Mitt sociala nätverk har under de senaste tio åren till största del bestått av andra seglare. Lite skämtsamt brukar jag kalla dem för min seglarfamilj. Helt fel är inte uttrycket trots att det enda som egentligen förenar oss är kärleken till havet. Fastän det saknas blodsband så håller vi ihop. Som en familj. På havet. När jag nu söker min nya väg i livet har det visat sig att jag även har stöd av dem på torra land…
Läs mer »
”Mormor, jag vill resa någonstans med dig”. Frågan hade mitt äldsta barnbarn ställt några veckor tidigare. Eftersom jag missat hennes 18-årsdag på grund av operationen, tyckte även jag att det var en bra idé. Att det hade varit fint att göra något ihop som vi för all framtid skulle kunna minnas tillbaka på med glädje…
Läs mer »
Under utbildningsveckan i Stockholm har jag visat prov på obändig segervilja. Inte i den meningen att jag försökt mäta mig mot andra, utan för bevisa för mig själv att jag visst klarar mer än jag själv tror…
Läs mer »
Det är åtta år sedan jag senast var hemma i Sverige en december månad. Därför hade jag nästan glömt hur det låter när man tar sig fram på snöiga gator; knarret som uppstår varje gång skosulan trycks mot det frusna underlaget. I ett vintrigt Halmstad har jag låtit cykeln stå. Istället drar jag en shoppingvagn med hjul efter mig. I den ligger ingredienserna till den skånska kålsoppan som jag och sonen bestämt oss för att laga. Om vi nu skulle lyckas, vill säga. För även om vi kände till ingredienserna så var vi osäkra på hur Tjoppe brukade tillreda den. Vi befarade att han tagit kunskapen med sig i graven…
Läs mer »
Trots att jag inte är helt läkt, far jag fram på cykeln över isiga gator. Sporadiskt dyker de upp, isfläckarna, på de ställen där mildvädrets vattenpölar tidigare legat. Kylan biter mig i kinderna och jag sicksackar mig fram. Klokast hade kanske varit att låta cykeln stå, att ramla omkull vore högst olyckligt som nyopererad. Men avståndet känns lite för långt för att gå; än stretar det och drar i sårtejp och förband…
Läs mer »
I vart fall hoppas jag att inget mer krånglar. För det var ju inte sjukdomar och död bloggen primärt skulle handla om. Utan om livet…
Läs mer »
Det är sjuksköterskan som arbetar som samordnare som ringer och hennes varma stämma frågar om jag är frisk. ”Jovisst” svarade jag, trygg i vetskapen om att jag hållit mig isolerad senaste tiden. Jag hade nästan gett upp hoppet om en operation före helgen, eftersom vi kommit en bra bit in på veckan. Men då samtalet kom sent på eftermiddagen, fick det mig ändå att börja hoppas…
Läs mer »
Ok, då är jag åter i Halmstad i ett nytt försök att hålla mig frisk i kropp och själ fram till operation. När jag klev av tåget mötte en nyvunnen vän upp och när jag kom hem till lägenheten hade min granne lyst upp entrén och köpt bröd till mig. Mottagandet gjorde mig alldeles varm om hjärtat. Denna gång kände jag mig mycket bättre till mods när jag klev in genom dörren, än jag gjort många gånger förr…
Läs mer »
När man mår så dåligt att man bara vill lägga sig ner och glömma världen – då mår man inte så bra. När känslan är att det inte gör någon större skillnad om man lever eller inte, är det riktigt allvarligt. Ensam i lägenheten i Halmstad går jag under och förra veckan såg jag till slut ingen annan lösning, än att slå larm…
Läs mer »
Det var inte alls bra att jag blev sjuk. Återigen brottas jag med känslor av ensamhet. Och detta lagom till dagen som markerar att det gått sex månader sedan jag blev lämnad. Att bryta tomhetskänslan är svårt. För det handlar om djupare saker än att hitta göromål att slå ihjäl tiden med. Det handlar om mitt förlorade sammanhang. Och likt ett vilset barn famlar jag efter min tillhörighet…
Läs mer »
projektsunshine.se 