dåligt att man bara vill lägga sig ner och glömma världen – då mår man inte så bra. När känslan är att det inte gör någon större skillnad om man lever eller inte, är det riktigt allvarligt. Ensam i lägenheten i Halmstad går jag under och förra veckan såg jag till slut ingen annan lösning, än att slå larm…