Kategori: Searching for Sunshine

Jakten på solsken

projektsunshine6 kommentarer

Resväskan är packad. Nu ger jag mig av mot en ny destination. En plats där jag varit förut. För att söka efter mitt solsken och finna vägen framåt. Jag kommer ägna tiden åt att skriva och umgås med vänner. Och leta efter en keramikmugg. Vad det sistnämnda handlar om återkommer jag till. Med resan hoppas jag kunna börja laga min trasiga livskompass, så jag kan sätta ny kurs. Lika mycket som det handlar om en fysisk resa, är det en inre. Som jag inte vet vart den för mig. Det både kittlar och skrämmer…

Läs mer »

Mellanlandningen

projektsunshine11 kommentarer

Mina 26 kvadrat

Ett skepp kom lastat. Tja, det var väl kanske inte riktigt sant, men i vart fall dök en bil med släp upp. Det var min stand-in-pappa ”Herr Segelmakare” som kom med mina saker från Lysekil. Nu kan jag äntligen börja fixa till mitt hem på tjugosex kvadrat. Och det är på tiden, månaderna har gått utan vettiga möjligheter att kunna förvara saker eller för den delen laga mat. Inte för att jag har någon lust att laga mat, den har jag tappat. Men om och när. I vart fall har jag alla husgeråd jag behöver nu, utom möjligtvis ett durkslag. Men såna finns ju att köpa…

Läs mer »

Att omfamna framtiden

projektsunshine16 kommentarer

Bakom mig lämnade jag Lissabon. Samma morgon hade jag låtit handflatorna glida över Wilmas köl av betong som i morgontimmen kändes sval och skön. Jag viskade till henne. ”Ta hand om dig och vakta din nästa”. Avskedet lät jag gå fort och snabbt svalde jag tårarna som pockade på. Istället stegade jag ut i soluppgången med min resväska. Bort från det dammiga varvet, mot en ny framtid. Detta fick bli skiljelinjen mellan det som varit och det som komma skulle. Nu skulle jag omfamna framtiden vad den än månne föra mig. Nu var jag inte längre mitt gamla alias Styrman Pimpsten som haft som livsstil att segla…

Läs mer »

Att ta emot en utsträckt hand

projektsunshine10 kommentarer

Utanför tågfönstret svepte det portugisiska landskapet fram. Öde marker varvat med korkekar passerade framför mina ögon på vägen inåt land. Målet för utflykten var att besöka min vän Anna och hennes man Roger. Ett första fysiskt möte där allt började med att vi följde varandras bloggar. De på äventyr i Europa med husbil. Vi med Wilma på havet. Flera gånger pratade vi om att sammanstråla, då de ofta följde kusterna med deras flyttbara hem på hjul. Men vi lyckades aldrig få till det. Nu skulle det äntligen bli av. Och det i ett läge då såväl deras liv som mitt förändrats. Husbilen såldes för ett par år sedan, idag bor Anna och hennes man i ett fint litet hus i Alentejo. Medan jag själv råkade ut för det fruktansvärda. Nu for omgivningarna förbi framför mina ögon medan tåghjulen betänkligt dunkade mot rälsen. Utan min Kapten. Snart utan båt. Men trots allt inte ensam. För med mig hade jag tagit min världsvana kompis Konstruktören. Han som alltsedan det tragiska trillade över mig, funnits där i vått och torrt…

Läs mer »

Med väskan packad…

projektsunshine10 kommentarer

En av de största utmaningarna jag har är att lära mig leva ensam. Det låter kanske banalt. Men för mig är det inte helt självklart. Den tvåsamhet vi levde i var måttlöst tajt. Jag var aldrig ensam, vi var alltid nära. Mot min vilja slets vi isär ut vårt gemensamma grepp. Två månader har nu passerat. En tid som känns som längre. Det har blivit hög tid att återvända…

Läs mer »

Midsommar 2023

projektsunshine2 kommentarer

Det är midsommar och jag har tagit tåget till Nyköping för att besöka min syster. För det är så att medans sorgens fåglar flugit över mitt huvud så har där funnits en annan slags oro och ängslan. Den att min systers man blev diagnostiserad med cancer bara några veckor före Tjoppe. Cancern visade sig vara långt framskriden och prognosen var oviss. Detta har såklart påverkat vårt systerskap. Stundom har det varit svårt att stötta, eftersom våra egna behov av att bli stöttade har varit enorma. Lyckligtvis har min svåger svarat bra på behandlingen som syftat till att krympa tumören – och läkarna har denna vecka lyckats avlägsna cancertumören. Operationen tog tio timmar och medan vi nu ser tiden an, har vi valt att göra det tillsammans. För midsommar är ju en tid som vi gärna spenderar med familj och vänner. Min syster och hennes man genomgår just nu en svår tid och jag vill väl tro, att jag förstår vad hon går igenom…

Läs mer »

Hårresande insikter

projektsunshine4 kommentarer

Asså, denna sorg med feber uppå. Tvära kast och dagen då Tjoppe fyllde år (eller rättare sagt SKULLE ha fyllt år) ville jag bara gå och gömma mig under en sten i Mumindalen. Det är lätt att skoja om det såhär i efterhand. Men där och då funderade jag mellan tårarna om jag kanske skulle ge mig in på aktiemarknaden och köpa några andelar hos tillverkaren av pappersnäsdukar. Jag hade ju kunnat bli rik…

Läs mer »

Mot ytan…

projektsunshineLämna en kommentar

Hur mycket jag än vill plocka fram Coddi i mig, stöter jag ideligen på motstånd. Sedan det förargliga gallstensanfallet förra helgen har min fysiska hälsa inte riktigt funnit sin väg tillbaka. Kvar dröjde sig en molande värk under revbensbågen och tillbaka i Halmstad valde jag därför att söka vård. En trevlig doktor tog emot mig och på hans skrivbord stod ett dubbelvikt vykort med motivet av en segelbåt på. Detta bådar gott, hann jag tänka i stunden jag slog mig ner på stolen…

Läs mer »

Den sarkastiska hinken

projektsunshine8 kommentarer

Coddi Womplers blå klänningslycka varade inte allt för länge. En kväll kände jag hur en dov och krampartad värk i magen sakta började stegra sig. Det gjorde ont under revbenen på höger sida och smärtan strålade bakåt ryggen till. Efter någon timme var plågan så intensiv att det kändes som jag blivit spetsad av en lans. Kallsvetten rann och illamående sköljde över mig. Tidpunkten för ett gallstensanfall var sämsta tänkbara för jag saknade medicin mot åkomman (något jag i vanliga fall brukar ha i mitt skeppsapotek). När jag frågade Malin om hon hade någon Cox-hämmare hemma och hon nekande skakade på huvudet, insåg jag att natten skulle bli lång…

Läs mer »

Miss Coddi Womplers blå klänning

projektsunshine3 kommentarer

Plats: Lysekil, Sverige

När jag i stunder lyckas lägga grubblerier och tårar åt sidan, ges jag lite välförtjänt vila. För det sägs att sorgen är randig, att man ibland behöver ta en paus. Det välbehövliga andrummet kom en dag då jag valt att inte åka till förrådet över huvud taget. Det tar på krafterna att rensa och gå igenom minnen. För en stund är det skönt att glömma…

Läs mer »