(…lite kring kärringfläsk och annat…)

Här i Pollença har vi det gott. Ankarviken är stor. Vi ligger i ena delen av den stora bukten, den som sträcker sig mellan Pollença och Alcudia. Längre in i viken finns bojar utplacerade. Dessa får man betala för. Så dem undviker vi. Vi ligger dryga distansen bort från hamnen (2 kilometer). Till landtungan som sticker ut närmast oss och som ger oss skydd för nordliga vindar har vi 350 meter. Trots att vi ligger så pass långt ut från land så har vi bara 3,9 meter ner till botten där Wilma befinner sig. Tacksamt långgrunt skulle man kunna säga.

 

Vi har haft konstiga väderfenomen här. Eller så är de inte konstiga, men de har inte gått att läsa in från väderprognoserna. När prognosen säger vindar på 2 m/s så kan det blåsa 15 m/s…eller vise versa. Medelhavet är ju lite känt för att det antingen blåser allt eller inget. Vi börjar förstå nu.

 

Härom natten blev vi dock varskodda om att det skulle blåsa upp. Tacksamma blev vi att nästan alla grannar här på svaj försvann. På mindre än en timme försvann de, exakt lika snabbt som det tar för en glass att smälta i solen. De sökte nog en trygg hamn eller i vart fall en annan mindre exponerad ankarvik. Så vi fick nästan hela viken för oss själva att släppa ut vår långa ankarkätting på.

 

Vi la ut 40 meter kätting, tio gånger djupet. Vilket är mycket väl tilltaget. Och så satte vi på ankarlarmet innan vi gick och la oss och sov gott. När det varken är trångt till andra båtar eller nära land så ligger vi väldigt tryggt och bra. Det kan egentligen få blåsa hur mycket som helst då. Nu hade vi vindar på 15 m/s men vi hade faktiskt inte tvekat på den dubbla vindstyrkan. Vi hade dock lagt ut ytterligare kätting i så fall, samt ett ankare till i serie till vårt Rocna. Vi tror nästan vi är sugna på att testa att ankra i orkan…men bara nästan!

 

Igår var vi in till land och spanade. Pollença är en mysig liten plats. Turisthak, ja! Men inte så höga hus och annat. Utan mer små gränder, små stränder, små restauranger… Skulle vi någon gång åka på charter så skulle vi absolut kunnat tänka oss att resa hit. Men vi gör inga charterresor. Vi seglar ju…och slipper på så sätt grisfesterna.

 

När vi var i land så blev det ett besök i en båttillbehörsaffär, en lunch på restaurang och shopping av matvaror. Ja det här med lunch på restaurang är ju något som egentligen inte är nödvändigt eller ett måste. Vi försöker ju leva snålt. Men nu med över en månad i sträck på svaj, noll kronor i hamnkostnader, så kan vi känna att det finns lite mer svängutrymme. Inte bara i plånboken, utan det är även för lustens och smaklökarnas skull. Med våra vänner sitter vi gärna länge och äter gott och samtalar tills vi känner oss nöjda. Det kan vi vara värda, säger vi och låter då som ett par glada Lyxfällan-deltagare som inte förstår kopplingen mellan handling och konsekvens. Men så varvar vi med billig pannkaka och soppa gjord på spik däremellan så läget är nog lugnt för vår del…

 

Vi gillar livet på svaj. Här, med långt mellan alla båtar, så kan vi lätt hoppa i nakna i plurret. Vattnet är klart och vi simmar runt båten och snorklar och tvättar oss. Man flyter så lätt i det salta vattnet. Simskolorna hemma i Sverige skulle ha en lätt uppgift om de åkte hit med ungarna. Som korkar skulle de flyta omkring. Det skulle ta lärarna halva tiden att få kidsen simkunniga. Inte heller skulle de stackars barnen få blå läppar eller skaka som asplöv av köld. Nä, här skulle alla vara glada och ingen skulle drunkna. Sannolikt skulle föräldrarna också gilla upplägget…barnen skulle kunna hämtas i slutet av veckan efter att mamma och pappa förvandlats till pepparkaksgubbar i den stekheta sanden och druckit förföriska drinkar i baren. Att ingen kommit på det än…

 

Här på bukten så råder en viss trafik. De flesta fordon är segelbåtar. Ibland någon motorbåt. Men det sladdar runt flygplan här också. Japp, det ligger en flygbas här. Det är sådana där flygplan som vi borde ha mängder av i Sverige, som släcker skogsbränder. De startar i vattnet strax utanför ventilen till byssan där Styrman Pimpsten står och skalar potatis och så lyfter de och försvinner upp ovanför oss. De cirkulerar runt och emellanåt går de ner till vattenytan där de i farten tankar vatten. Manövern tar några sekunder. Sen upp i luften igen och strax senare på någon strategisk plats så släpper de ut allt vatten igen. Vi tror att de övar. Vi tror att de tycker det är roligt att öva, för de övar varje dag. Och vi tror att det kittlar i piloternas fingrar över att vilja släppa vatten över någon segelbåt. På pin tji. Kanske övre Wilma.

 

Häromdagen när Styrman Pimpsten stod naken på däck med sitt närmare midjelånga blonda hår så kom ena planet flygandes märkligt lågt ovanför Wilma. Pimpsten hann tänka, att nu kraschar de i vattnet. Att distrahera piloter så där med att stå naken kan stå en dyrt. Hon tänkte; ”nu blir den unge mannen vid spakarna så till sig så han glömmer av att styra planet”. Men det kom ingen krasch…antingen var piloten luttrad och van. Eller så imponerar inget svenskt kärringfläsk på en spansk flygande skogsbrandsläckare. Piloten kanske föredrar en ung brunett. Eller en man rentav. Så nästa gång testar vi med att skicka ut Kapten Betong naken…

 

Vi väntar besök från Sverige. En avlägsen före detta släkting skulle man kunna säga. Personen har en gång i tiden varit flickvän åt en före detta pojkväns systers före detta pojkvän, det vill säga Kapten som den sistnämnda. Ja det där hängde ni nog inte med på…Idag så finns inget släktband kvar, bara vänskap. Hon kommer med sin trevliga man och i deras resväska så finns svenskt knäckebröd med rutor, grillkrydda och post. Nu vill vi inte bara nyttja dem som postiljoner, utan vi ser fram emot att få umgås. Kapten Betong fyller dessutom år på tisdag när de är här så vi har ännu en anledning till att slå klackarna i taket. Det ska bli kul! 

 

Vi letar väderfönster också. Men det står inte på vid gavel precis. Vi söker efter lämpliga dagar för att segla över till Sardinien. Vi tar nog ett stopp på Menorca emellan, men dit är det bara 25 nautiska mil. Men därefter så är det närmare 200 distans till Sardinien och då behöver vi säkra upp så vi inte hamnar i blåsväder så att säga. Det ligger ett lågtryck över Bulgarien just nu som ger starka mistralvindar. Men det går ingen nöd på oss. Så länge ägnar vi oss åt att fiska, bada, sola, läsa och umgås med vännerna på Goodvibes. Och snart är även Susan tillbaka, hon har varit på vift ett tag. 

 

Vi har fått nya vänner, Elena och Ryan som seglar en katamaran. De har en youtube-kanal och häromdagen blev vi intervjuade. Vi berättade om sjöräddningsdramat, om då vi räddade 11 migranter från att drunkna. Intervjun var på engelska och det gick väl bra. Antar vi. Det här med att babbla på ett annat språk fixar andra så mycket bättre, kan vi tycka. Men vi pratade glatt på i tjugo minuter utan några större bekymmer. Nu dyker vår intervju inte upp förrän om några månader, så det är ingen idé att ni letar efter materialet på youtube än. Känner vi oss nöjda kan vi nog tänkas länka intervjun till vår blogg. Om inte, så får ni söka själva.

 

Ja detta var lite rapport från bukten.

 

Vi hörs!

 

Skepp o Hoj!