juni 2019 – Sida 2

(…ett paradis som erbjuder sina besökare en enastående natur och god mat…)

Porto Koufo, Sithonia, Mellersta Halkidiki, Grekland

Nu är vi så gott som längst ut på Sithonia-halvön, i Porto Koufo.

Vi seglade in genom den smala öppningen mellan de två bergen och där innanför fann vi något av en naturens egen hamn. Platsen förde tankarna till en norsk fjord och det kändes som vi befann oss på stranden av en fjällsjö.

Vi har just droppat ankaret och Porto Koufo ligger stilla med en regnbåge ovanför…

I ena hörnet av havsviken ligger Porto Koufo, en stilla fiskeby med några få men väl besökta restauranger. De ligger precis intill vattnet och de två äldre kajerna, som vi misstänker har anor från andra världskriget. Under denna ofredade tid gömde tyskarna sina ubåtar här, en idealisk plats på grund av naturhamnens djup och dess strategiska läge.

Diametralt hamninloppet, några hundra meter från själva byn ligger badstranden och där finns några mindre hotell också. Ett fåtal semesterfirare som ägnar sig åt sol och bad ser vi, ännu har inte säsongen dragit igång på allvar. Desto fler är de fritidsfiskare som söker sig hit. De fiskar från stranden, från kajerna och ståendes en bra bit ut i vattnet. Platsen är inte överexploaterad utan det känns tvärt om som att omvärlden ännu inte har funnit denna gömda pärla. Vi hoppas det får förbli så. I Porto Koufo bor blott dryga 100 personer om vintern.

Ingen trängsel på stranden, detta måste vara minst lika vackert som i Karibien…

Vid kajen ligger små fiskebåtar och trängs, emellanåt kan man se dem komma och gå. Det rogivande dunkandet från motorerna ramar in känslan och på andra sidan berget, där vi nyligen själva kom inseglande, finner de sin fångst. Porto Koufos tavernor erbjuder självklart fisk och skaldjur och rykten går långväga om att den färskaste fisken och de finaste skaldjuren i hela Grekland serveras här.

På restaurang Porto Marina njuter vi av den välsmakande maten, ett stort fat blandat med fisk och skaldjur, som en slags grekisk variant på skaldjursplatå. Det var så gott så gomseglet fylldes likt en fullriggare på öppet hav, vi åt och vi njöt. Efteråt bjöds det på dessert, grekerna gör gärna så. Men lyxigare än denna bricka med glass, små bakverk och färsk frukt har vi aldrig tidigare skådat. Allt detta tillsammans med bröd, tzatziki, dryck och två cappuccino kostade oss inte mer än 32 euro sammanlagt. Medan vi njöt av maten såg vi Wilma ligga på ankaret intill, bara ett stenkast bort.

Fisk och skaldjur är Porto Koufos specialitet…

Porto Koufo är en dold pärla, ett stycke paradis. En plats som må vara liten till ytan men som finner en stor plats i våra hjärtan. Maten och naturen har en central plats här. Porto Koufo är en plats som man aldrig slutar minnas och den tillhör en av våra favoriter.

Öppningen ut mot havet, .här ligger vi väl skyddade för väder och vind…

…där nere i hörnet har vi ankrat upp…

Kommer du bilvägen så ska du svänga av här, lova det!!!

Den bästa restaurangen i Porto Koufo enligt TripAdvisor, Porto Marina heter den. Vi rekommenderar deras fisk- och skaldjursfat…

Räcker till två personer gott och väl…

Kapten hugger in, han är förväntansfull…

I Grekland bjuds det ofta på dessert efter maten, det kan vara lite äpplen med kanel eller yoghurt med honung…men vad sägs om det här?!!

Skaldjursfat, bröd, tzatziki, dessert, cappuccino, öl och vatten…32 euro…(Styrman drack bara vatten och Kapten unnade sig en öl så dryckeskostnaden var sparsam bör tilläggas…men ändå…)

Wilma såg vi från vårt bord, hon skötte sig fint…

Vi gick en promenad och följde stranden…

Från de flesta vädersträck skyddas naturhamnen av de omkringliggande bergen…

Mittemot inloppet ligger en fin badstrand…

En favoritplats för fritidsfiskare om vi ska tro antalet som sökt sig hit…

Styrman njuter av blommor…

Vattnet är enastående friskt och klart och Styrmans ben börjar bli brunbrända…

En handfull semsterfirare har funnit den långa sandstranden och det finns gott om plats…

Porto Koufo erbjuder sina besökare åtta små restauranger eller fik, flertalet ligger lummigt och de ser så inbjudande ut så man vill gå in på varje ställe…ännu tidigt på dagen men om några timmar fylls borden av hungrande gäster…

Ett café i Porto Koufo…

Här är vi nu, nästan längst ut på halvön Sithonia i Halkidiki…

…och så här har vi seglat sedan vi kom till Grekland…

Skepp o Hoj!

(…och annat från denna vackra plats…)

Det här är Neos Marmaras och därnere i hamnen ligger Wilma, bakom den skymtas en marknad som ringlar sig fram utmed vattnet…

Neos Marmaras, Halkidiki, Grekland

Vårt färdmål för dagen var marknaden, vi hade spanat in den från vårt morgonte i sittbrunnen. Vi såg stånden ringla sig längs med den långsträckta vägen som följde utmed vattnet. Ingen av oss är särskilt intresserad av shopping eller av att springa i affärer, men marknader kan vi uppskatta. Det är främst mat i form av råvaror som lockar, helst de som är i säsong och lokalodlade. Förutom mat så kan även tyger och blommor väcka vårt intresse men vi handlar sällan men tycker de är vackra att titta på. Kläder, skor och krimskrams passerar vi fort och intresselöst. Finns det några rullande kök så jublar vi, särskilt om de serverar något outtalbart och okänt. Vi kan oblygt kliva fram och fråga ”vad är det där?” och samtidigt pekar vi likt barn på menyn, eller på maten som vi ser en annan gäst intill stå och äta. Förvånansvärt är att ingen tar illa upp, utan vår nyfikenhet besvaras som regel med stor entusiasm där en diskussion som inkluderar såväl kocken som hans gäster kan uppstå. Alla vill vara med och berätta och de förklarar hur man tillagar maten och vilken kultur och bakgrund som råder kring rätten. Detta landar ofta i att vi köper något som vi sen äter på stående fot, inte sällan med en liten publik. Detta har varit med om på flera ställen utmed vårt äventyr och vi hade för dagen förhoppningar om att marknaden i Neos Marmaras skulle bjuda oss detta, bland mycket annat.

Med sedelfodralet och tygkasse i högsta hugg så gav vi oss av, vi behövde om inte annat fylla på våra lager av frukt och grönt ombord, då det gått en vecka sedan vi senast handlade. Redan vid första ståndet stannade vi till för där stod en kvinna och sålde stora vitlöksflätor från sin skåpbil. En intensiv doft av Orienten slog emot oss. Styrman som är något av en skafferi-entusiast går runt med en massa matdrömmar, inte minst drömmer hon om att ha en lång vitlöksfläta hängandes ombord. Men någon affär har det hittills inte blivit, för de flätor vi mött har varit för dyra och inte sällan är vitlökarna för gamla och torra. Fru Vitlök visade tillsammans med sin lilla söta dotter upp sina nyflätade skapelser där det dinglade 25 vackra vitlökar från varje. På grekiska pladdrade hon oavbrutet och vi förstod inte ett skvatt, dock sa hennes yviga gester och plirande blick att detta var greklands absolut bästa vitlökar, vilket vi inte betvivlade en sekund. Priset för en fläta var 5 euro och vi slog till utan att blinka.

Marknaden visade sig vara omåttligt lång och det var skördetider för aprikoser och körsbär. Stora berg tornade upp sig av dessa söta skapelser med garanterad salivutsöndring hos spekulanterna, inte heller vi kunde motstå.

Efter någon timme liknade Kapten en packåsna där han släpade på alla de grönsaker, frukter, bär, ägg och oliver vi inhandlat. Allt hade visat sig vara galet billigt dessutom, ett standardpris på grönt verkade vara 1 euro per kilo. Oliverna kostade allt mellan 4-5 euro per kilo och vilka oliver sen, ett helt gottebord av olika varianter och sorter. Vi föll dels för de stora gröna oliverna som låg i en marinad med örter och vitlök och vi handlade även de klassiska svarta Kalamata-oliverna för att ha till vår grekiska sallad. Tyvärr så fann vi bara ett matstånd, en foodtruck och de hade sedvanliga hamburgare och hotdogs på menyn. Vi passerade i god fart utan att lyfta blicken för det vet ju alla att hamburgaren kommer från Hamburg i Tyskland och varmkorven från Solna!

När vi kom ner på bryggan med kassarna så kom italienaren på Katamaranen fram till oss. Han hade noterat att vi inte kopplat upp oss på landström och han ville informera om att i denna gratishamn så ingår el och vatten. Kapten tackade så mycket för informationen men vi upplyste vår båtgranne att ombord på Wilma är vi självförsörjande på ström genom solen. När vi berättade hur mycket solpaneler och batterier vi har så utbrast han ”MAMMA MIA”, det italienska uttrycket kom spontant. Faktum är att vi inte är behjälpta av någon landström nu, utan tvärt om så har vi kopplat ifrån motorladdning på underhållsbatterierna för solen räcker gott och väl.

Vi lämnade in all mat ombord på Wilma och så steg vi ut i solen igen, vi ville gå en lång promenad genom den lilla staden. En vacker plats absolut värt att besöka, om vintern bor här dryga tre tusen själar medan sommaren invaderas av turister och antalet uppgår då till tjugotusen. Staden följer vattenkanten och hamnen har en central plats med små tavernor intill det klara blågröna vattnet. Ett trevligt stopp men efter två nätter i Neos Marmaras så kände vi oss nöjda och släppte kajen för att styra sydvart. Vart får ni läsa i nästa inlägg!

Skepp o Hoj!

Vitlök var det här!

Neos Marmaras är full av blommor, både på marknaden och annorstädes…

Oliver i långa rader…alla lika goda!

Wilma i gratishamnen i Neos Marmaras, den tyska båten som låg på tvären har lämnat hamnen…

Här är vattnet otroligt klart…

Det går inte att klaga på utsikten från marknaden…

Inseglingen till Neos Marmaras hamn är lite speciell, dessa vågbrytande flytbryggor har skadats och förflyttats efter oväder och stormar, sannolikt för flera år sedan för dess nuvarande placering finns med i sjökortet…