Vilken känsla det är när man tassar upp från undre däck efter en natts god sömn och man ser solen lysa in genom ventilerna. Att då öppna upp och andas in morgonluften är ljuvligt.

 

Byggtakten är nu anpassad till vinterschemat, det vill säga att bygget ska konkurrera med våra övriga arbeten. Om vi inte hade engagemanget och glädjen för vårt projekt så skulle vi inte dag efter dag efter våra långa arbetsdagar byta om till snickarbyxor för att dra i några skruv till på båten.

 

Helena har ägnat sig åt att olja och fernissa räcket på trappnedgången.

Ännu återstår ett gäng fernissalager innan vi kan anse oss nöjda.

 

Tjoppe har under tiden tittat på badrumsventilationen. En paxfläkt ska sitta i taket i badrummet och då ska ett rör fortsätta upp, genom däcket till ovanvåningen och detta rör hamnar då lite finurligt inne i en liten vägg och röret mynnar tillslut ut i däckbyggnadens sida. Bild saknas i nuläget.

 

Alla som följt oss vet ju att Kapten Haddock är en återkommande figur. Lugn, lugn..Tjoppe är inte alls arg och svär. Nä denna gång är självaste Kapten Haddock själv som hört av sig. Vi fick ett brev.

 

Poststämplat utomlands så har vederbörande Kapten Haddock med avsändaradress Chateau Moulinart, Republique Francaise skickat ett fint kort till oss med välgångsönskningar.

 

Vi blev glatt överraskade över denna någon. Vår blogg är ju rätt så spridd numera och det är därför inte lätt att gissa vem som döljer sig bakom denna signatur. Någon som är båtintresserad gissar vi och som är duktig på Tintin-historia. Med tanke på Frankrike och Chateau Moulinart så ligger det nära att tro att personen i fråga faller för fina franska viner såsom Chateauneuf-du-Pape. Kanske att Kapten Haddock ger sig till känna vad det lider och då får vi sätta på kaffepannan och tacka för det fina kortet med välgångsönskningen. Spännande, så säg!

 

Och häromdagen så gick det förbi en medelålderskvinna utanför båten när Helena stod på insidan. Utan att kvinnan såg Helena så gick hon fram till vår arbetsbänk och la en bukett blommor i vattenskålen som stod där. Sen gick hon vidare. Så vi känner oss väldigt rörda av människors beröm och välgångsönskningar.

 

Så just nu finns det ingen anledning att ta till några svordomar a la Kapten Haddock, utan tvärtom. Vi tackar och bockar så mycket.

 

Skepp O´hoj!

 

Tjoppe och Helena

 

 

 

 

 

 

 

Vi har fått ett youtube-klipp av Kenth Olsson. En mycket trevlig presentation av vår båt. Vi tackar och bockar så mycket och önskar våra läsare en stunds trevlig underhållning. Det Öppna Huset eller Öppna Båten som vi valt att kalla det har varit mycket lyckat. Under söndagen kom det hela tiden en strid ström av besökare. Och vädret hade vi med oss. Nu är vi klara för att möta höstmörkret och bygga vidare.

 

 

Skepp och Hoj!

 

Tjoppe och Helena

 

Ett härligt helgväder har förgyllt tillvaron. Denna helg har vi Öppet Hus på båten. Eller som en god vän sa, det kan ju inte heta Öppet Hus, det måste ju heta Öppen Båt. Så sant. Det var många trevliga människor som tog sig ombord för en titt, och vi blir ju mäkta glada när reaktionerna är positiva. Den bästa kommentaren hade nog den förre ägarens fru. Hon sa -Jag tror jag vill nyttja vår ångerrätt till köpet, men jag väntar gärna ett halvår till så ni hinner bygga klart! Det är trevligt att kunna visa upp vårt slit och att vi vårdat båten efter det att det sålts till oss. Samma tur har ju inte systerskutan Vrenen fått. Inne på båten har vi lagt upp ett bildspel, där man kan se foton från byggtiden och lite annan kuriosa och information om fartyget. Och utav alla frågor man kan tänkas få kring ett båtbygge av detta slag är, hör och häpna; -Hur kommer Helena upp i sängen. Ja hög är den, går strax under bröstkorgen på Helena och ingen pall eller stege har vi byggt än. Och sanningen är enkel, trots hennes 46 år så svingar hon sig lätt upp som en bättre syster till Kajsa Bergqvist. Ett enkelt avstamp med lite sving så landar man uppe i bingen. Nu kommer detta säkert inte kunna gå i årtionden, så en pall behövs nog på sikt. Men den dagen, den sorgen.

 

På bordet har vi ett bildspel och lite information om båten, för den nyfikne.

 

Planen var att vi skulle ligga bakom segelfartyget Najaden denna helg. Men med sjöräddningens båtar och ett stenröse i vattnet som mätte 2,5 meter så tyckte vi att det var för riskabelt. Så vår Öppna Båt besöks på vår ordinarieplats nedanför gamla Tropikcenter. Även idag söndag mellan 10-17 så är det Öppen Båt och alla som vill får kliva ombord för en titt.

 

Inför denna helg så gjordes landgången klar.

 

Nu finns det räcke att hålla sig i. Tjoppe splitsade tågvirket snyggt i ändarna.

 

Och vår nedgång har nu blivit målad klar, återstår gör att olja och fernissa eken på trappräcket.

En annan synnerligen trevlig sak som veckan har gett, är att vi haft brandmyndigheten på plats ombord. När man bedriver verksamhet ombord vid kaj så behöver man ha godkännande från brandmyndigheten. Och nu var det dags för ett möte, innan vi börjar med restaurangköket, med risk för att behöva göra om. Och glada blev vi när vi fick ett positivt besked. Nu vet vi hur vi ska bygga resten, så brandsäkerheten ombord blir säkrad. Skönt att få bekräftelse på att vi tänkt rätt kring vårt bygg. Nu ska vi bygga köket som en egen cell, precis som maskinrummet. Och vid en eventuell brand, som ju aldrig ska hända hoppas vi, så kommer en branddäckare att aktiveras när brandlarmet går, och då släpper dörrmagneten till köket (eller byssan) och dörren stängs. Då vinner man betydelsefulla minutrar så man kan få iland alla som finns ombord. I övrigt så var det små saker som ska till, som vi redan var medvetna om. Utrymningsplan, nödutgångsskylt och så vidare.

Brandingengören som var ombord var synnerligen trevlig. Och vi fick mycket bra information kring brandsäkerhet i största allmänhet. Intressant var det att få insikten om att det är våra personliga insatser som har en stor påverkan på brandsäkerheten, att ständigt ha ett säkerhetstänk, att vi aktivt diskuterar och planerar för hur vi ska agera för att undvika brand och hur vi agerar om den ändå oturligt skulle uppstå. När en brand uppstår så beter sig människor på ett visst sätt instinktivt, man söker samma utgång som man kom in igenom som exempel eller att man ogärna går emot ett oljud såsom brandlarmet. Med dessa kunskaper så vet man bättre hur man ska placera brandvarnare och hur man ska ledsaga människor om olyckan är framme. Vi har båda varit med om flertalet brandövningar genom åren, men detta var något nytt. Nu kan vi bygga vidare så ska vi kontakta dem på nytt för en ny inspektion när vi närmar oss färdigställandet av båten. Vi tackar så mycket för besöket, känns skönt att brandmyndigheten hjälper oss med detta.

 

Och förutom detta så för vi det vi gör bäst, äter gott. Här vankas laxknytten som ska läggas på grillen.

 

Skepp och Skoj!

 

Vad brukar man säga, borta bra men hemma bäst. Men det har varit underbart med vår semester. Skönt är det ju åter i hemmahamn, att kunna plocka fram allt man har stuvat undan och man blir av med kappsäckskänslan. Och åter är det våra välkända ansikten vi möter på kajen. -Hej hej, har ni varit iväg? -Välkomna hem! -Har semestern varit bra? -Har något krånglat med båten? Frågorna har varit många och omtänksamma. Även en hel del semesterflanerare rör sig i hamnen även om de sinat i antal såhär en bit in i augusti. Och vi blir rörda av alla lovord över hur båten börjar ta form.

 

Själva har vi dragit på oss arbetsbyxorna igen och letat fram skruvdragare och annat. Vårt mordiska hål, den gapande öppningen i däcket där trappan går ner, som är livsfarliga för små barnbarn, ouppmärksamma och onyktra har vi tagit oss en titt på. Vi kände att med ett stundande Öppet Hus så måste säkerheten säkras. Vi diskuterade återigen utformningen på trappräcket runtom, och sen satte sig Tjoppe på kanten och tänkte. Jo han gör så, sitter lite apatiskt en kvart. Sen reser han på sig och bygger.

 

Tjoppe har börjat så smått..

Han fräser spår i ekskivan och gör hål för de rostfria rören..

Rostfria rör som stolpar är inte fel på ett fartyg. Dels gungar det när man är ute till sjöss och då kan man behöva något stadigt att hålla sig i. Sen kan det ju tänkas att det gungar för man står nära baren, och då kommer också rören väl till pass. Själva räknar vi med att kunna hålla balansen oavsett anledning, men att vi vilar ögonen på dessa ting. Vi befarar att vi drabbats av rostfritt-pest, vilket yttrar sig i en förkärlek för detta material. Tjoppe har nog haft en släng av sjukan hela livet då han alltid släpat runt på rostfria saker, men för Helena så slog den till rejält i samband med pollarna.

 

Med rören på plats så var det dags för överliggarna..Tjoppe gör spegelvända bitar.

Och med arbetet klart såhär långt så fick Helena släppa sitt flit för att assistera. Det var dags för skivorna. Ett kånkande, mätande och sågande tog vid.

Två sidor på plats..

Vid det här laget så drog Tjoppe iväg ett sms till konstruktören. Fika och kontroll av porrstång? Det har pågått mycket skratt och skämt kring dessa rostfria stänger, att de ska dansas runt av lättklädda flickor. Det tog inte mer än någon sekund så svarade konstruktören att han var på väg. Och när han kliver in genom dörren så står Helena vid ena stången och ålar sig och har sig. Fullt påklädd förvisso, men ändå. Och Konstruktören brister ut i skratt. Därefter inspekterar vi trappräcket och Tjoppe flikar in till sin gode vän att -nu är det säkert att dricka vin på båten, och man kan ta sig ner säkert på egen hand. Tjoppe syftade på den trevliga grillkvällen på Anholt, då vi grillade havskräftor i hamnen. På väg tillbaka till båten behövde vi stötta varandra lite extra. Vissa mer än andra. Men trevligt var det.

 

Med kaffet urdrucket så fortsatte vi. Tjoppe skruvade, pluggade och limmade och drog ett lager grundfärg på skivorna.

 

Medan Tjoppe ägnat sig åt räcket så gav hon sig på signalbokstäverna. Alla fartyg har signalbokstäver, som används när man gör anrop på radion. Men faktum är att idag är det båtens namn som mest används. Under några dagar har vi fernissat två ekbitar och nu var det dags för bokstavsleken.

S B Q Y. Helena mäter, förborrar och skruvar.

Därefter hjälps vi åt att skruva upp skyltarna, en på babords sida och här på styrbords sida.

Och här är skylten på plats.

 

Och med detta gjort så var det inte såmycket kvar av dagen. Vi rundade av med lite god mat.

Kalvfärsbiffar med rosmarin, mycket gott. Och efteråt så slog vi oss ned framför tv:n en stund.

 

Timmermansblues!

 

Tjoppe och Helena

 

 

 

 

För intresserade och nyfikna så finns det möjlighet att besöka vår skuta under Dragvägens Maritima Dagar. Vi kommer att ligga nedanför slottet på segelfartyget Tre Hjärtans plats. Länkar information om evenemanget nedan.

 

 

Vi kommer att finnas på plats och berätta om vårt bygge och visa runt på båten.

 

 

 

Land i sikte!

 

Tjoppe och Helena

 

Det högst trevliga dagar i Lysekil. Första dygnet låg vi i Norra Hamnen. Senaste åren har man investerat och byggt och utvecklat stora delar av Lysekil. Fina kajpromenader och flytbryggor med restaurang med mera. Nu är denna hamnen säkert bra för vanliga båtturister med mera vanliga båtar. Flytbryggan blir ju lite löjligt låg när man lägger till med en 80 ton tung båt. Man har längs hela utsidan av Norra Hamnen hänvisat större båtar att ligga på utsidan med långsidan till, precis där vi la till. Men sen kommer nästa sak, när man ska förtöja sin båt så sitter det små jättefina gulliga knapar i plast. Så med en liten Flipper eller Maxi 77 så fungerar väl detta. Men idag ser man en hel del båtar som är större en så, inte bara vår skuta. Men vi la till där och fäste vår stora koloss till båt i de små knaparna och vi la på många förtöjningar för att fördela belastningen på dessa små plasthistorier. Hela den natten var Helena upp och kollade till förtöjningarna, tanken på att båten slita sig efter ett plopp plopp plopp plopp när knaparna gick av tvingade henne upp ideligen. Men båten låg kvar tack och lov. På morgonen därpå så besökte vi vännerna som har ett varv i staden och till det en rejäl kajbit. Här har även vår konsult Felix av Lysekil sin verkstad. Dessa fantastiska människor erbjud utan knussel ett bit kaj för några dagar. Och här fanns det pollare att fästa vår båt i. Rejäla gjorda för stooora båtar. Vi flyttade vår båt, en liten båttur, som blev lite smått stökig då det blåste rejält. I byarna hade vi 15 sekundmeter och vi hade inte tagit upp fendrarna för resan var ”så kort”. Givetvis så tappar man då den bästa fendern och ser den guppa iväg i havet. I gropig sjö så rullade det rätt så bra. Till saken hörde att Tjoppe testat olika lösningar för vårt brandlarm. Vi ska ha en kamera i maskinrummet, men nu hade han lagt ett brandlarm där. Och likt ett brandlarm i ett kök som gärna reagerar på att man steker pannkaka, så kan samma sak hända här, fast då på motorns avgaser. Blåsten tryckte ner avgaser tillbaka ner i chacktet som går runt skorstenen med följden att brandlarmet på båten gick. Det tjöt och vi passerade just då ett smalt sund med flera segelbåtar och fendern hopplöst förlorad bakom oss. Det var en lätt pulshöjning innan vi fick det konstaterat att det inte var en brand, utan avgaser som larmet reagerat på. När vi lagt till borta på vår nya plats så pustade vi ut. Fria från plastknapar och falsklarm. Och vi konstaterade att kamera i maskinrummet är något vi ska prioritera framöver. Vi konstaterade att denna sommarens båtsemester har varit bra för många framtida beslut.  Borta på den nya platsen trivdes vi som fina fisken och kunde även pyssla lite med båten då vi hade tillgång till Felix fina verkstad.

 

När vi legat där några dagar så kom den en hamnvärd, en ung kille förbi på kvällen. Vad han gjorde på denna privata kaj tillhörande ett varv undrade vi. Han hade uppenbarligen gått vilse då han var långt ifrån allt vad gästhamnar heter. Han gick ett varv och när vi klev ut på däck så tog vi ett snack med killen. En mycket trevlig grabb, som blivit utsänd av sin chef. Lite osäkert sträcker han på sig och säger: Jag tänkte ta betalt för kajhyra! Tjoppe frågade snabbt ”varför då” då vi gjort rätt för oss vid Norra Hamnen och nu låg vid privat kaj. Hamnvärden förklarade då att han fått order uppifrån och nu gick runt i staden för att ta betalt för dessa båtar också. Även båtarna bakom oss undrade han över, och lite fulla i skratt blev vi när ena båten tillhörde själva varvet. Nu kan man ta betalt vid denna kaj om man önskar men den rättigheten har ju varvet och knappast kommunen. Nu fick killen lomma iväg utan några sekiner. När han gått så sa Helena till Tjoppe samtidigt som hon pekade på Kustbevakningens stora båt som också har sin plats några hundra meter ifrån att; -Att han inte tog betalt för den där stora båten, det hade nog inbringat en bra slant till kommunen. När vi senare sprang på varvsägarna så berättade vi om incidenten och de blev såväl fulla i skratt som lite irriterade över händelsen. Som att någon utomstående försöker lappa ens bil när man står på sin egna uppfart och tomt. Ja detta var en rolig historia.

 

Här ligger vi på vår nya tillfälliga plats i Lysekil. Killen från hamnen kammade noll.

 

Och här är Felix verkstad som han har tillsammans med Tjoppes bror. Här är det roligt att vara. Ordning och reda och en massa roligt att titta på tyckte Helena.

Vi passade på att göra lite småjobb som har med vår båt att göra.

Helena slipade det sista på ankaret och la på grundfärg. Grå!

Och Felix och Tjoppe reparerar och gör om vår flaggstång, då flagglinan gnagits av. Felix är en munter och humoristisk kille. Han har en keps som han haft i många år berättar Tjoppe för Helena. Det står Överkalix på kepsen. Och ibland så drar han på sig kepsen och pratar med norrländs dialekt; ”jo ja hä fra Överkalix ja”. Och förutom humor så är han mycket yrkesskicklig. Tjoppe passar på att fråga om goda råd.

 

Ett pyttelitet block sitter nu i flaggstången så inga vassa kanter ska gnaga av linan.

I övrigt så passade vi på att vara lediga. Att byta miljö mår man toppen av och Bohuslän är ju otroligt vackert. Vi hade en mycket trevlig kväll med havskräftor tillsammans med hela vår Lysekilsfamilj. Vi trivdes med att få träffa alla och prata gamla minnen. Det var fantastiskt gott och trevligt utom då Tjoppe skulle hoppa studsmatta. Det smällde till i vaden med en muskelbristning som följd. Och likt sin pappa som haltar då han har problem med fötterna, så fick även Tjoppe samma gångstil de resterande dagarna och far och son blev än mer lika.

 

Som oftast när man har det som bäst så måste man ge sig av igen. Vi lämnade Lysekil mycket tidigt en morgon med destination Halmstad.

 

Hej då Lysekil. Vi hade en hel del sjö de första timmarna och det rullade bra därute på havet. Kylskåpsdörren flög upp, en olivburk hoppade ur och öppnade sitt lock och brädde ut oliver på golvet i köket trots att vi surrat så bra tyckte vi. Och i badrummet hade vi inte haft en tanke på att surra toapappersrullen.

 

Nästan allt papper hade rullat av sig. Och det var ju rätt så små bekymmer med tanke på att båten periodvis for som en tvålkopp ute till havs. Men när vi fick lä från danska Skagen så lugnade sig havet och vinden och vi möttes av en högtrycksrygg som låg från Göteborg och söderöver. Och plötsligt så blåste det bara ett par sekundmeter och havet la sig. Vi kunde ägna oss åt att äta och spela kort och röra på oss ombord.

Helenas älskade Tjoppe. Han byts inte ut för allt smör i småland!

Och vi fick en fantastisk kväll på havet. Efter 18,5 timmar kunde vi äntligen lägga till i hemmahamn. De sista timmarna var efter solnedgång och vi fick mörkernavigera. Men det fungerar ju utmärkt, och känns inte alls knepigt särskilt som det är i hemmahamn man ska lägga till vid. Det blev en mycket lång dag på havet men det var skönt att vara hemma igen och få sätta tänderna i vårt fortsatta båtbygge. Men först väntades lite sömn.

 

Skepp och Hoj

 

Tjoppe och Helena

 

Lite kul, vi gick in på Romero McPauls hemsida, skoföretaget som tog sina företags/reklambilder på våran båt genom fotografen Martina Wallin. Nu finns bilderna på företagets hemsida och det är ju riktigt roligt att man ser och känner igen vår båt. För företaget som tillverkar och säljer skorna så känns det som miljön och känslan är perfekt fångad, vår båt blev nästan snyggare på bild än i verkligheten. Eller så är det för alla de snygga modellerna gör det. Hur som helst, detta blev ett mycket trevligt inslag i vårt båtbyggarliv..

http://www.romeromcpaul.com/home/en 

 

Alle man på däck!

 

Tjoppe och Helena

 

Ett kort meddelande bara att vi är åter tillbaka i hemmahamn, Halmstad. Vi har kört oavbrutet i 18,5 timme och vi har haft allt från riktigt gropig sjö till platt vatten. Men allt har gått mycket bra. Nu ska vi sova ut! Vi fick en underbar solnedgång på havet.

 

 

Klockan 21:10 mellan Falkenberg och Tylön gå gick solen ned. Klockan 00:15 la vi till.

 

God natt

 

Tjoppe och Helena

Vi kastade loss tidigt morgonen därpå för destination Lysekil.

 

Vädret var gott och vi hade mestadels sol längs vår tur. Denna tripp var lite längre än de tidigare, närmare 60 distans.

 

Helena njuter av solen på däck. När Danmark tog slut och Skagen försvann som skydd för vågor och vind, så rullade det en hel del. Vi fick vågorna in från sidan. Det är ju tur att vi inte blir sjösjuka så lätt. Det hör till att fiskebåtar rullar rätt så bra ute på havet, men detta minskas den dag vi har mast på. Vanligt är också att man har stödsegel på fiskebåtar, då minskar rullandet betydligt. 

 

Efter många timmar så närmade vi oss Lysekil. Med den karaktäristiska bohusländska kusten med de kala klipporna. Helena höll utkik efter sälar, men det bjöds bara på havsfåglar och brännmaneter.

När vi väl kommit fram till Lysekil och lagt till så lyfte Tjoppe luren. Vi hade hållit hemligt för Tjoppes pappa om att vi skulle dyka upp. Och när faktum stod klart, att vi kommit ända upp till Lysekil med vår stor koloss till båt, så stod glädjen högt i himlen. Det tog inte många minuter så var alla nära och kära på besök.

 

Det här besöket var mycket betydelsefullt för Tjoppe och säkert lika mycket för hans pappa. Det tog inte många minuter förrän det blev båtsnack. Många goda och kloka råd från någon som hållit på med båtar i hela sitt liv (och fortfarande är verksam trots att pensionsåldern passerat för länge sedan) och Tjoppe har någon att prata samma språk med. Så här var ju Tjoppes uppväxt, båtar och båtar. Senare kom även hans bror med sambo ner till båten, och Tjoppe sken som en sol när han fick möjlighet att visa sin lillebror vårt båtbygge. Denna lillebrodern är inte liten längre, idag arbetar han på hög position över hela världen med stooora fartyg. Tjoppe suger åt sig av brorsans kunskaper. Man kan nog lätt sammanfatta det att med pappa och dessa två bröder samlade på en och samma gång, så har man ett rätt så komplett gäng. Troligtvis så finns det inte ett enda svart hål på den marina kompetenskartan..Vi bugar och bockar inför dessa pojkar! Ni kan er sak!

 

ShipShape!

 

Helena och så Tjoppe såklart

 

 

Efter Anholt så tog vi sikte på ännu en dansk ö, Läsö. Denna ö ligger endast 25 nautiska mil från Göteborgs skärgård och därför är ön ett populärt resmål för segelfolk. Läsö är en egen kommun, danmarks minsta och här livnär sig öfolket huvudsakligen på fiske och jordbruk. Inte minst är ön känd för sitt Läsö-salt.

 

Här har vi lämnat Anholt, vi har många timmars färd framför oss..

 

 

Vädret är bra, stilla men lite grått men det klarnar upp mer och mer. Och vi roar oss under färden med mat, fika och kortspel. Vi spelar poker, ett tag övervägde vi att spela klädpoker men insåg det dumdristiga och komiska när vi båda två sitter på slutet med bara flytvästen på, och ingen vill förlora sista omgången.

 

Det blir ju inte så mycket motion när man är ute till havs, däremot en massa frisk luft. Och kakor och annat som får byxknappen att sitta trångt.

 

Vi kom till slut fram till fiskehamnen, där vår båt platsade in för att få ligga. Nu måste vi bara få berömma hamnen såväl här på Läsö som på Anholt för det otroligt fina mottagandet man får. På Anholt blev vi mötta av hamnkaptenen i en gummibåt, han körde ut till oss och hjälpte oss med att ange vilken plats vi kunde ligga på. Och på Läsö stod hamnkaptenen precis vid inloppet och mötte upp. Denna hamn var väldigt liten, iallafall om man har en sån här stor båt som man ska vända på. Och vi fick ligga utanför en fin gammal segelskuta som väntade på att få gå upp på varvet. Man känner sig väldigt välkommen fast man har en stor båt och inget verkar vara till något bekymmer. Så tusen tack, Läsö och Anholt för det fina mottagandet!

I hamnen så låg det många fiskebåtar och alla verkar fiska aktivt för de gav sig ut strax efter vår ankomst. Förundrat stod vi på däck och såg hur fiskarna hanterade dessa båtar, utan bogpropellrar precis som vi, och de hanterade båten så otroligt elegant på minsta möjliga yta. Till glädje såg vi också att fiskebåtarna var så välskötta, närmare hälften av båtarna såg ut som de varit på varv i år och blivit omdrevade och målade. Och den danska fiskebåtsblåa färgen tycker vi om. Även vår skuta har varit målad med samma kulör på den tiden den användes till fiske.

 

Vi låg som båt nummer tre. Här finns det få bekymmer vad det gäller båtar. Alla är glada och hjälpsamma.

 

Vädret lovade gott inför morgondagen så vi beslutade oss för att bara ligga över natten och därefter dra vidare mot Lysekil. Vi grillade på akterdäck och vår båt fick njuta av att guppa tillsammans med sina båtkusiner i hamnen. Det var skönt att ta det lugnt.

 

Men något behövde vi ju ändå se av denna ö bestämde vi oss för efter maten, så vi gick en sväng i hamnområdet.

 

Att fisket är dominerande på ön gick inte att ta miste på.

Och vi hittade en trevlig restaurang med bar på vår upptäcksfärd. Vi slank in och satte oss i baren och njöt av var sin irish coffee. Och medan vi satt där (det var en mycket gemytlig stämning, mycket trevlig personal) så fick vi se en fantastisk solnedgång utanför fönstret. Alla gäster stannade upp med sina glas och gafflar, till och med barpersonalen, precis när solen försvann ner bakom horisonten. Solen var alldeles brandgul.

 

Därefter lomade vi oss tillbaka till skutan och kröp ner i kojen. Väckarklockan var ställd på tidigt, så här gällde det att få ut så mycket sömn som möjligt. Ännu en lång dag ute till sjöss väntade.

 

 

Hamnen sover!

 

Tjoppe och Helena