Orkanbyarna bokstavligen får allt hav att skumma, stormen morrar och Nissan har rest sig otroligt på bara någon timme. Det är bara några centimeter kvar till kajkanten och det kommer att gå över tror vi, klockan är bara 18 och det kommer hålla på till 23 innan det bedarrar. När vattennivån kliver över kajen så går strömmen. Blir den lite högre än så får vi nog lämna skeppet och söka skydd på land. Lilla båten har vi kunnat ta upp och vi har förtöjt den på land så den inte ska flyta iväg ifrån oss om det blir förmycket vatten. Alla båtägarna håller uppsikt vid sina båtar, vi hjälper varandra och vi håller tummarna. Har packat med det nödvändigaste, plånböcker, nycklar och mobiler så vi snabbt kan lämna. Men nu ska vi säkra upp kanten med fler däck som får gå upp en bit ovanför kanten får att skydda skrovet mot skav. Vi återkommer, men osäkert på när, beror på strömmen bland annat.

Ge er inte ut om ni inte måste om ni befinner er i våra trakter och undvik hamnen. Vi kan inte göra mycket mer än vi gör, människan är liten mot vädrets makter.

I ur och skur!

Tjoppe och Helena

Vi följer på myndigheters inrådan väderutvecklingen för västkusten. Ovädret har graderats upp från en klass 2 varning till en klass 3 varning som är den högsta. Detta innebär att mycket extremt väder är att väntas med stor fara för allmänheten och kraftiga störningar i viktiga samhällsfunktioner. Vi ska inom kort hoppa i våra arbetskläder för att helt lägga annat åt sidan än att förbereda oss för stormen som når oss under sena eftermiddagen. Redan nu vid halv tio på förmiddagen så har vi en vindstyrka på 15 sek och 20 sekmeter i byarna. Medan vädret drar över så kommer vi vara på båten, och vi hoppas att vi inte möter på några problem än att det gungar då det blir förhållandevis höga vågor på Nissan.

Vad vi egentligen är oroliga för är våran övertäckning, vi har genom den ett väldigt stort vindomfång. Byggnaden är kraftigt byggd och den har visat sig tåla storm förut. Men med extrema vindbyar och tidens tand då konstruktioner utmattas en aning så är detta vår största farhåga. Om vattenståndet kliver upp ovanför kajen så har ändå båten ett djupgående på 2.40 meter. Men fendrar kan inte ligga mellan en obefintlig kaj och skrov om vattenståndet blivit för högt och då dansar skrovsidan i kajkanten. Därför kommer vi hänga däck som inte flyter längs med med kajensidan. Vad det gäller förtöjningar så är de utsatta för sol och skav, varpå vi lägger dubbla förtöjningar överallt. De måste vara tillräckligt slacka för att båten ska kunna flyta upp en och en halv meter ovanför normal vattennivå.

Vi hoppas det inte blir strömlöst. Och vid 23-tiden ikväll så bedarrar stormen.

I övrigt så fick vi ett fantastiskt spontanbesök i gårkväll. Två blöta kakmonster knackade på, vår efterlysning hade gett resultat och Mr T med trevligt kvinnligt följe slog sig ner i vår salong och vi hade en vansinnigt trevlig kväll. Lite extrabonus var också att några elever till Tjoppe dök upp, trevliga ungdomar. Ikväll uppmanar vi ingen att komma på besök då vi kurar ihop oss på båten och följer stormen via fysisk observation och väderleksrapporter på tv/nätet.

Det blir ju iallafall garanterat myggfritt som det verkar, och det är ju positivt om något.

Nu blir det åka av!

Tjoppe och Helena

Vi håller just nu koll på vädret de närmaste dygnen. Då har lovat storm framåt i morgon (söndag) eftermiddag med 30 sekundmeter i byarna. Vi kommer på dagen att rusta för att möta ovädret, säkra upp övertäckningen lite mer och gardera oss för högt vattenstånd då det kan till att öka med 1,3 meter ovanför normalt vattenstånd. Det blir gunga av och vi är väl inte så jätteförtjusta över det kommande vädret. Det finns lite likheter med vädret då Gudrun rasade in över södra Sverige, det var varmt och vinter och stormen kom då också på eftermiddagen och varande under kvällen och natten innan den bedarrade. Man missbedömde ovädrets intensitet och det blev som vi vet stora materiella skador. Träd föll som plockepinn och det tog flera år att röja upp. Nere i stora hamnen såg vi så sent som i våras de sista träden som låg och väntade på att skeppas iväg. Vi tror att SMHI hellre drar på lite mer än mindre efter Gudruns erfarenhet och vi får hålla i hatten och kolla till båten, förtöjningar, fendrar, tak, flotten osv. Tur att vi inte är känsliga för sjösjuka. När Gudrun rasade så var vattenståndet ovanför kajkanten och båtägarna kunde inget göra än att gå hem och dricka kaffe (om man nu hade ström till det).

Vi har under helgen pysslat med lite ditt och datt och hunnit med lite god mat och dryck efter en lång och hård arbetsvecka.

Dels högg vi halsen av en Amarone som vi haft på lagring, en årgång 2005 som legat till sig 3 år i vårt ägo. Och den gick inte av för hackor, Tjoppe såg ut som ett barn på julafton hela kvällen och han drack den med största andakt och mycket långsamt då den gav otroligt mycket smak på varje sipp.

Lite mysstämning på båten i väntan på maten, grillad lammstek provencal med råstekt potatis och en grönsallad.

Tjoppe godkänner innehållet. -Dessa druvor har inte vuxit förgäves konstaterar han och släpper inte taget om flaskan. Det röda guldet serveras ur lyxiga glas där aromerna kommer till sin rätt. Ett gott vin ska intas med alla sinnena.

Innan vinaktiviteten tog fart så hade vi dock gjort lite nytta på båten.

Listen bakom soffan kom tillslut på plats och skruvades med fina mässingsskruv.

Och skorstenstaket upp mot däck satte vi tillslut igen och klädde med plåt.

Och så har vi målat de öppningsbara fönsterranarba i verkstaden och de icke öppningsbara fönsterramarna på båten har fått sig ännu en omgång färg.

Och så har vi fikat både en och två gånger, eller om det var tre tillochmed.

Brasan brinner gott om kvällarna och vi kurar ihop i soffan framför tv:n och myser.

Nu får vi hålla i hatten det närmaste dygnet och hoppas att det inte blir så illa som Gudrun år 2005. Det är underbart med båt, nästan jämt bör dock tilläggas. Håll i hatten!!

Stormy weather turns to blue, here´s a song to take with you! (Mike Oldfield)

Tjoppe och Helena

Att giraffer är i ropet har vi fått ytterligare bevis på. I affären hittade vi pepparkaksformar. Vad sägs om båtform och giraff-form på julens pepparkakor?

Nu kan ju giraffen tyckas vara lite stor för att sitta på båttaket, men man får inte vara så nogräknad.

Vi har varit nära att bli totalt nödställda och satta i skiten här på båten. Och vi har haft en bonnatur minst sagt.

När Tjoppe hade varit på porslinskålen en dag så läckte det lite ur ett rör när han spolade. Inte bra, inte bra. Han var lite stressad och hann inte kolla upp felet direkt. Men när har senare fick tid så gjorde han en grundligare kontroll av problemet. Efter en stund så kommer han upp till Helena som står i köket och så berättar han att vi har haft en ren tur att vi inte fått duscha i skit vid något tillfälle. För han har missat att sätta dit en slangklämma och vid varje spolning så blir det ett tryck varav slangen kunnat åka av med en bajsskaskad som följd. Förbud att använda toaletten tills felet är åtgärdat infördes på skutan. 

 Vi har fått lyse på toaletten. Fått och fått, här får vi bygga själva men borta är sladdar och bygglampa nu.

När man kliver in i badrummet så är det varmt om fötterna från golvvärmen, och lyset tänds bekvämt med en knapp. LYX! 

Och nu till något viktigt. Vi har en efterlysning. Vi är fikasugna och söker Lots-Tomas! Vi har tänkt att komma och hälsa på men vi saknar telefonnummer. Detta låter fräckt men lugn lugn alla läsare, vi har berört frågan förut med Tomas och han tyckte det skulle vara trevligt om vi kom och hälsade på. Nu har vi väntat in fikasuget och vill boka träff. Så hör av dig om du fortfarande vill att vi kommer och tömmer ditt kakskåp! Ring 070-404 2293 tack! Eller ska vi kanske ropa ut på kanal 16; ”Mayday Mayday, we want you to make some coffee and cake!”

Visst ska det smaka med kaffe och kaka!

Tjoppe och Helena

Vad vore världen utan giraffer? Lite mindre långhalsat och definivt mindre marint. Vår Janne Giraffer som pryder taket på båten är inte den enda som skaffat sig ett marint yrke. Som spejare och utkik på vår fiskeskuta så har han inte lämnat sin post för en dag. Förutom sina kusiner i Afrika så har han även några som bor i Stockholm. De arbetar på varvet på Beckholmen i Stockholm. Vid skeppsdockorna så arbetar de flitigt som kranförare.

Likheten är slående minst sagt.

Giraffkranarna på Beckholmen, kom dit från Hammarbyhamnen 1988 och är målade efter Tor Svaes idé. Vår Janne mönstrade på M/S Orskär i Juni 2009. Nu har Janne Giraffer antytt att arbetsförhållandena är bättre på Beckholmen och han har hotat om att säga upp sig och flytta norröver. I synnerhet som det kommer ske arbetsplatsförändringar i form av ett rivet däckstak framöver. Giraff-facket hotar med strejk och de viker inte halsen en tum. Dessutom har det börjat klagas på sistone från taket, att det börjar bli kallt med glass och den något ensidiga kosten. Arbetsgivaren hotar med lockout. Förhandlingarna har strandat. Vi hoppas inte denna bekymmersamma sits ska sprida sig till övrig verksamhet på båten, då vi är angelägna om att få fortsätta sätta i våra fönster. Tjoppe muttrar något, om det beror på att han sympatiserar med giraffen eller om det beror på vädret vet vi inte. Detta känns som ett fall för Gruv 1:an eller Hans Blix.

I övrigt så arbetas de flitigt på våningen under giraffen. Våra fönsterglas har sett dagens ljus. Och helt otroligt, de passar också.

En helt annan känsla infinner sig nu när man kan plocka bort isoleringen vi haft i fönsterramarna. Nu kan vi se ut, men inte så långt då. 55 cm ut står nästa vägg i vägen.

Nu återstår bara de tre öppningsbara ventilerna, ramarna är på målning i verkstan.

De övriga innerramarna skruvades på plats och Helena tog till penseln och grundmålade. Under tiden gick Tjoppe ner och tog tag i el-biten.

Snart är detta ett minne blott, sladdar sladdar sladdar.

Tjoppes ficka blir alltid full med saker när el står på agendan. Som en bättre tomtesäck fylld med överraskningar.

Bakom vår höj och sänkbara tv och kabel till badrummet arbetades det med.

Elkabeln kommer ut ur badrumsskåpet. Tjoppe sticker in huvudet och kollar läget. Sen ropar Helena att -nu är det fika! Lussebulle och pepparkaka. Mums!

November-fika på båten. Lite diskussion och planerande kring belysning hann vi med innan kopparna var urdruckna. Belysning är viktigt anser vi, såväl att ha rätt och tillräckligt med belysning men även hur lamporna ser ut. Det finns en hel del fina marina lampor och lyktor på marknaden och modell av lampa kommer att bidra till vilket marint uttryck vi vi ha på skutan. Vi är mycket överrens om tycke och smak vilket underlättar.

Utseendet har ändrats en hel del men man vänjer sig fort. För en månad sen fanns inte väggarna till köket och för ca ett halvår sedan så slog vi upp hela däcksbyggnaden. Det känns som längre tid än så.

Ju mer man fyller sin tid, desto fortare känns tiden i realtid och längre känns samma period när man blickar tillbaka. För man har många minnen som fyller tiden. Tvärtom så är det så att ju mindre man fyller sin tid, desto långsammare känns tiden för stunden, och när man blickar tillbaka på en händelselös tid så upplevs den som kortare, för minnena är färre. Intressant är hjärnans tolkning av tid.

Medan vi fortsätter med våra fönster- och elarbeten, så avvaktar vi nästa steg i vår giraffkonflikt. Vi återkommer.

Håll kurs!

Tjoppe och Helena

Stilla stilla, så här stilla under en längre tid har Nissan aldrig legat tidigare. Under vår Nissan-tid bör tilläggas. Västkusten är ju platsen där lågtrycken och fronterna bara radar upp sig efter varandra, och i avsaknad av skärgård så vinner vinden plats så det är ett rätt så hyggligt blåshål. Med sydvästliga vindar kan det faktiskt bli rejäla vågor, ända upp till slottsbron, och vattenståndet kan öka en meter på bara någon timme.

Och så nu. Varje kväll och varje morgon så konstaterar vi, Nissan ligger blank. Och det har varat i flera veckor nu. Underbart skönt, vinden blir annars kall så här års. Men det känns lite för bra för att vara sant. Inte en enda höststorm, och vi håller tummarna på att det kan få förbli såhär. Å andra sidan så har ju all vind och allt regn fallit under sommaren och i september, så regnet och vinden har kanske tagit slut. Nu njuter vi, av stillheten. Båten ligger slack i sina förtöjningar, det kluckar och gungar inget och vattnet ser stilla ut fast det strömmar bra i vår å.

En vacker höstdag på kajen. Detta var dock en dag då man kunde ana lite vind och krusning på vattenytan.

En trött höstsol visade sig.

Och vi passade på att ägna tiden åt lite kabeldragning.

Tjoppe har här fixat ström till tvättmaskinen. Här testar han strömbrytaren.

Denna kabel ska döljas med en eklist med tiden. Det kan tyckas vara lite krångligt och inte fullt så estetiskt med utanpåliggande el. Men med en båt så är det en stor fördel att lätt kunna komma åt och felsöka om något krånglar.

Medan Tjoppe ägnade tiden åt el så letade Helena rätt på en målarburk och pensel för att måla lite kopparrör. Snyggt svarta blev resultatet.

Sen till något mycket mycket roligt. Vi har hämtat ut våra glas till fönsterventilerna. I vilken gång i ordningen de krånglat har vi tappat räkningen på. Men nu har vi provat ett av glasen. Och det passade!

Det ska bli så skönt att i framtiden få in lite ljus. Vi smyger omkring på båten som små mullvadar, ganska blinda i mörkret. Snart kan vi uppgradera oss till grävling, fortfarande ett mörkt gryt men inte så blinda. Målet är att få bli ett par glada lysmaskar. Här på bilden skiner Tjoppe upp iallafall.

Och i väntan på glasen så har vi hunnit måla några dörrar till i verkstan som nu skulle hängas upp.

Sent en kväll kom styrhyttsdörren på plats.

Därefter packade vi en väska och gav oss av in i den småländska skogen. Helenas pappa skulle hälsas på. Det är några timmars bilkörning innan man kommer ur skogen igen på den andra kusten, ostkusten, som kanske borde heta Port Salut för man hälsar välkommen vid dörren när man kommer. Under färden så körde Tjoppe bilen och Helena försökte hitta lite vatten att ta kort på. En mörk och disig dag, trots middagsdags, så var det inte lätt att få en bild av en sjö i hundra kilometer en timmen. Vi vattendjur trivs bäst vid kusten. Men några fina bilder blev det iallafall.

Mittemellan Halmstad och Kalmar kan det också vara vackert. Inte heller här blåste det och vattnet låg stilla.

Resan gick bra och vi hade två trevliga dagar med mycket mat och trevliga diskussioner. Avkopplande och det var nog nyttigt att bryta av våra långa arbetsdagar för att bli lite bortskämda. Tack tack, hälsar vi härmed.

Lite avslutande så lägger vi upp några bilder. Ett ställdon ska på plats så vi kan öppna skylighten. Locket väger närmare 50 kg. Vi ska kunna öppna det för att kunna njuta av solljus och havsljud de vackra dagarna och med hjälp av gasdämpare så kommer luckan, trots sin vikt, lätt kunna slängas upp om skylighten behöver agera nödutgång.

Vi väntar även på vår rostfria ställning, rör som ska skydda glaset från fallande fiskmåsar och tappande ting. Dock kommer måsskiten kunna nå glaset med ett härligt SPLASH!

På återseende hälsar de blinda!

Skepp och Koj! (ligger i sängen)

Tjoppe och Helena

Ett vykort där bilden är tagen 1929. http://www.hallandskonstmuseum.se:8080/Samlingarna/visa/7699 .

Det var lite mer rörelse då än nu. Vi slår härmed ett slag för den marinhistoriska kulturen och att utveckling av staden kan ske där man bevarar oss som ännu håller på. Inte så mycket för vår skull, utan för att det ger en trevlig stadsbild av att aktivitet kring gamla fartyg ännu förekommer. Nu går vi in i den mörka årstiden, och vi blir åter rätt så ensamma att i lampans sken bygga vidare.

Med anledning av fotografiet så måste ju vårt avslutsupprop bli;

Skepp och Hoj! (cykelslang, dvs hoj är slang för cykel med skepp i bakgrunden)

Tjoppe och Helena

Ännu några dagar har passerat i vårt båtliv. Helenas finger läker fint, och den värsta klumpigheten är nu över när bandaget kunnat bytas ut mot något smidigare plåsteraktigt. Den största fördelen har varit tycker hon, att Tjoppe fått ta disken. Kanske man skulle satsa på ytterligare ett finger?!

Kan man nu inte diska med en skadehand, så kan här meddelas att det fungerar att hålla i ett vinglas. Mellan målningar och fernissningar så tog vi tillfället i akt att ha en liten vinprovning. Vinet bestod av ett enda vin, men tanken var att testa en för oss hittills okänd druva.

Picpoul heter druvan och är en gammal druva på utgående, den odlas främst i Languedoc och Provence. Ordet Picpoul lär betyda manet och om vi inte har helt fel så har druvan används som bas i Noilly Prat. Vinet passar utmärkt till fisk och skaldjur, och till musslor så är den suverän. En fransk löksoppa likaså. Vad vi tyckte? Definitivt ett matvin mer än ett snackevin. Med sin höga fruktsyra och tillbakahållen fyllighet så känns den mycket krispig och fräsch med sina citrus- och mineraltoner. Helena tycktes ana smaken av druvkärnor, men den står inte beskriven. Trevligt att testa något nytt och förkovra sig på den dryckeskulinariska kartan.

Nu har vi inte sprungit runt på båten med ett vinglas i handen hela tiden, utan vi har även hållit i en målarpensel. Nu är allt målat två gånger, vår vaniljvita färg har fått tjänstgjort på väggarna även ovan däck. Färgen gillar vi, en riktig färg, dvs inte vit, som är samtidigt ljus och varm. Och som eklister gör sig snygg på.

Vår entre.

Dessa bilder blev med lite oskärpa, kanske att man kan lura läsarna genom att göra bilderna mindre. Vår kamera, som hängt med från allra första början borde få nobelpris. Full med färg och med blästersand inuti och som man får sätta igång med att banka kameran hårt i relingen två gånger. Nu håller vi tummarna för att den ska hålla hela byggtiden ut, en ny i detta läge skulle kännas tråkigt då vår egendom får leva ett hårt båtbyggarliv vid vår sida.

Medan färgen torkade ovan däck så gick vi ner och gav oss på vårt ställdon. Vår tv, ska vi ha i ett skåp och tvn ska vara höj och sänkbar. En av våra trevliga vänner kläckte idén i förbifarten, och vi nappade. Suveränt att kunna köra ner tvn i skåpet när man inte tittar, särskilt när man går till sjöss och då skyddar apparaten. Och när man vill se på burken så trycker man på knappen och med ett svagt motorljud så kommer den upp ur sin gömma. Nu saknar vi skåpet, men ställdonet är ditmonterat. Tjoppe körde ställdonet upp och ner och var så fantastiskt förundrad över denna proffsiga höj- och sänkbara funktion. -Det är inga skitgrejjer de tillverkar på Linak, utbrast Tjoppe. Helena kom och tittade på upp-och nedfärden.

Tyvärr är bilderna inte rörliga, men det kanske kommer. Vi var mycket imponerade av vår nya funktion och sänder härmed ett stort tack till Linak som tillverkar ställdonet, och till Tomas, som kläckte idén. Det blivande skåpet har vi tagit mått på och det räcker till precis. Skåpet kommer att gå i samma stil som sovrumsgarderoberna, två träslag och ek i hörnen som vi sen fernissar.

På tal om fernissa så har vi förutom målat även hunnit med att fernissa trösklarna ännu en gång, nu återstår bara en sista strykning.

Annars så är det eldragning som står för dörren den närmaste tiden. När vi var och inhandlade en del material senast så frågade expediten -Vet ni vilken favoritkrydda elektrikern har? -Nä, svarade vi. Expediten drog på ett stort leende och svarade -Kanel! Ett gott skratt och sen försökte vi med den gamla urvattnade ”mitt namn är ström om det kan vara till någon ledning”. Ja herregu´så låg nivå på skämten. Och iväg från affären så fortsatte vi med våra tidigare nämnda och smålustiga ordkopplingar, att elektikerns barn nog heter Elvira och Joel. Och sjömannens barn nog heter Marina och Kaj. Ja hur ska detta sluta?

Skepp och Hoj!

Tjoppe och Helena

En rätt så bra helg har vi haft, flyt i jobbet men med några smärre missöden. Ena dagen börjades med en rejäl sovmorgon och frukost på sängen. Vi satt och pratade länge, och allt som oftast så berörde det mesta båten. Vi återkom till temat fiskebåtar, och den äldre herren som hade varit här och som hade som intresse att åka runt och inventera gamla fiskebåtar längs med sveriges långa kust. Han berättade att det inte är ens hundra båtar som flyter idag och de blir allt färre till antal. Tjoppe konstaterade att det här med att renovera fiskebåt, det kan man ju nu och båt nummer två skulle gå mycket fortare att bygga. Vi hade vår skutas systerfartyg Vrenen i åtanke, som idag ligger i Falkenberg utan att någon lägger sin vårdande hand om henne. Att hon är gratis, är på sina sätt inte ett lyckat drag när nya ägare inte är beredda att skjuta till ytterligare en förmögenhet och en massa tid. Helena frågade sin kompanjon; -Så du skulle kunna tänka dig att bygga om en till fiskebåt? Svaret kom snabbt; -O ja, under rätt förutsättningar. Om man hade allt kapital klart och kunde ha det som dagligt arbete utan någon annan anställning. Antingen i vårt eget ägo, eller att någon köpte tjänsten av oss att bygga om båten, men den skulle nog kosta den nya ägaren en 3,5 miljon i arbete och material. Tiden skulle nog kunna reduceras till två till två och ett halvt år. Helena funderade en stund, tänkte tillbaka på den långa byggarresan, blod, svett och tårar. Men inte heller hon kände sig avskräckt. Men så utbrister hon; -Om du tillexempel skulle dyka upp på varvet i Falkenberg och boka slipen en andra gång för att plasta en båt till, så skulle ägaren tro att du blivit skvatt galen. Likadant om du kom med den hit och la den framför våran båt. Det skulle bli tvångströja på dig! Tjoppe skrattade gott. Jo höll han med, folk skulle nog tro att man tappat allt förstånd. Vi summerade våra tankar med att läget var lugnt, några sådana pengar har vi inte och vi tror inte någon skulle komma och beställa en renovering av oss med de stora pengarna. Men att det skulle vara trevligt att rädda Vrenen från ett kanske dystert öde, det hade värmt våra hjärtan. Båtarna hade kunnat kampera sida vid sida som de gjort på den gamla goda tiden de tjänade som passagerarfartyg mellan Torekov och Hallands Väderö. Om 20 år så är det nog inte många kvar, lite trist.

Vi klev därefter upp ur bingen och påbörjade vår arbetsdag. Däcksväggarna som vi slipat klart skulle tapetseras med väv som sen ska målas. Väv på väggarna låter kanske inte så marint, men om vi kan vår marinkulturhistoria rätt så var det inte ovanligt att man satte vävspända väggar, av före detta segelduk, som man därefter målade. Inte bara på fartyg användes väv utan även i tillexempel gamla redargårdar.

Klart för tapetsering..

Tjoppe i full fart, rolla klister och sen upp med en våd och skära ut för fönster och dörrar. Ett himla roligt material, med vissa liknelser i arbetsmomentet med plast.

Och Helena skar till våderna i önskade längder. Allt från 1,5 meter till 2,10.

Nya vassa knivar gjorde skärandet till en snabb historia, ritch så var den kapat på ett par sekunder.

Är det något vi kan, så är det att arbeta sida vid sida.

En byggardag i oktober 2011. Radion är på, och vi arbetar avslappnat och trivsamt. Lite gemytligt snack, avbräck för lunch och fika och lite mera jobb.

Helena måttar till en ny våd, Tjoppe som står bredvid hinner knappt reagera när Helena drar kniven över duken och så skriker Tjoppe till. -AJ så ONT det där gjorde. Samtidigt kom någon litet farande i luften, och tre decimeter bort landade en liten kroppsbit på duken. Tjoppe slängde den snabbt åt sidan. Nu hade inte Tjoppe skadat sig, utan Helena. Och ur henne kom inte ett ord. Snabbt framme med papper och så pressade hon sin fingertopp för att hindra blodflödet. Tjoppe utbrast igen; -Jag såg det, jag såg när det hände och det gjorde så ont i mig!! Helena var fortfarande tyst, sen böjde hon sig ner och letade efter sin saknade kroppsdel. Den var för övrigt inte gigantisk, inte hela fingertoppen, men definitivt för stor för att bara vara skinn. Toppen på ena pekfingret hade stuckit ut vid linjalen när hon skar duken och så blev fingret kapat rakt och snyggt på diagonalen, en liten bit av nageln kom med och skinn och människokött. Ritch, här går det undan. Helena vågade inte titta på fingret, det låg fortfarande i press för att stoppa blodflödet.

Helena letar efter resterna av sitt finger..

Vi fortsatte att tapetsera klart, det mesta föll nu på Tjoppe för Helena kunde inte släppa greppet om pappret och att hålla fingret i press. Men till sist blev de klara.

Tjoppe sätter sista våden.

Med fingret i press länge så gläntade hon på pappret. Blodet lät inte dröja på sig.

Vi packade ihop vara saker och begav oss därefter till ett apotek, där vi fick god hjälp med att inhandla blodstoppande plåster och dyligt. Och väl tillbaka till båten så blev fingret till ett snyggt litet paket.

Humöret var trots allt på topp, och vi tog det lugnt resten av kvällen. Och vi återkom flera gånger till att det hade sett så roligt ut när den kapade fingertoppen kom flygande och landade på duken medan Tjoppe skrek hur ont det gjorde. Peppar peppar, så har inga större missöden och skador kantat vår väg. Och den flygande kroppsbiten, den hittade vi aldrig, kanske att den hade landat i klisterhinken när Tjoppe slängt iväg den. Helena skrattade; -Ja nu är man kanske i det närmast inmurad i väggen då! Tala om bomärke.

Captain Cut´n´go, mind your finger and toe!

Tjoppe och Helena

Vi har ägnat veckan åt att spackla och slipa väggarna i däcksbyggnaden. Vi har sakta börjat vänja oss vid det nya utseendet på däck och vi känner en förväntansfull glädje att det kommer bli minst lika bra, om inte bättre ovan däck än under däck. Snickerierna kring dörren är nu klara och när man kommer in på båten så har man ett par schyssta hyllor (alltså inte feminina sådana utan den träiga sortens hylla).

Här ska det bli ett par hyllor. Mellan styrhytten och köksväggen har det skapats ett litet utrymme och på båt, ja då nyttjar man alla skrymslen och vrår.

Tjoppe lägger sin hand på hyllan.

Vi hade en dag med strålande solsken, och vindstilla. Inför vintern så skyddar vi den plastade kanten uppmot däcket och nu bjöds en perfekt dag för uppgiften. Det var länge sedan vi stod och arbetade på vår flotte, den har mest använts till räkfrossa.

I år blev det inga missöden. Förra året så tappade Tjoppe greppet och blev hängandes i båtens förtöjningar utan flotten under, bara en iskall Nissan under. Nu är det definitivt höst, i Nissan flyter gula löv på ytan. Vackert, även om vi föredrar när de sitter i trädet.

Ett vackert ekollon flöt runt bland löven och räddades för en stund.

Och därefter hängde vi upp en av de nymålade dörrarna, den som går ner till maskinrummet.

Det knackade på dörren och vi fick besök. Vår båtbyggarkompis kände vi knappt igen, då han såg ut som han dragit på sig smink. Nä bedyrade han, det är slipdamm.

Båtbyggarkompisen ska ha allt beröm, inte för den snygga sminkningen månne, utan för att han står ut med oss. Nu är vi inte elaka på något sätt, men Tjoppe är lite lagom krånglig. Stöttar och pushar på för att hjälpa till i beslut och byggande. Står man där ensam med ett byggprojekt så behöver man ett bollplank. Men gull och beröm får kompisen också. Vi är ju måna om att vi ska kunna ses i framtiden, båt bredvid båt, i en trevlig hamn där solen värmer gott även denna gråa månad. Och fira med en kall öl och prata gamla byggminnen.

Aldrig förr har väl kompisen varit så söt som denna gång.

Vi gav oss därefter på lite spacklande och slipande

Däcksbyggnaden såg ut att ha fått vita-prick-sjukan. Nu är vi sugna på att få väggarna klara. Men det ligger inte långt bort.

Fortsättning följer..

Kust och Hav!

Tjoppe och Helena