Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

Kapten har för tillfället gett upp sina försök att plocka isär propellerhylsan och axeln. Efter 43 år sitter den som gjuten och det behövs helt enkelt rejälare verktyg. Vi pratar här om en rörtång av mastodont-storlek. Ni vet såna som de tunga bojsen på LKAB (och killarna på Hall) använder. Vart vi finner en sådan rörtång i Grekland har vi ingen aning om, men vi ska börja dra i våra kontakter. Bara vi inte blir misstänkta, för det kan ju se lite lurt ut. Som att vi planerar att råna banken. Eller att vi tänkt dränka någon mindre lustig person, och tänkt använda rörtången som sänke.

 ”We will use it for the propeller shaft”

 ”Jo, jo…så säger ni alla”, kommer vi få till svar. Sen hamnar vi på svarta lista tillsammans med grekiska militärjuntan och Erdogan. Skämt å sido, men en liten nöt är det allt att knäcka. Utan hylsan isärplockad kan vi inte laga läckaget, och än mindre sjösätta igen. Och torrsegla resten av livet är inget som lockar. Hylsan är tillverkad i Sverige (kring medeltiden typ) av Rodahl Marin i Lidköping. Varför vi vet det, är för att pappa Felix lämnat efter sig dokument och handlingar i en av Wilmas pärmar. Vi googlade och fann (till vår stora glädje) att företaget ännu existerar. Kapten ringde upp.

 ”Hej, har ni någon hos er som har jobbat jävligt länge…typ i 43 år?”

 Lite beredd var Kapten på att få beskedet att de inte längre visste vad för typ av propellerhylsa vi hade, än mindre att de kunde fixa läckaget. Men döm om vår förvåning, det visade sig att Rodahl Marin hade stenkoll.

Denna enkla skiss ritade pappa Felix 1976, en fin illustration tycker vi…

 Ännu en rolig handling från förr, beställningen av Wilmas skrov. Därifrån byggde Felix vidare på Wilma där hon stod på tomten ute på Stegesund tills hon sjösattes i mitten av 80-talet.

 

Så här fungerar det (…när Styrman Pimpsten förklarar och hon är ju ingen Fuglesang, så var nu snälla alla experter där ute…). Hylsan, är som ett rör som går genom skrovet. Genom hylsan löper sen propelleraxeln, med propellern i ena änden. Vid framdrift roterar propellern och den kraften som blir på axeln (när båten trycks framåt i vattnet) tas då upp av ett lager som sitter inne i hylsan (man kan säga att lagret överför kraften från propellern så båten åker framåt). På var sin sida om trycklagret sitter fyra stycken tät-ringar, typ simringar (ja det heter så, men det är inga badringar om någon trodde det). Mellan dessa tät-ringar (invid lagren) sitter en nippel med en slang på. Genom den slangen kommer sen olja från en liten oljetank. Tanken sitter placerad på andra sidan skottet, strax ovanför där Styrman Pimpsten har sitt huvud när hon sover (visst låter det romantiskt). Att oljetanken sitter just där (ungefär en meter ovanför vattenytan och hylsan) är för att skapa ett övertryck som i sin tur garanterar att utrymmet (där lagren bor) hålls oljefyllt. Ja, lagren behöver smörjning såklart, men oljan förhindrar samtidigt vatten från att komma in i båten den vägen.

Wilmas system ser man sällan på segelbåtar, däremot finner man denna lösning på större fartyg. Det är ett säkert och bra system (vill vi påstå). Fördelen är att tryckkraften tas upp av skrovet, och inte av motorn. Detta gör att man kan montera motorn på gummikuddar som i sin tur bidrar till en mer vibrationsfri gång. Förutom att det är mer skonsamt för motorn så riskerar en högljudd och vibrerande motor göra äktenskapet olyckligt (fniss, kanske är det därför många män seglar ensamma???). En annan fiffig lösning vi har (tack vare systemet) är den mellanaxel som i vardera ände har en flexibel koppling. Denna gör att motorns position inte behöver vara i linje med propelleraxeln, vi har alltså inget cutlesslager. Vi kan inte vara annat än helnöjda, för nu har axeln felfritt snurrat i 43 år utan vare sig service eller underhåll…fram till för några månader sedan, då det började läcka lite olja.

 Kapten dryftade problemet med Rodahl Marin. Efter alla år av snurrande finns nu två spår i axeln efter simringarna. Byter vi bara tätningarna riskerar vi ha fortsatt läckage. Men då har killarna på Rodahl Marin så klurigt tänkt ut, att om man flyttar axeln i längdriktning (genom att svarva av vissa detaljer) så kan man flytta axeln tre millimeter framåt eller bakåt. Och på så sätt få nya slitytor på axeln. Med andra ord kan vi (när vi servat) fortsätta segla i 43 år till. Och efter 43 år kan vi göra om proceduren en gång till och segla i ytterligare 43 år. Med andra ord kan vi segla i 86 år till innan vi behöver byta själva axeln. Tills dess har vi nog klivit i land, tror vi.

Nu fick Kapten veta att så länge som Wilmas axel snurrat utan ompackning, hör inte till vanligheterna. 43 år är verkar vara något slags rekord. Nu gäller det alltså att få tag i en gigantisk rörtång och när vi fått isär hylsan ska vi skicka delarna upp till Rodahl Marin. Så svarvar och fixar de, så det blir som nytt, med nya tätningar och lager. När vi sen är hemma i Sverige så hämtar vi upp delarna i Lidköping (och säger hej). Sen tar vi med dem ner till Wilma för montering. Det låter kanske som ett krångligt sätt att lösa saken på, någon kanske tänker att vi lika väl kan anlita en vanlig mekanisk verkstad här i Grekland. vilket också är en lösning. Men det är något säger oss, att detta är den tryggaste lösningen. Inte minst på grund av språket, där det lätt kan bli missförstånd – skulle de svarva fel står vi med svarte petter i handen. Därför. Rodahl vet vad de ska göra, det är ju trots allt deras konstruktion. Och vi slipper diskutera förskjutningsmillimetrar på grekiska.

 Skepp o Hoj!