Även om minnena från förra året gör sig påminda så mötte jag min födelsedag detta år med en betydligt muntrare sinnesstämning. Helt enkelt för att mina vänner inte gav mig något utrymme att falla ner i något mörkt hål av dystra minnen. Klockan 10 stod jag klar att lämna mitt hem, med ryggsäck och vandringskängorna på. Sen bar det ut i skog och mark…

Vi tog oss till Skedala Skogs friluftsområde med sikte på en åtta kilometer lång vandringsled i utmanande terräng, Trollsjöstigen. Att följa skogsstigar kantade av trädrötter, ris och stenrös visade sig vara ett bra sätt att skingra tankarna på. Emellanåt stannade vi upp för att dricka lite vatten, pusta ut eller se oss om i naturen. Gröna mossor, blåbärsris och björkar i klungor. En lätt vind rörde sig bland trädtopparna och mellan småpratet hann jag tänka. Klartänkt. Utan tårar. På tiden för ett år sedan; sjukdomsbeskedet, kasten mellan förtvivlan och ett ynka hopp om att kunna bromsa cancerns framfart något. Och hur vi mitt i detta kaos tvingades planera för begravning, sälja Wilma och leta efter bostad. Vi fick ungefär tre veckor att agera på, därefter tog sjukdomen över totalt. Den sista korta tiden som återstod låter jag vara ordlös.

Tankarna i skogen gjorde ändå gott på något vis. Sakteliga har jag börjat landa i min nya tillvaro även om jag långt ifrån vet än hur jag vill leva framåt. Jag söker, jag letar och jag väntar. Men med den skillnaden att det nu börjar kännas som en helt annan resa. Som att den inte längre är så starkt kopplad till VARFÖR jag tvingades börja om på nytt.

Medan jag går där i skogen med mina vänner så fattar jag tyst för mig själv ett beslut. Jag ska göra ännu en resa innan sommaren, till Vaxholm. För att där på något vis försöka sätta en punkt. Jag vill ta mig till minneslunden och sparka i gräset och gråta en skvätt – och kanske även få ur mig den sista vreden över hur oschysst det var lämna mig utan någon kompass och karta. Och därefter önskar jag stega därifrån, förvisso med sorg – men utan alltför mycket sörjande. Livet måste gå vidare och jag behöver haka på det, inte fastna. För syvende och sist så lovade jag Tjoppe att jag inte skulle vara ledsen för länge.

”It´s hard to turn
the page when you know someone
won´t be in the next chapter
but the story must go on”

-Thomas Wilder

Tack alla som uppmärksammande min födelsedag, jag är överväldigad. Helt fantastiskt är det att ha vänner överallt i världen, det kom gratulationer från samtliga världsdelar (utom Antarktis, men från vänner som seglat där). Även tack till er som finns på närmare håll. Och ett extra tack till mina vänner C&Y, ni visste vad jag behövde.

// Coddi.