Marcus är en av dessa, vi träffades i Gibraltar för många år sedan – och vi seglade över Medelhavet (ett gäng båtar) och kontakten har aldrig riktigt brutits. Sporadiska meddelanden för att emellanåt ses någonstans eftersom vi båda reser mycket. Vi bär alltid känslan av att aldrig riktigt tappa varandra. Och nu dök han upp här på Sal, som om det vore det mest självklara…

För det är så med vänskapsband att de rör sig som i cirklar. Man kan glida ifrån varandra för ett tag för att senare komma tillbaka. För att ständigt lyckas ha alla sina vänner nära sig (om man har förmånen att ha många) är inte rimligt. Vi människor klarar nämligen bara av att upprätthålla ett begränsat antal meningsfulla relationer åt gången: en handfull riktigt nära, för att i nästa cirkel ha upp till femton, för att i nästa cirkel ha kring femtio. Det kallas för Dunbars nummer. Det intressanta är att dessa cirklar inte är statiska, utan vännerna tenderar att förflytta sig mellan dessa lager. Och för min del har jag noterat att det beror lite på i vilka kretsar jag för stunden befinner mig. På så vis kan jag faktiskt ha långt fler än femtiotalet vänner. Det kräver dock att man lägger lite energi åt att faktiskt höra av sig när man plötsligt byter cirkel.

Så nu gled Marcus in i min cirkel, och eftersom jag för ett antal år sedan introducerade honom för Konstruktören (som för övrigt alltid ingår i min innersta krets av fem nära vänner) blev det naturligt att vi alla tre hänger tillsammans medan Marcus är här. Ena dagen for vi iväg till Regona Piscina Natural, en naturskön plats en bit norrut från Palmeira sett. Det är en naturlig pool omgiven av lavastenar som formats av vulkaner och vindar, med en kristallklar pool där vattnet skimrar i turkost. Inte den mer kända ”Blue Eye” dit alla turister tar sig, utan denna ligger lite mer blygsamt utmed kusten som en liten försynt pärla.

Här kommer lite bilder från vår utflykt. Spana in vilken häftig natur. Det kanske mest häftiga var att få se en havshare (sea hare). Det är en slags mjuk havssnigel utan skal. Petar man på den sprutar den ut ett bläck, precis som bläckfiskarna gör, fast med skillnaden att havsharens bläck är purpurfärgat.

En annan häftig sak var att mellan lavastenarna så fanns platta stenpartier täckta av alger och mossor och med rutmönster av långa sprickor. Det såg nästan lite utomjordiskt ut. Här och var samlades små pölar som uppstått från stänkande vatten och däri simmade små fiskar runt, likt en barnkammare för de yngsta, skyddade från det öppna havet. Längst kanterna växte små koraller (eller om det var kalk-bildande alger) och i sprickorna gömde sig svarta sjöborrar med långa vassa taggar. Små egna ekosystem i miniatyr, fulla av liv mitt bland vulkaniska stenar.

När äventyren i Regonas magiska pooler var över, styrde vi tillbaka mot Palmeira. Där, i den blå byggnaden där ”farmor” håller till, slog vi oss ner för en lunch. På sina två gasolflaskor lagar hon mat, utan att ha någon fast meny. Det kan bli fisk, kanske kyckling. Oavsett så är det enkelt, gott och hemlagat. En lunch kostar 3,50 euro och en stund där, hur enkel den är må vara, känns alltid genuin.

Fortsättning följer…

// Coddi.