Vi har fortsatt vårt pysslande på båten under veckan. Båtens kompass och lanternor har plockats fram från sina gömmor för att putsas upp och sättas tillbaka på sin ursprungliga plats. Det visade sig vara ett ganska bra jobb, att putsa dessa ting, då vi ena dagen under helgen föredrog horisontalläge. Anledningen till detta måste vara den trevliga grillfesten tre vänner emellan kvällen innan, där allvar och skoj blandades med skratt och gråt. En sån där nära-kompisar-kväll där man kommer varandra inpå livet. Viss hjälp hade vi nog av irish coffee och vinet. Och som en grand final på kvällen så bestod efterrätten av båtgubbar med grädde. Våra akterodlade jordgubbar slank ner under stort mmm-ande, söta och goda som himmelriket.

När vi bröt upp vår tillställning var inte klockan sent på kvällen utan mer tidigt på morgonen. Och horisontalläget ändrades inte på många timmar. När detta väl hände var det under huvuderlig protest. Det är sällan vi ställer till det så att morgondagen blir lidande. Men någon gång så, i synnerhet med en jäkla bra kompis, det var vi värda och båten blir nog klar ändå inom sinom tid.

Tjoppe fixar lanternorna till båten. Horisontalläget är just brutet.

Helena satt mittemot med kompassen framför sig.

Jo nog behövde man hjälp med att navigera sig igenom denna dag..

Men så med en underbar omelett i kistan, fylld med tomater, brieost och lök så började byggarlusten infinna sig på riktigt.

Med full energi ger sig Helena på att knacka bort gammal färg och rost på ett fint ankare som vi fått i gåva. Mycket glada blev vi för detta gamla ankare och vi ska ha det i salongen därnere på väggen är tanken i nuläget. Men först ska det knackas och sen målas upp.

Detta fina block ingick även i gåvan. Vi tackar och bockar, finare saker får man leta efter.

Vi är nu skyldiga våra givmilda vänner ett par riktigt goda drinkar, men det får bli en annan dag när man inte har en festarnatt så färskt i minnet.

Tjoppe har lagt lite tid på styrhytten i veckan.

Hål för kompassen och skivan har fernissats ett par lager. Blank som en spegel.

Hål var det här!

Nu är kompassen på plats. Kompassen är minst från 1960, för man har ristat in årtalet i glaset.

Och ute så har Tjoppe börjat sätta dit ventilationsgallrena.

Längs med hela brädgången på insidan så har vi ventilationrör som går. Ända nere från kölsvinet vandrar luft mellan innerväggar och skrovet. Med hjälp av undertryck då vi har en fläkt som jobbar så  luften vandrar. Och glädjande nog konstaterade Tjoppe när han borrade upp hålet för att sätta dit ventilationsgallret, att det var bra sug i hålet. Venilation är viktigt, i synnerhet då vi plastat skrovet och båten inte längre kan ”andas” genom träet.

Här har vi börjat skruva dit ventilationsgallrena, 5 stycken hade vi och ytterligare 16 galler behövs inhandlas.

Det kändes rätt så gott att ägna sig åt småpyssel. Fast det får inte bli en vana det här, att äta båtgubbar och dricka irish coffee mitt i natten.

Skepp och Hoj!

Tjoppe och Helena

Vi mötte en kompis idag, han stannade till med bilen. Han pekar upp mot vår båt och vårt soldäck och utbrister på skön stockholmska; -Jävla schysst skybar ni har däruppe! Vi skrattar gott, skybar! Självklart, så nära himlen man kan komma med sin drink eller grogg. För övrigt så kommer faktiskt ordet grogg från sjöfarten. Groggen kommer från den stränge brittiske amiralen Edward Vernon som spädde ut besättningarnas romransoner med vatten för att minska fylleriet bland sjömän. Han kallades Old Grog för han låtit sy sina uniformer i ylletyget grogram. Och så finns det en seriefigur som heter Kapten Grogg. Det är en tecknad filmfigur skapad 1916 av Victor Bergdahl. Kapten Grogg var en rödnäst och råbarkad sjöman med hetsigt humör som inte spottade i glaset.

Bilden är plockad från Wikipedia.

Ja det finns många historier och figurer som är plockade från sjöfarten och många uttryck, även en hel del som man idag inte använder till sjöss.

Från och med idag så har vi nog myntat vårt soldäck till att heta Skybar, iallafall om det är dryck som ska intas däruppe.

På vår skuta så har det arbetats på. Hela relingen och brädgång på ut och insida är nu målade. Kvar återstår att måla däcket på nytt (jo vi målade det förra året men vi vill fräscha till det lite efter all plastning och målning av reling) samt att vi ska måla skrovet blått på nytt. Vi tog med oss kameran och tog ett par bilder på vår skuta i helbild.

13 juni 2012. Vi har just avnjutit en middag på soldäck, hemmagjorda köttbullar, färskpotatis, gräddsås och lingon. Ett glas kall öl till i solen så då satt vi nog i skybar trots allt.

Båten sedd från babords sida. För drygt två månader sedan hade vi övertäckningen och den galna giraffen på taket. Vilken förvandling, och som vi njuter av att kunna få sol på oss när vi är på båten. Vi har levt i ett mörker under fyra års tid.

Halkiparna är målade.

Och likaså kring styrhyttsfönstrena.

Och inne i styrhytten har det också arbetats på.

Instrumentbrädan fick sig ett oljelager.

Tidigare ditsatt men vi tror inte vi dokumenterat det tidigare är vårt lilla grabbräcke i styrhytten.

Här kan man hålla i sig om man behöver luta sig ut för att spana på andra båtar och dyligt.

Och på vår botaniska avdelning så närmar vi oss skördetid.

En efter en mognar gubbarna nu. Det blir nog till att köpa glass och avnjuta dessa i Skybar med något sliskigt gott att dricka till. Vilken tur att man alltid närmar sig helg!

Hej och hå!

Tjoppe och Helena

Här kommer några blandade bilder från vår gode vän Thomas. Brandkåren var en dag bakom vår skuta, för att träna lite.

Sikten är rätt så dålig i Nissan och botten är rätt så dyig.

Alltid kul när det händer lite runt omkring.

För att inte tala om att Nissan är kall. Brrr, det känner ju Helena till efter det ofrivilliga badet häromdagen.

Ett annat bad var kräftbadet häromveckan..

 
Två mästerkockar minsann, godare kräftor får man leta efter. Och nu har vi tre kilo i frysen som vi spar på till ett galant tillfälle. Midsommar kanske, vem vet?!

Kökschefen har här lagt rabarber på skaldjuren. Lagansvarig i dubbel bemärkelse, dels för kräftlagen och sen för sitt arbetslag.

Och en sista bild, på Tjoppe i fören. Här var det nymålat!

Skepp och Hoj!

Tjoppe och Helena

Det har varit en rolig och intensiv vecka på vår båt. Ett av alla våra barn tog studenten och familj mötte upp och vi hade en trevlig tillställning ombord. För de minsta, som går under betäckningen barnbarn, så är båten väldigt spännande. Mindre spännande tycker nog Helena det är som med åren fått lite franska nerver avseende alla faror som finns på en båt under ombyggnation. Men allt gick bra, lite tack vare Tjoppe som fångade en treåring som på något sätt inte fick med sig benen utan bara överkroppen när han skulle ner från den höga kojen..och dök baklänges..men Tjoppe fick tag om ena benet på pojken när han kom farandes ner mot durken. Tur att Tjoppe är grymt stark i armarna, för där dinglade pojken i Tjoppes enhandsgrepp med en hårsmån mellan huvud och golvet.

Annars är det roligaste med båten, i barnens tycke, däckets språng för det lutar så mycket och blir till en backe. Och där försöker barnen åka ruschkana och de rullar ner.

Mormor med de två stora barnbarnen på studentuppvaktning.

Barn är roliga, som tex 3-åringen sa till mormor Helena;

-Mormor, tack för maten. Det var inte gott!

Häpp, ja från barn får man höra sanningen. Men från den uppdukade buffén så hade han fyllt sin tallrik med nästan bara digistivekex så mormor kunde förstå att hans mat blev lite torr. Och 6-åringen som är en vis ung dam sa när vi var på väg hem från studentfirandet;

 -Mormor, vet du…att barn kan bli väldigt arga. Så därför ska man säga JA och inte NEJ till barn.

Så sant så sant och därefter väntade bara mormor på att det skulle komma en uppföljningsfråga i form av; -Mormor, kan jag få godis? Eller; -Kan vi gå till lekparken? Men frågan dök aldrig upp.

Alla Helenas barn samlade, inte det lättaste när de är utspridda över hela landet. Nu har alla våra barn tagit studenten så nu kan Tjoppe och Helena känna sig vuxna på riktigt.

Nu är vi fullvuxna konstaterar vi.

En rätt så trevlig bild där vi lyckas skratta och le båda samtidigt.

Helenas yngsta barnbarn, 3 månader, var också med på resan. En glad liten tjej som verkar nöjd med livet.

Under dessa två dagar som vi hade studentinvation så låg bygget nere på båten. Och barn och barnbarn åkte därefter hem med tåget. Tåget skulle gå 7.03 dagen därpå och hela gänget hade varit inhyst i vår lägenhet. Klockan 6.50 på avresedagen ringer det på Helenas telefon. Det är sonen den yngre.

-Mamma, vi står alla vid tåget. Men vi har glömt biljetterna i lägenheten. Tåget går om tio minuter.

Som skjuten ur en kanon så hoppade Helena i ett par byxor, sen bilnyckel och kastade sig ut på kajen och in i bilen. Nattsärken är fortfarande på. Kör över slottsbron och bort till lägenheten. Och väl framme så möts hon av äldste sonen som har sprungit hela vägen från stationen för att delta i biljettjakten. Vi kastar oss in i lägenheten, där den trötta studenten fortfarande ligger och sover. Vi tar påsen med matsäck och biljetter som står fint i hallen och väntar. Och ut till bilen, denna gång får sonen skjuts för klockan är så mycket att han definitivt inte haft en chans att springa tillbaka. Vi kör tillbaka och när vi passerar torget så slår kyrkklockan. -Klong klong klong!

-Ah, säger Helena. Klockan är 7 och vi har tre minuter på oss. Tvivlet stiger i kroppen. Vi ringer gänget och säger att de måste uppehålla konduktören och säga att vi är där alldeles strax. Vi får grönt ljus hela vägen, över slottbron sen en genväg upp mot stationsvägen och lite gas och så är vi framme. Sonen kastar sig ur bilen efter en puss på mammas kind och så försvinner han.

Alla hann med.

Därefter åker Helena tillbaka till båten och den sovande Tjoppe. Lugnet lägger sig och det är bara vi två igen. Skönt men tomt. Helena drar av sig jeansen och kryper ner i sängen på nytt. Vilken hjälteinsats!

Vad som i övrigt har hänt på båten än att vi haft studentfirande ombord är följande. Vår köksdörr har fått sitt handtag ditsatt.

En liten men ack så viktig detalj. Dörrar blir rätt så obrukbara utan handtag.

Och en dag då det regnade lite smått till och från och det var lönlöst att ta fram målarpenseln så gav vi oss på skorstenen. Då vi hade överbyggnaden på så stack skorstensröret upp genom taket. Med överbyggnaden riven så såg båten lite rolig ut med den alldeles förlånga skorstenen. Nu tog vi tag i problemet och kapade av röret.

Tjoppe sågar och Helena håller.

Sen baxar vi iland den avkapade delen för att ta av toppen och fästa den på det nu något kortare skorstensröret.

Helena lossar muttrarna.

Sådär, nu ser det riktigt bra ut. Skorstenen ska målas svart inom sinom tid.

Och med fortfarande ett duggande väder så plockade vi fram våra klys eller halkipar som det också heter. En halkip är en öppning eller ett beslag i eller på reling, på båt eller fartyg, för genomföring av rep eller tross vid förtöjning. Vi har haft en hel del saker bortskruvade och undanlagda under byggtiden och nu åker sakerna fram en efter en. Och snart är vårt lager tömt och allt sitter åter på båten. Nu var det dags för våra halkipar. (Uttalas hal-tjiip)

Först bestämmer vi var de ska sitta.

Framme i stävern en på babors och en på styrbords sida.

Sen slipar Tjoppe rent baksidorna på dem.

Sen så tätade vi med sika och skruvade fast halkiparna med kraftiga bultar.

Hår får Tjoppe ta i..

Tjoppe kan därefter förtöja båten som det är tänkt. Nu ska även halkiparna målas svarta precis som skorstenen, men det blir en annan dag.

Och hur var det då med målarvädret. Jo det lättade upp och vi fick uppehåll på kvällen, även om en del mörka moln gled över våra huvuden som hot. Men hoten var tomma och verkningslösa så vi hoppade ner på flotten och målade brädgången på babordssidan vid en sista strykning.

Tejpa och måla, tejpa och måla. Det gäller att skydda det som ska målas svart. Och när vi var klara så hoppade Tjoppe upp på kajen och Helena började förtöja flotten. Och när det var dags för henne att kliva upp på kajen så tog hon tag i fartygets tross för att häva sig upp. Och så tappade hon taget och med en fot på kajen så fick hon förmycket bakvikt och behövde kliva tillbaka på flotten. Ner med fötterna och där FANNS INTE flotten längre. Med båda fötterna så dök hon i vattnet men bakvikten gjorde att rumpan landade på flotten som hade flyttat sig bakåt. Tjoppe hörde plasken och kom rusande och så blev det ett gemensamt skratt. Helena satt på kanten på flotten med fötterna i vattnet. Ja detta var det närmaste plumset under våra byggår. Vi har varit nära många gånger förut. Helena var mest glad för att hon inte badade helt, för i fickan låg kameran och mobilen.

Ombyte för Helenas del gällde medan Tjoppe plockade undan på kajen. Och sen blev det en varm brasa och lite god mat. Klädsim är inte så roligt, konstaterade Helena.

Simma lugnt!

Tjoppe och Helena

Oj vad tiden går, en vecka redan. Och likt alla människor, fast vi gärna försöker undvika det klassiska ekorrhjulet, så har vi haft fullt upp – med allt mer eller mindre. Vi upplever ofta att hela maj månad och fram till midsommar som ju är den vackraste tiden på året, alltid är hektisk. Tiden är konstig, 24 timmar har alla människor. Varesig mer eller mindre. Och ändå fast vi vet det hela tiden så lyckas man ofta inte planera bättre än att man är överplanerad. Men trots fullspäckat schema så har vi mycket positivt i vårt bagage från denna period detta år. Vi tar en titt på vad som hänt i vårt båtliv senaste veckan.

Vi kom över ett tillfälle att köpa havets guld, helt nyfiskade. Bland det underbaraste som finns är att koka sina egna havskräfter. Fem fina kilon. Nu blev goda råd dyra, för vi hade inte räknat med denna fångst så vi fick helt enkelt ställa till en liten matlagningsfest.

Vi fick låna såväl kök som stor kastrull. På båten är köket än så länge för provisoriskt för en batalj av detta slag. Vår gode vän som erbjöd oss lån av kastrull hade av en händelse en flaska cava på lut. Och då var ju saken biff, här ska kokas kräftor i glada vänners lag. Först blandade vi lagen till havskräftorna. Vatten, salt, lite socker, en skvätt öl och lite vinäger och så generöst med dillfrön. Inte förmycket öl i vårt tycke och vinägern gör något gudomligt åt kräftan. Det här är konst!

Här är de, våra fina och ännu okokta havskräftor.

Flera sorters skaldjur är inte så vackra innan de får sin fina färg från koket, men havskräftor är ett undantag. Mycket vackra, det gäller att inte ta fel och sätta tänderna i en levande kräfta, då kanske man får ett nyp om näsan!

Och så kokar man upp lagen. Häller i kräftorna och tar tid. Lite knepigt om de små krabaterna är mycket olika i storlek, då kan man behöve dela upp dem i två koktider. Våra var tämligen jämna. Stora kokas i fem minuter, och små i tre minuter.

Vi kokade alla våra i fyra minuter. Därefter häller man av skaldjur och lag och allt får svalna.

Under tiden detta försiggick så smuttade tre glada vänner på lite mousserande och så åkte grillen fram och vi åt grillade fläskkotletter och åt potatissallad. En mycket trevlig spontanfest.

Här är de upphällda, färdigkokta och väldoftande. Två stora byttor. Vi avslutade därefter vår festliga sammankomst och innan vi bröt upp så tackade vi så mycket för lånet och lämnade några nykokta havskräftor i betalning. Vår gode vän blev mäkta glad. Han är en trevlig gentleman som har många strängar på sin lyra. Inovatör och full av idéer, en tänkare som söker lösningar på problemen.

Han är grundaren till succén GentleCone. Nu behöver inte män längre sätta nålar i sina kläder eller blöta/smutsa ner sig från blomman på rockslaget. Och den har flera praktiska användningsområden. Smart liten pryl som man fäster med magnet.

På båten har följande hänt..

När det inte är målarväder så arbetas det i maskinrummet. Här pågår oljebyte på motorn. En liten oljeläcka som vi haft hela tiden tittade Tjoppe närmare på. Svårt att komma åt och han behöver specialverktyg. Inte sämre än vår vän uppfinnaren så åkte Tjoppe iväg för att köpa ett verktyg som han ska bygga om för att kunna komma åt.

Och när målarvädret har infunnit sig mellan skurarna så har vi målat. Reling och styrhyttstak har vi grundmålat. Och brädgången har vi vitmålat på nytt, ända till färgen tog slut. Styrbordssidan blev klar iallafall.

Här har vi grundmålat taket och styrhytten har fått sin vita färg ända upp till taket.

Helena kunde därefter måla däcksfärgen på taket. Tjoppe har slitna knän så det blir Helenas sak att krypa runt på taket.

Med allt grundfärgat, taket gråmålat i sin rätta däcksfärg och den vita färgen målad så långt det nu gick tills burken var slut så tog vi fram den svarta färgen.

Klart för att ta fram den svarta kulören..

Och innan man börjar måla så är det ett evigt tejpande på maskeringstejp.

Tjoppe ”svartjobbar” på båten..fast egentligen kvittar det för han får ju aldrig betalt utan han får snällt betala. Med den svarta färgen så började det verkligen hända saker med båtens utseende.

Här står Helena på däckstaket och fotar Tjoppe. Och med reling och styrhyttstak målad en första omgång så kunde vi dra bort tejpen och titta på resultatet. Det börjar bli en rätt trevlig båt av denna gamla skuta.

Tidig juni 2012.

Styrhyttstaket har fått sin svarta färg. Runt styrhyttsventilerna är vi inte klara, vi har en del arbete att göra på ramarna innan vi kan måla klart.

Mycket nöjda såhär långt är vi, men vi har babordssidan kvar där den vita färgen tog slut. Nu är den inhandlad så nästa steg blir att invänta uppehållsväder och därefter fatta rollern och göra klart brädgången innan svart färg tar vid även där.

Vi firade detta med att äta ett par kilo havskräftor och till det åt vi grekiskt lantbröd med fetaoströra med färsk koriander. Kryddan kom från vår egen odling på akterdäck.

Och till detta så smuttade vi på ett bättre italiensk rosévin med riktigt hög fruktsyra.

Och på trädgårdsavdelningen så går det också framåt. Vi har vårdat och vattnat och tittat till våra små telningar. Kryddorna har vi börjat använda, koriander och basilika och timjan.

När Helena var yngre så pysslade hon mycket med krukväxter, hade egen kaktussamling och exprimenterade med att ympa olika växter med rätt så gott resultat. En del av resultaten fanns kvar länge i barndomshemmet. Detta intresse frodades som mest då Helena var i 10-11 årsåldern. Nu har intresset tagits upp på nytt i liten skala, men här ympas det inte längre och allt som odlas är ätbart.

På de två jordgubbsplantorna så börjar gubbarna ta form. Riktigt stora och om allt håller i sig så blir det en god skörd. Med tur så blir det ett 30-40tal gubbar på endast dessa två plantor. Än kommer nya blommor så det återstår att se.

Och nu har den första jordgubben börjat ändra färg till sin röda söta goda. Kanske att det blir klart för skörd till midsommartårtan.

På tal om svensk midsommar så har vi en bukett prästkragar i en vas på båten. Det är en fantastisk tid nu, och är vädret det bästa så finns det inget som slår en svensk midsommar i skärgården. Som en äkta Pripps Blå-reklam fast på riktig. Nu hoppas vi på att vi får lite sol till midsommar även om inte vi finns i skärgården. Om man nu inte räknar Tylön och Danmark till skärgårdsöar. Men ett annat år, ja då ska vi ha båten i skärgården med sol och glittrande vatten runtom.

Och från flora till fauna-avdelningen så har fru Dopping kommit förbi med sina små ungar. Tyvärr var de lite skygga så det gick inte att få en riktigt bra och nära bild.

Helena försökte slänga i lite matbröd för att locka dem närmare. Men de drog fortare än kvickt och TJOFF så var hela området fyllt av fiskmåsar som blev glada för gratismåltiden. Det blir inte alltid som man tänkt.

Och när vi höll på att försöka fånga doppingar på bild så kom en äldre man förbi, som vi träffar på ibland. Han följer vårt projekt från sin kajpromenad. Denna gången hade han med sig fina foton som han tog vid ett tidigare tillfälle.

Båtbyggarparet poserar. Fotot som är en papperskopia är ett riktigt bra foto som vi gärna sparar till framtiden.

Och en annan god vän fångade oss på bild när han var ute och promenerade på den andra sidan av Nissan.

Här hade vi nog brutit upp för lite god mat efter en lång arbetsdag med att plasta styrhyttstaket. Och klockan är nog rätt så sent för solen håller på att gå ner. och det är varmt för vi har ventilerna öppna trots den sena timmen.

Vi tackar så mycket för fotografierna, det är svårt att få oss båda på bild samtidigt och sen säger andras bilder något mer än våra egna.

Nu inväntas en solig dag, det är bra för då är Tjoppe glad!

Hej o hå!

Tjoppe och Helena

Nu är plastningen avslutad och vi kan pusta ut. Känslan är otrolig, och med detta tunga och kletiga arbetsmoment i ryggen så gläds vi åt att kunna börja måla.

Den sista och avslutande delen av vår plastar-historia var styrhyttstaket. Tjoppe fick till en början plasta det mesta själv, då Helena var iväg på ett annat arbetsuppdrag. Och det som ter sig så enkelt när man är två visar sig vara en helt annan femma när man är singel. Väl förberedd med glas och plast och aceton så började Tjoppe. Men snart gällde det att hoppa ner från taket, och ut på kajen för att börja fylla på nytt. Och efter  ytterligare någon timme så kör det ihop sig och Tjoppe hoppade upp och ner mellan tak och kaj i närmare trettiograders värme. Tungt och kladdigt och stressigt, vid något tillfälle hann plasten börja brinna i hinken. När Helena väl dök upp senare så pustade Tjoppe ut och bedyrade hur viktig hon är, hur allt blir mycket enklare med hans assistent. Så Helena hoppade i arbetskläderna och så slutfördes plastningen i solskenet.

Här skyddar vi dörrar och ventiler från rinnande plast medan Tjoppe plastar sidor och underkanten på taket.

Glada och trötta så bröt vi för lite god mat, kalkonfilé med färska primörer och hemodlad koriander. Mums!

Och till detta ett mycket passande vin.

Denna gamla kultflaska finns faktiskt att få tag på fortfarande. Och uppe på däck i solnedgången så slog vi oss ner med vår mat och vårt vinglas. Chiantivinet görs på Sangiovesedruvan, en druva som ger mjuka men samtidigt lite kryddiga toner. Och det passar perfekt till den lite lättare maten, ljusa köttslag, pasta, buffé som exempel. Mat och vin är definitivt inte bara näring som ska intas med smaklökarna, utan hela inramningen har betydelse för matupplevelsen. Här får definivt ögat sitt, vacker solnedgång, vacker vinflaska och mat med färg. Det gäller att njuta den korta stund vi har.

Dagen därpå hade vi ett fullspäckat schema igen. Det hade utlovats regn ytterligare något dygn senare och vi insåg att här är goda råd dyra. Vi bestämde oss för att måla denna sista varma sommardag innan kylan och regnet var tillbaka.

Grå grå, grå grå är grundfärgen. Sida vid sida arbetade vi på.

Vi började med att måla på babordssidan så vi kunde få den värmande solen på oss. Och så öppnade vi ventilen till byssan och satte på radion så det skrålade ut till våra öron.

Efter ett par timmar så la vi färgen åt sidan, bytte om för att åka till Tylösand för att titta på studentbalen.

Helenas dotter tar studenten och alla undomarna kommer i kortege i vackra bilar och när de släpps av så går de på röda mattan fram till festlokalen. Nära och kära står på sidorna och trängs för att få en bild av alla de unga vackra. Helena blev stolt som en tupp när dottern dök upp i sin blåa kreation.

Med alla hundratals människor runtomkring där det var svårt att få en skymt av alla eleverna så gav vi tillslut upp och åkte tillbaka till båten. Där tog färgen vid igen.

Och vi höll på tills vi var helt klara med relingen.

Vi kände oss förtjänta av en kopp te vid relingskanten.

Och det såg ut att bli ännu en vacker kväll, den sista innan väderomslaget.

Nu väntas lite slipning av ojämnheter i plasten och att rugga upp den gamla målade ytan innan vi lägger på den vita färgen på brädgången. Och vi hoppas att vi får tillräckligt långa regnuppehåll för att kunna fatta penseln.

Något annat trevligt som har hänt är att vi har fått våra mattor levererade.

Välkommen hem till oss!

Och innanför dörren i korridoren har vi en lång matta som är mjuk att gå på. M/S Sunshine heter ju inte båten – än! Men med tiden så.. Riktigt roligt är det när man kan designa mattor själv.

Annat kul är att det prunkar i krukorna, jordgubbarna börjar bli stora. Det blir nog egna gubbar till midsommartårtan!

Vi vårdar och tittar till odlingarna ofta och följer utvecklingen med spänning.

Ja så mycket mer har nog inte hänt i vårt snurriga båtliv.

Hissa segel!

Tjoppe och Helena

I flera dagar har vi nu dragit fram plastfat, glas, hinkar och rollrar medmera. Och så har vi fortsatt vårt eviga plastande av reling och styrhyttstak. Då Cirkus Scott har slagit sig ner i staden och bara två hundra meter från båten så har vi haft nära till såväl elefanter som förbipasserande människor. Och många trevliga kommentarer om hur fin båten blir har vi fått. Men den bästa kommentaren kom från en pojke i 8 årsålder. När plastfatet började bli något tomt så la vi upp den på stenmuren intill Tullhuset. Och där låg det, det stora blåa fatet med varningstext och märken på. Pojken närmade sig med sin familj, hoppade till av förskräckelse när han ser fatet och tittar sig runt efter var han kan ta skydd och samtidigt pekar han mot fatet och skriker;            -AKTA; DET ÄR SPRÄNGMEDEL!! Med en otrolig inlevelse så sprudlade han ur sig teorier om hur sprängmedlet hade hamnat där på muren. 

Utsikten från vår båt, Cirkus Scotts otroligt stora tält restes på ett par timmar. Ena dagen så rymde en elefant och han spatserade runt i hamnområdet.

Vi fortsatte vårt plastande fast babordssidan av relingen. Där har vi vattnet på utsidan och kunde inte längre ta hjälp av kajen att stå på. Då blev det flotte och stege. Tjoppe på utsidan och Helena på insidan av relingen och så lät vi hinken med plast gå emellan och vi plastade bit för bit. På väderleken var det lovat uppehåll. Och med nästan allt färdigplastat, så vad händer. En jäkla liten mörk molntuss passerar ovanför båten och släpper lite stänk. Om någon har undgått att se Tjoppe arg, så ska ni vara glada för detta. Om en bil går sönder, en motor, en bro rasar eller ett höghus lika så så blir han inte arg. Då skulle han bara bygga upp det igen. MEN REGN! Och vår nyplastade reling som inte hunnit härda riskerade att bli förstörd.

Svordomarna haglade över hamnområdet. Och inte bara en gång.

Där kom den igen, svordomen! Vokabulären är inte till för barnaöron vill tilläggas. Vi försökte hålla över byggplast över relingen men det blåste för mycket så det var inte lönt. Vi tittade på klart.se för att se om de ändrat väderleksprognosen. Den sa att det skulle vara en stor sol över oss.

-JAG HATAR METEOLOGER!! Tjoppe var inte nådig. -JAG HATAR DET HÄR LANDET! Och medan han fortfarande klampade runt på båten i ilska så slutade det faktiskt att regna. Då tystnade den arge mannen och vi kollade in plasten. Var den förstörd? Tjoppe rollar ur mer luft med aceton för att se om allt var förstört men vi verkade ha klarat oss. Puh! Sen kom solen tillbaka och vi kunde fortsätta. Vi höll på till sena kvällen och kunde sätta punkt när hela relingen runt om var plastad. Även det fina fotavtrycket var tillfixat.

Så med facit så blev det ändå en mycket trevlig arbetsdag med hela relingen klar. Återstår gör styrhyttstaket. Vi åt en sen middag och innan vi gick in så vattnade vi jordgubbsplantorna i växthuset. Det växer och knakar och Tjoppe verkar inte ha något emot trädgårdsmästaryrket. Men meteorologer, de bör hålla sig på avstånd!

Vi somnade bums som vanligt och det blev en regnfri natt. Skönt för Helena och Jordgubbarna!

Ta skydd! (kan gälla så väl mot sprängmedel som Tjoppar!)

Tjoppe och Helena

En vecka har förflutit sen bokstäverna bildade ord i senaste inlägget. Ett bästa sommarväder har etablerat sig, sol sol sol och riktigt varmt, i ett par dagar har vi haft 29 grader. Annars svala 22-26 vilket är en perfekt temperatur för man ska må som en kung. Med det torra och varma vädret så kom då dagen D då vi äntligen kunde börja plasta. I några dagar har vi nu plågat kajområdet med en tung styréndoft. Vi tycker lukten sitter överallt, den i det närmaste sticker i näsan. Och när våra promenanta medmänniskor kommer förbi så säger många: -Åh vad gott det luktar! Eller: -Det luktar barndom! Med dessa positiva utfall så har vi insett att det råder en viss skillnad mellan att stå med näsan i plastfatet eller att förnimma doften på 25 meters avstånd. Att nu äntligen få börja plasta finalen på båten är något vi verkligen har längtat efter. Skrov, brädgång, däck, styrhytt, däcksbyggnad och så nu reling och styrhyttstak, allt gjort under rätta väderleksförhållanden under de senaste fyra åren. (Och det är en bedrift i sig i detta nederbördstäta land!) Vi gjorde ett snabbt överslag..närmare fyra ton plast. När nu det kommer förbi folk i all välmening för att ge goda råd så är vi själva fullt övertygade om att vi redan gjort alla grodor, vi testat alla arbetssätt, använt alla tänkbara redskap. På Scott Bader, där vi köper plast och glas, ett företag som är världsledande inom plastindustrin och de levererar till huvudsakligen företag så låg vi första sommaren på deras 10itopplista av de kunder som handlat mest. Så ett gott råd kring plastandet tar vi med en nypa salt likt säkert en som seglat jorden runt skulle göra om hur man framför en segelbåt. På Scott Bader är de fantastiskt serviceinriktade, de förstår vädrets makter och när man inser att glaset tar slut och man behöver en rulle till och ringer sent fredag eftermiddag. Ja då stannar någon av personalen kvar tills man hunnit dit. Övertid för en enda kund! Vi tackar så mycket.

Relingen är bultad i spanten, 60 bult. Här har vi spacklat igen hålen innan plasten åker fram.

Självklart behöver man grunda med en stadig frukost. Ägg och bacon.

Vår utsikt från frukostbordet. Så liten en har, så gött en mår!

Därefter var det påklädning, snickarbyxor och oömma kläder och inget långt hår som fladdrar, plast i håret är lika med sax!

-Nu kör vi, sista tagningen! Vi baxar fram fatet som vi haft i bilen i en vecka. Det är välblandat innehållet efter en veckas rundkörining i staden, vilket är bra.

Första biten glas och plast.

Vi kan våra roller, och vi behöver nästan inte prata med varandra utan det går på rutin.

Bit för bit. Det ser mycket lätt och fort ut på bilderna, men det tar sina timmar att plasta. Mängden härdare kan anpassas lite efter utetemperatur, man vill inte att plasten ska börja brinna (stelna) i hinken innan man är klar och samtidigt vill man att plasten ska härda på relingen hyggligt fort. När kvällstemperaturen kommer och det går ner mot 15 grader så stannar härdningsprocessen av. Och har det då inte härdat och regnet, tvi vale, kommer. Ja då är det inte roligt. Plasten blir vit och konstig, med dålig hållfasthet så då får man göra om.

Styréndoftande kvinna som ägnar sig åt legoarbete.

Arbetet fortgår tills kvällen kommer. Hungriga och trötta får vi ge upp. Så gott som hela styrbordsrelingen hann vi med första plastardagen.

Vi städar undan och tar oss en dusch för att sen åka iväg för en bit mat. Rätt så slut är man efter en hel dag i värmen och doften så en hamburgare från grillkiosken sitter fint. Vi lämnar båten, och vi har sparat en bit av relingen där vi inte plastat så vi kan hoppa i och ur båten. Och till synes för att man ska välja rätt väg tills plasten har härdat så ställer vi fram en stol. Vi hoppar in i bilen och far iväg efter den efterlängtade burgaren. På vägen tillbaka säger Tjoppe; -Tänk så här när man lämnar båten för någon minut och plasten inte härdat än, om det skulle komma någon som kliver mitt i plasten! Helena svarar att -ja tur för oss att klockan är så mycket då, för ingen kommer ju såhär dags. Sen ser man ju var man ska kliva, varför välja vägen där inte stolen står?

Väl tillbaka till båten så parkerar vi bilen. På kajen ser vi två personer stå, vi känner först inte igen dem. Men väl lite närmare så visar det sig att den ena är en föredetta arbetskamrat till Helena. Vi pratar trevligt för det var inte igår man sågs direkt. Och efter någon minuts prat så kommer erkännandet; -Jag ställde foten på relingen för att knacka på dörren. Men det var alldeles blött och kladdigt när jag klev. Arbetskamraten vänder upp sin fotsula och jovisst, just snygg plastad undersida och skon stinker styrén. -Går det att fixa båten, det blev ett märke där också!? Vi tog en kik på fotmärket på relingen.

Jo här har vi fått ett schysst avtryck, uppskattningsvis storlek 44. Vi lugnade kollegan med att berätta att vi får slipa ner märket när plasten härdat helt och så plastar vi om. Mycket skamsen såg han ut stackaren, men vi bedyrade att läget var lugnt. Han försvann med sitt sällskap därefter i riktning på bion. Och vi tänkte lite att undrar hur länge det dröjer innan han sitter där på bion och störs av den stinkande skon. Och att han tillslut inser att den dojjan är bara att kassera. Även han har nog fått ett minne för livet!

Det var onekligen en vacker kväll som olyckan var framme!

Vi åt våra hamburgare och vi summerade dagen. Jo det hade gått bra, men så typiskt med fotavtrycket på relingen. Och Tjoppe sa; -Tänk att jag ändå satt i bilen innan och sa just det, att tänk om någon kliver på relingen nu när vi vänder ryggen till för ett par minuter. Vi skrattade båda gott och därefter gick vi till sängs och dog som två klubbade grisar.

(Till f.d kollegan vill vi härmed hälsa att läget är lugnt, vi har slipat ner och plastat om nu så ingen kan se att du varit i farten längre – om man nu inte läser bloggen förstås;))

Vi fortsätter inom kort med plastandets bravader..

Han hade storlek 44 och kunde inte komma loss, tänk att fotsteg kan bli så dyra, när man hälsar på hos oss!

Tjoppe och Helena

Med såväl hagel, lite regn och sol så slipade av resten av färgen utmed relingen. Detta fina damm som kryper in överallt. Helena hade garderat sig med en stor mössa som hon gömde allt hår i. När vi la ifrån oss slipmaskinerna så firade vi med en kopp te på relingen.

När vi satt där och njöt som bäst i solen (jo den sken i flera minuter faktiskt) så kom det förbi en man i en bil som vevade ner rutan och ropade; -jäkla schysst jobb ni gjort!

Det är kul med alla glada tillrop. Och de positiva hejarropen har ju ökat vartefter båten börjat se mer klar ut. I början var det väldigt tyst, det var nog mest från de närmaste som vi fick positiva reaktioner, de som vet hur tjockskalliga vi är.

Tjoppe sa till Helena när de satt på relingen att; -var det det här du drömde om den där natten när du såg dig själv ståendes på en skuta med en tekopp på relingen? -Just precis, svarade Helena. -Och nu lever vi drömmen, fortsatte hon. Lite overkligt känns det att vi byggt uppskattningsvis 95 procent vid det här laget. När allt är klart så tar förbättringar och underhåll vid och det finns tusen idéer på hur vi kan utveckla vår båt ytterligare.

På styrbordssidans reling så väntar vi in plastarvädret. Här har vi hunnit bulta relingen i spanten.

När allt är bultat så sitter det 60 stycken långa bult ner i spanten runtom hela båten. Vart den relingen ska kunna ta vägen än att sitta kvar har vi ingen aning om, särskilt som allt ska plastas in också.

Mellan reling och brädgång sitter en list som är fasad i underkant.

På väderleken lovar de plastarväder på söndag. Nu håller vi tummarna.

Tro, hopp och kärlek!

Tjoppe och Helena