Min tid här i Lissabon håller på att rinna ut. Några få dallrande andetag av dagar återstår. Vännerna här har kommit att betyda något alldeles särskilt för mig efter allt som hänt. Avskedet kommer därför inte bli lätt. Några blir kvar men i övrigt verkar det som vi tids nog skingras, inte bara jag reser. Vi är fler som står i ett vägskäl till förändring. Amora kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, precis som vännerna. Men allra svårast kommer det bli att ta farväl av Wilma…

Såklart var Wilma täckt med en betänklig mängd damm efter att ha stått kärlekslös i tre månader. Nu kunde jag inte dra ut på det mer. Med vattenslang, skurborste och såpa började jag skrubba däcket, från fören och vidare akterut. Allt det rostfria putsade jag också, kanske inte frenetiskt blankt. Men tillräckligt som det anslår en kvinna som blivit övergiven…

Redan innan inflygningen till Lissabon hade vi blivit förvarnade om att det skulle bli en skumpig landning. Den kraftiga blåsten gick inte ta miste på. Men utan att oroas alltför mycket drog jag bara åt säkerhetsbältet lite extra. När landningsställen strax därefter skulle sättas ner på backen, fick kärran på något vis inte kontakt med marken förrän en alltför lång bit av landningsbanan hade avverkats. Därefter följde ett par sekunders närkontakt med moder jord vartefter piloterna valde att avbryta landningsförsöket. Med full pådrag bar det upp i luften igen…