Jag fastnar i orden. Börjar om och om igen i ett försök att få ur mig det som hindrar mig från att komma framåt. Det blev ännu en sväng till akuten. Denna gång var det inget tvättäkta gallstensanfall. Utan symtom som kunde tyda på en akut inflammation. Proverna visade inte på något katastrofalt, så jag fick åka hem. Med en inplanerad tid hos kirurgen på tisdag så hoppas jag gallblåsan nu håller sig lugn…
Läs mer »
Ok. Jag har haft tid att tänka. Inte minst kring det Cat sa. Cat som till yrket är etnografisk fotograf; ständigt kringflackande på jorden med sin ryggsäck och kamerautrustning. För att dokumentera de folkslag och människor som befinner i utkanterna av vårt samhälle. Från Himalayas höjder till Arktis iskalla breddgrader, vidare till öknar och regnskogens utkanter; i månader har Cat följt de sista fritt strövande nomadfolken med sin kamera, för att med sina bilder förmedla något viktigt till eftervärlden. Cat är en prisbelönad fotograf. För mig är hon min vän. Och just hemkommen till London hör Cat plötsligt av sig och vill träffas…
Läs mer »
I datorn hade jag en färdig text till nästa inlägg. Men så ångrade jag mig när det var dags att publicera. Dels för att den resa jag gör för att hitta solskenet ser ut att bli brokig. Jag tvekar, av flera anledningar. En handlar om min hälsa, för gallstenarna har tyvärr fortsatt ställa till det för mig. I veckan hade jag ett kraftigt anfall som varade i över tolv timmar. Jag kände att något var fel och det skickades ut en ambulans. Därefter fick jag söka akut igen ytterligare tolv timmar senare. Den sten som blockerat gallgången har nu släppt och inflammationsvärdena med den. Men två levervärden är fortsatt kraftigt förhöjda och jag ska därför tillbaka till sjukhuset här i Hammersmith på onsdag…
Läs mer »
Resväskan är packad. Nu ger jag mig av mot en ny destination. En plats där jag varit förut. För att söka efter mitt solsken och finna vägen framåt. Jag kommer ägna tiden åt att skriva och umgås med vänner. Och leta efter en keramikmugg. Vad det sistnämnda handlar om återkommer jag till. Med resan hoppas jag kunna börja laga min trasiga livskompass, så jag kan sätta ny kurs. Lika mycket som det handlar om en fysisk resa, är det en inre. Som jag inte vet vart den för mig. Det både kittlar och skrämmer…
Läs mer »
Bakom mig lämnade jag Lissabon. Samma morgon hade jag låtit handflatorna glida över Wilmas köl av betong som i morgontimmen kändes sval och skön. Jag viskade till henne. ”Ta hand om dig och vakta din nästa”. Avskedet lät jag gå fort och snabbt svalde jag tårarna som pockade på. Istället stegade jag ut i soluppgången med min resväska. Bort från det dammiga varvet, mot en ny framtid. Detta fick bli skiljelinjen mellan det som varit och det som komma skulle. Nu skulle jag omfamna framtiden vad den än månne föra mig. Nu var jag inte längre mitt gamla alias Styrman Pimpsten som haft som livsstil att segla…
Läs mer »
Min tid här i Lissabon håller på att rinna ut. Några få dallrande andetag av dagar återstår. Vännerna här har kommit att betyda något alldeles särskilt för mig efter allt som hänt. Avskedet kommer därför inte bli lätt. Några blir kvar men i övrigt verkar det som vi tids nog skingras, inte bara jag reser. Vi är fler som står i ett vägskäl till förändring. Amora kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, precis som vännerna. Men allra svårast kommer det bli att ta farväl av Wilma…
Läs mer »
Såklart var Wilma täckt med en betänklig mängd damm efter att ha stått kärlekslös i tre månader. Nu kunde jag inte dra ut på det mer. Med vattenslang, skurborste och såpa började jag skrubba däcket, från fören och vidare akterut. Allt det rostfria putsade jag också, kanske inte frenetiskt blankt. Men tillräckligt som det anslår en kvinna som blivit övergiven…
Läs mer »
Redan innan inflygningen till Lissabon hade vi blivit förvarnade om att det skulle bli en skumpig landning. Den kraftiga blåsten gick inte ta miste på. Men utan att oroas alltför mycket drog jag bara åt säkerhetsbältet lite extra. När landningsställen strax därefter skulle sättas ner på backen, fick kärran på något vis inte kontakt med marken förrän en alltför lång bit av landningsbanan hade avverkats. Därefter följde ett par sekunders närkontakt med moder jord vartefter piloterna valde att avbryta landningsförsöket. Med full pådrag bar det upp i luften igen…
Läs mer »
En av de största utmaningarna jag har är att lära mig leva ensam. Det låter kanske banalt. Men för mig är det inte helt självklart. Den tvåsamhet vi levde i var måttlöst tajt. Jag var aldrig ensam, vi var alltid nära. Mot min vilja slets vi isär ut vårt gemensamma grepp. Två månader har nu passerat. En tid som känns som längre. Det har blivit hög tid att återvända…
Läs mer »
Som seglare har jag lärt mig att inte uppge något klockslag för när man beräknar vara framme. För det blir ändå aldrig som man tänkt sig på havet. Risken finns att man gör anhöriga oroliga. På samma vis har jag heller inte velat avslöja för mycket kring våra kommande planer. För det man säger kan bita sig fast. Då är det bättre att först i efterhand berätta om det man gjorde, än det man ämnade göra. Så slipper man försvara sin kursändring. Ibland händer det dock att jag gör undantag. Som nu senast då jag berättade att jag i veckan reser ner till Wilma. Ensam står hon som jag lämnade henne och det är något som tynger mitt hjärta…
Läs mer »
projektsunshine.se 