(…och om Kaptens dilemma av att ständigt vara ”the good guy”, killen som hjälper andra…)

Nu är vi åter ensamma ombord. Älskad son försvann lika hastigt som han hade dykt upp. Men vi har haft en fantastisk vecka ihop (…en blöt historia, syftar inte på alkohol här, utan regnet!) Sonen hann glädjande nog få en hel timmes sol på sig (fina vädret kom samma dag som han reste hem). Nu är han till sin personlighet en som finner sig i det mesta, så det här med att vi enkom bjöd på blåst och regn verkar inte ha bekommit honom. I gengäld har han fått promenera timmavis i dyngsura kläder, han har sovit i en torktumlare (bildligt) och tvingats spela Yatzy om och om igen med oss gamlingar. Många skulle nog se detta som en bestraffning…men inte han. Tack sonen för att vi fick rå om dig…kom gärna och hälsa på igen…(men räkna med stryk i Yatzy). Puss puss

 

Det hade inte gått mer än någon timme efter sonen vinkats av, så dök vår kompis Marcus upp. Han var just hemkommen från England. Där hela landet varit lamslaget på grund av lite snö. Han hade dragit på sig en toppluva och kört ner den halvvägs ner över ansiktet. Det var mest hans nästipp som stack ut. En vinterjacka på också och han hade kört ner händerna djupt i jackfickorna. Han såg enormt frusen ut. (Notera här att vi hade 20 plusgrader ute för stunden). Marcus tittade avundsjukt på vår skorsten. Lite torrt frågade han -Har du värme ombord?  -Japp, kontrade Kapten. Och så berättade Kapten att vi ombord har så varmt att ordet bastu bara är förnamnet. Vi brukar myselda på kvällarna för att få ur fukten ur båten. Men att vi senaste dygnen kört kaminen så gott som nonstop. En natt stapplade Styrman Pimpsten upp och strupen var torr som på en ökenkamel. Alla elementen ombord var goheligt varma och vi hade stängt alla ventiler på grund av regnet. Så värmen hade ingen chans att lämna båten. All blöt tvätt i badrummet hade torkat på rekordtid och vi själva hotade bli russin. Värst var det nog för sonen som sov intill det stora elementet.

 Marcus har ingen värme ombord. Miljön blir då väldigt ruggig och fuktig när det regnar. Nu stod vår vän där och bara himlade med ögonen samtidigt som han blängde avundsjukt på skorstensröret. Vi själva kan gå runt i T-shirt då vi sakta slipper brytas ner och börja frysa, likt vår vän, av all fukt.

 Vi pratade väder och Marcus berättade att här i Gibraltar på vintern, så blir det lätt stormar då vinden rusar i sundet. Medelhavet är alltid varmare än Atlanten och dessutom har de två haven två olika höjdnivåer, som ideligen försöker jämna ut sig (Medelhavet dunstar vilket inte Atlanten gör nämnvärt). Så vädret lokalt här kan bli rätt stökigt och ostadigt om vintern, medan till exempel Algarvekusten och Spanska solkusten (inget av dessa särskilt långt härifrån) har betydligt torrare och solsäkrare klimat.

 

Vi blir nog inte kvar här längre än nödvändigt, vi vill segla vidare mot sol och värme och framför allt ser vi fram emot mer ankring. Men vi väntar ju som sagt på vår nya ankarkätting som ligger på en pall i England och som väntar på att få lämna…(de ska bara sopa bort de två snöflingorna som lamslagit landet…).

 Sen försvann den frusne Marcus och Kapten fortsatte med sitt arbete att fixa en hoppi-land-planka i fören (för att minska risken för ofrivilligt dopp när vi ska i land). Snart kom nytt folk förbi. Och denna gång var det för att dessa hade läst Kaptens skylt som han satt upp. Den som förkunnar att Kapten är en seglande mekaniker.

 

Ja det hann inte gå mer än några timmar efter det Kapten satt upp skylten, så började förfrågningar dyka upp…woop woop! Och bakgrunden till att vi numera presenterar oss som ett kringresande sällskap i båt-lagande, är den att Kapten ledsnat lite på ryggdunkar och holländska söta kakor.

 Vi har sedan vi lämnade Sverige träffat andra trevliga seglare med inte sällan trasiga båtar. Och detta har ofta mynnat ut i en förfrågan om Kapten kan laga (vilket Kapten tycker är kul och trevligt, han gillar att hjälpa till). Ibland har han fått förfrågan om låna ut sina verktyg. Jo vi seglar ju som ni säkert vet, runt på en hel verkstad. Och som tack så brukar Kapten som regel få en ryggdunk. Eller som i norra Spanien där han fick ett paket skitäckliga söta holländska kakor som tack. Och detta räcker inte längre för Kapten…hans maskiner slits och han bjuder på kabelskor, rostfria skruvar och svetselektroder…eller vad det nu är som går åt. Och hur trevliga människor än är, så vet ju inte den personen som Kapten just hjälpt, att det är kanske den hundrade i raden vi supportat sedan vi lämnade Sverige. Med ryggdunkar och kakor som betalning så kommer Kapten utveckla såväl skolios som att bli fet, och det gör honom inte glad.

 

Vår närmaste båtgranne här berättade att han betalar 80 pund i timmen för en mekaniker (här i Gibraltar). Så om Kapten tar en blygsam timersättning jämförelsevis, så kommer detta ändå resultera i att han tar höjd för de omkostnaderna som uppstår när han hjälper andra, samt att han får en liten ersättning för jobbet också (som det har varit hittills så har det ju kostat honom att hjälpa andra och det är ju inte fair play…kakor betalar ingen ny slipmaskin).

 Och då Kapten har en F-skatt och företag så hindrar det ju inte att han helt enkelt ser detta som ett (framtida) jobb. Och skulle det visa sig att folk inte längre är intresserade när det börjar kosta, så må det vara hänt (fast alla trasiga båtar slutar ju inte existera för det…) Vi tycker det är rimligt att det kostar en liten slant att anlita Kapten där han till faktum inte är en självlärd hobby-fixare (det är i grunden hans profession, i och med sina tidigare yrken och utbildningar). Och idag gör han ju sig omaket att segla runt med en massa maskiner och verktyg… Hade det bara varit en eller två båtar som behövt hjälp så hade ju saken varit en annan…men så har det inte sett ut…och kommer inte göra heller. Så Kapten behöver vara tydlig med att det kostar en slant att anlita hans hjälp. I långseglarkretsar så förväntas man hjälpa varandra mer eller mindre gratis då man snabbt blir vänner (vilket är trevligt, att man blir vänner) Några vi hjälpt är generösa, kanske med en middag på restaurang eller så, som tack (men det betalar ju fortfarande ingen ny slipmaskin) Men alldeles för ofta så kommer bara ryggdunken eller på sin höjd ett paket holländska kakor…

 Ja saken är ju rätt enkel, ingen annan arbetar ju över tid gratis…så förklaringen är ju rätt överflödig.

 Sen är vi ju inte omöjliga på något sätt…klart att vi hjälper den som sitter i nöd och inte alltid behöver ha en slant för att vara schysst. Men det är sällan så att Kapten behöver någon hjälp tillbaka, utan hjälpen går bara åt ett och samma håll, då blir det inget ge och ta…vilket tär lite och han känner sig lite utnyttjad. I en hamn en gång så hann vi knappt lägga till förrän det kom en kille som hade hört att vi har en svets ombord…ryktet hade tydligen spridit sig över havet redan innan vi ens dykt upp…

 

Ja vi vet inte vart det hela bär…men en sak är säker. Trasiga båtar finns överallt. Precis överallt. Och det hela kanske inte är så dumt. Redan har folk börjat ta kontakt med oss, efter att de sett skylten. Att vara tydlig gör det nog enklare, för alla parter. 

Det ska bli spännande att se vart det bär…

 

Skepp o Hoj!