Vi lever i en rätt märklig tid. Idag ligger ett rent penningvärde i det som historiskt sett var en humanistisk nödvändighet för allas överlevnad. Tillexempel inom jordbruket så träffades människor förr i tiden för att med gemensamma krafter slå, räfsa och hässja hö. Det fanns byalag där alla kunde hjälpas åt att bygga huset till det nygifta paret. Och i skördetider så var tiden knapp för att hinna ta hand om allt innan kylan kom eller grödorna började ruttna. Så det var bråda tider att salta, röka, inlägga och torka. Man var tvungen att hjälpas åt för trygghetens och försörjningens skull. På köpet fick man gemenskap.

Idag behöver vi inte varandra.

Och det finns något mycket sorgligt i detta.  Tvärtom så har staten bestämt att om man ger varandra ett för stort hjälpande handtag så ska detta beskattas. För då räknas det som arbete. Detta kallas för delningsekonomi, det vill säga att man antingen byter saker eller tjänster med varandra. Hyr man ut sitt personliga arbete så beskattas detta och det ska läggas ihop med din vanliga inkomst.

Att känna sig behövd är viktigt för överlevnaden. Det är ett grundläggande behov hos oss människor. Sömnbesvär, ensamhet, stress är alla typiska hälsobekymmer som ökat kraftigt i takt med urbaniseringen.

Ibland är vår starka känsla att vi bara bytt olika vinster och förluster med varandra. Vi förlorade något i samma stund som vi vann det vi eftersträvade. Se bara med segling, så fantastiskt enkelt det är att navigera idag med alla hjälpmedel som finns. Men samtidigt så har det blivit en helt annan sak att äga båt idag. Tiderna är förbi då man samlades på vårkanten med termos och äggsmörgås och familjen vårfixade båten tillsammans. Och alla andra var där i vårsolen också. Idag lämnar man sin nyckel till ett varv om hösten och kvitterar ut båten om våren vid sjösättningen. Också bra, men nu kostar det helt andra pengar att äga sin båt. Och då måste vi löneslava ÄNNU mer och gemenskapen är nästintill borta.

Vart vi ville komma med vår lilla betraktelse var att vi funderar över det här med att hjälpa vänner. Vi har valt att under några dagar hjälpa våra vänner med deras fritidsprojekt. Inget stort, kanske till hälften heja-på och få en gemenskap typ som man hade om vårarna vid båtuppställningsplatserna förr. Vi tar inte emot några pengar av vännerna men visst, de får bjuda på middag och fika.

Det känns så gott att kunna ha tiden och viljan att finnas till för någon man tycker om. Det handlar inte om mer än att deras lycka är även vår lycka. Och att vi gillar att ha något gemensamt att göra när vi ses (Kapten blir rastlös av att bara sitta och dricka kaffe dagarna i ända).

Tanken dök då upp att borde man ta upp detta i deklarationen för den delningsekonomi vi har ägnat oss åt? Kan man skriva som ersättning för sitt utförda arbete; en god middag och gemenskap??? Och finns det en tabell som förklarar hur mycket denna ersättning i så fall är värd i reda pengar??? Det kan ju tänkas att vi tagit arbete från någon tackars hantverkare nu (fast vi tror ingen hantverkare hade velat tvingats bli vän med kunden och kunna stå och diskutera en halv förmiddag kring nästa steg i projektet. Det är ju som sagt ett projekt av fritids- och hobbykaraktär där ingen given väg finns utstakad).

Men där vi befinner oss till vardags, så rör sig människor utomhus i mycket större grad och till synes ostressat. Människor samtalar på gator och caféer och det är sällan du ser en mobiltelefon i högsta hugg.

Skillnaden är så tydlig för oss. Vi har för lite av gemenskap i Sverige.

Och just därför så känns det fantastiskt att kunna hjälpa några goda vänner. För att de just nu i livet behövde det. Och vi kunde. Inte mer än så…

Skepp o Hoj!