Jag blandar högt med lågt. På samma gång som där finns roligheter som ett beachparty, finns där annat som oroar. Just nu ligger vi i marinan här i Portimao. Det kommer blåsa upp till storm med vindbyar på över 50 knop (mer än 25 m/s) och värst blir det på torsdag. Vi hade tur som fick en båtplats, först kunde killen på marinakontoret inte erbjuda oss någon plats. Men när han såg min smått skärrade blick, lovade han försöka lösa det. Men han kunde inte lova något. Detta var i lördags och några timmar senare damp det ner ett mejl från marinan, som sa att de hade plats för oss från måndag. Till saken hör, att på torsdag när det blåser som mest, då ska jag flyga hem. Jag har fått tid till operation…

I mörkret har jag svårt att se Konstruktörens ansikte, men jag hör honom. ”Tvi, tvi, tvi…var det här din idé???”. Sanden han försöker spotta ut säger något om hur galet påhittet var att sova under bar himmel. Jag visste mycket väl att Konstruktören var lika skyldig som jag, fast han nu lekfullt försökte lägga ansvaret på mig. Klockan är halv fem på morgonen och förutom Konstruktören ser jag mina andra vänner sova hårt omvirade i sina filtar på stranden. Det behövs eftersom kylan tränger sig på. Trots att underlaget är knöligt, känns natten magisk. Emellanåt har jag vaknat till och då lyssnat till havets vågor som rullat in mot strand – och låtit min blick vila mot himlavalvets alla stjärnor. Till skillnad mot Konstruktören vaknade jag aldrig med sand i munnen. Det hela hade börjat med en fest på stranden som varat till sent inpå natten. En barbecue som blivit fantastiskt lyckad och som vi alla sent skulle glömma. Fast allt hade inte gått i lyckans tecken…