Nu har vi angjort på ön Ven som ligger belägen mellan Sverige o Danmark i Öresund. Oj Oj Oj så vacker här är. Det bor 350 personer på ön enligt den trevlige hamnfogden. Vi tar nog ett extra dygn här innan vi kastar loss. Nu ska vi ta med grillen bort till grillplatsen, grilla några karrékotletter och inmundiga detta med lite svensk färskpotatis. Fåglarna sjunger serenad ikväll och det är kav lugnt i hamnen. Förutom fåglarna så hör vi lite glada skratt från de andra gästbåtarna där de flesta har dukat upp i sittbrunnen. Vi är mycket lyckliga som får uppleva naturen och friheten. Tänk det bara att kunna vara ute i naturen mellan tio och fjorton timmar per dygn.

 

Seglingen idag gick bra men det var innan smalaste stället på Öresund en rejäl motström på 3,5 knop. Så vi stöttade med motor. Efter Helsingborg/Helsingör så slog vi av motorn och hade en fantastisk segling ända ner till Ven.

 

Igår när vi kastade loss från Halmstad så blev vi avvinkade av några vänner och familjemedlemmar. Det kramades och sades hejdå och sen bar det av ut ur Nissan. Det blåste friskt och vi fick fort upp Wilmas röda segel.

Men som det är med segling så är det naturen som bestämmer mycket, särskilt tidpunkten för ankomst. När vi rundade Kullen, ni vet den där tarmen som sticker ut som en förlängning på Hallandsåsen, som ett litet Kap Horn. Ja där runt hörnet möts vågor, vind och ström på något mystiskt sätt. Vågorna krockade med varandra så Wilma fick det lite gropigt det var under ett tag ingen ordning  alls på naturlagarna. De stackars fåglar som försökte flyga for lite som vantar i luften, de flaxade och flaxade men kom ingenstans. Som i serietecknad film ni vet, rätt komiskt syn. Det var mycket få segelbåtar ute och de flesta hade betydligt mindre segel uppe än vi. Någon seglade utan storseglet uppe utan bara med ett försegel, någon hade revat storseglet. Vi hade alla segel uppe och nog har vi väl aldrig seglat om några aldrig båtar förr, men nu gick det som en dans.

Vi tog oss runt Kullens fyr och så vad händer då. Vår fina vind snett bakifrån får vi som rent sydlig. Vi får en enorm avdrift, rakt emot oss och det blåser uppemot 14 meter per sekund i byarna. Gässen släpper från vattenytan och det yr omkring oss. Hela havet glittrar i solen och det är en underbar segling. Men att vinna mark visade sig inte så enkelt. Vi kryssade och kryssade och varje gång vi slog och vi låg på babords bog på väg in mot land, där vi gick så högt upp i vind som vi bara kunde så drev vi lika mycket i sidled som framåt. Trefikat passerade i tid och vi insåg förundrat hur nära Höganäs kan ligga men ändå så långt borta. Samtidigt så var det enormt lärorikt för det är ju strömmar som vi kommer att få hantera i Engelska Kanalen.

Ja så var första dagens segling avklarad, den bjöd på det mesta i seglingsväg och Wilma bekräftar att hon är en bra båt som vi känner oss väldigt trygga med.

Idag ska vi ta ett kortare ben, vi ska över till Ven är tanken. Det kommer inte blåsa fullt lika mycket idag så vi tror att resan blir angenäm och kanske att vi hinner fram till eftermiddagsfikat. Fast vi säger inget, strömmarna kanske vill något annat med oss. En sjöman kommer när han kan. Japp, så är det.

Skepp o Hoj!

 

En filmsnutt från överseglingen. Vi hade frisk vind minst sagt, först en fin medvind med 7-8 knops fart. Men efter Kullen så blev det motström och motvind med byar uppemot 14 meter per sekund. Vågorna slog in över däck men Wilma gick som tåget.

 

Vi ber om ursäkt för det dåliga ljudet, det är lättare att höra med hörlurar. Men annars så kanske filmen säger mer än en kapten som bladdrar.

 

Skepp o Hoj!

Nu har vi satt datum för avfärd, vi sticker på måndag morgon då de lovar fina vindar i angenäm riktning. Vi har under veckorna i Halmstad förberett och fixat en rad saker. Vi har dels varit till läkaren och fått medicin utskriven mot eventuell allergichock, där risken förvisso är en försumbart liten. Men skulle det inträffa så kan det bli allvarligt. Ute på havet måste vi kunna hantera de alla situationer själva. Tjoppe är allergisk mot getingar, blir han stungen så  börjar hans hjärta att rusa och andningen påverkas. Nu brukar getingar vara ett ovanligt inslag ute på havet, men det kan ju tänkas att man inte tål något som man inte vet om. Något som finns i ens nya miljö. Och då är det ju tryggt att ha sin medicin till hands. Men i övrigt, lite grovt sett, så behandlar vi yttre skador med plåster och inre, själsliga skadorna med vackra solnedgångar. Dessa kan i ett mer akut läge uppgraderas till tryckförband samt whiskey (i hamn och i terapeutiskdos bör tilläggas)

På måndag som sagt så kastar vi loss och styr oss söderöver. Vi siktar på Höganäs. Glöm inte att du kan följa vår båt S/Y Wilma på Marintraffic, som du hittar i vår länklista. Där kan du se vart vår båt befinner sig i realtid. Och när vi lämnar Sverige, vilket kommer att ske inom ett par veckor (vi ska besöka Malmö först) så kommer inte telefon eller sms att fungera så bra som kontaktväg. När vi når hamn så söker vi upp wi-fi, så mejl är att föredra samt att det går att lämna kommentar via bloggen (vi behöver dock verifiera kommentaren först innan den syns för läsarna). Även Facebooks Messenger fungerar bra. Vi har även Skype, sök efter namnet ”tjoppes”. När vi kommer åt internet hör vi av oss om att vi mår bra och givetvis så uppdaterar vi med blogginlägg så ofta vi kommer åt. Händer något allvarligt hemma med familjen, så kan vi kasta oss på flyg så fort vi kommit fram till en hamn. Men vi kommer givetvis inte hem för småsaker, söka in tv-kanalerna får ni barn fixa själva 😉

Våra mejladresser är:

helena.norberg@telia.com samt tjoppe.norberg@telia.com

Idag har vi planerat vår rutt lite närmare, vi kollade in Biscaya, där de allra flesta seglar rakt över mellan Brest i Frankrike och A Coruna i Spanien. Men vi har tänkt att följa kustlinjen. Biscaya är känt för att vara en stökig gryta, vattnet trycks in från Atlanten där djupet i bukten är 4000 meter och all vattenmassa ska ju på något sätt ta vägen någonstans. Men vem har bråttom egentligen. Vi får invänta bra väder helt enkelt, där vi får äta musslor under tiden. Och idag jämförde vi området kring Bordeaux mellan en vanlig karta och sjökort mot en kartbok över vinområden. Vi kan konstatera att det inte kommer gå någon nöd på oss. Några av vinvärldens bästa vinappellationer finns här, områden som Médoc, Haut-Médoc och Graves. För den invigde så är detta en fröjdefull plats att invänta bättre seglingsväder på. Men det dröjer…först ska vi ta oss an Höganäs och den något mindre Laholmsbukten.

Som Biscaya i miniatyr.

Men utan musslor.

Och utan vin.

Skepp o Hoj.

 

 

När man tänker på Tjoppe så får nog de flesta upp för sitt inre en kille som går i blåbyxor o t-shirt, en nutida McGyver som löser tekniska bekymmer med så bara ett gem om det krävs. En kreativitens man när det kommer till att bygga och skapa, och ju konstigare projekt – ja ju mer Tjoppe.

Vi var iväg och hälsade på några av våra alla barnbarn – Våxtorpsgänget. Men nu gjorde Tjoppe något riktigt ovanligt och kanske dumt. Under åren har barnbarnen sett deras farfar ständigt gå runt i blåbyxor o t-shirt, där han inte sällan snickrat och byggt på deras hus. Men denna gång dök Tjoppe upp i snygg skjorta och vanliga byxor, en städad man helt enkelt. Kanske så en farfar normalt ser ut. Men nu blev följden att ett av barnbarnen helt enkelt inte längre kände igen sin farfar! Att inte dyka upp i blåbrallor är lite som att glömma spriten i en gin o tonic. En helt annan dryck, eller i detta fall en helt annan människa. Men det var nog farfar som kommit på besök ändå, trots det konstiga klädvalet.

Efter lite trevlig grillning i trädgården med snack kring livet så frågar mellanbarnet Helena;

-Har du några muskler då??

Helena som ju faktiskt tycker att hon har lite muskler, iallafall om hon får jämföra sig med andra kvinnor i hennes ålder. Det har blivit många lyft genom åren och historiskt så har Helena alltid idrottat vilket nog får ge henne betyget att hon kan spänna biceps och det reser sig en liten bula värd namnet.

Helena kavlade upp ärmen, spände bicepts rejält framför barnbarnet.

-Se här! Säger Helena

Barnbarnet sträckte fram sin hand och klämde på bulan som buktade så fint. Lät det gå ett par sekunder och utbrister.

-Nä…lite degig  tycker jag!!

Ja ur barnamun får man höra det mesta och detta oväntade svar resulterade i ett skrattanfall från Helenas sida.

Det yngsta barnet däremot undrade något helt annat hela kvällen;

-Farfar, var är båten?

Vi berättade, den stora båten har vi inte kvar. Nu är det en segelbåt och den ligger i vattnet i Halmstad.

För säkerhetsskull så kom barnbarnet dagen därpå förbi och hälsade på (ja i moderns sällskap ska då tilläggas då en treåring inte bör förflytta sig för vidlyftigt på egenhand ännu). Han promenerade runt på däck (lite världsvant till Tjoppes förtjusning) och han godkände farfars båt. Det kollades in var farfar sover och var farfars toalett fanns ombord. Men snart så tyckte han sig vara klar med inspektionen och ville gå i land igen för det stod på grabbens agenda att få sig en glass efter båtinspektionen. Valet mellan glass och farfars båt är lätt.

Jo och så tillbaka till det som kännetecknar Tjoppe. Praktisk vad det gäller det mesta, iklädd blåbyxor som sagt, glad och social. Kan vara lite busig. Hatar regn men älskar god mat, vin och gin o tonic.

Nu kan ni definivt lägga till ännu en egenskap : Mannen utan fiskelycka.

Tjoppe har införskaffat sig rätt och bra fiskeutrustning, då han tänkt sig att dra upp fina torskar, en och en annan makrill och vem vet…en dag kanske en stor fin tonfisk. Och med en underbar kväll med högsommarvärme i maj månad så släppte vi på förtöjningarna. Konstruktören var med, han hade mönstrat på med sitt fiskespö. Vi åkte ut till Tylön för där hade vi fått rapport om att det finns gott om fisk.

Vi slog av motorn och guppade skönt i glittret från kvällsolen. Efter någon minut så utbrister Konstruktören;

-Jag har fått napp!

Han drar sedan upp en fin torsk. Det lovade gott, Tjoppe fiskade för glatta livet för att få något på kroken han med.

Sen gick det en liten stund så utbrister Konstruktören återigen;

-Jag har fått napp!

Han drar upp en ny torsk, men denna är ynkans liten och fick flytta tillbaka till havet.

Tjoppe funderade lite över om det var lättare att få napp från styrbordssidan där Konstruktören stod, mot Tjoppes babordsida. För det nappade ju uppenbarligen bättre från styrbordssidan.

Sen hände det inte så mycket på en stund, det fiskades på för glatta livet utan resultat men vädret var magnifikt och humöret hos besättningen på topp.

Och så utbrister Konstruktören;

-Jag har fått napp!

Tjoppe svär lite sammanbitet något om att han ska åka tillbaka och reklamera fiskeutrustningen.

Även denna gång blev Konstruktörens napp en för liten rackare till torsk som inte dög till mat, utan han fick fortsätta sin färd i plurret.

Av någon outgrundlig orsak så har Tjoppe inte lätt att få fisk på kroken så nu ska denna egenskapen läggas till hans personlighet. I en kontaktannons skulle Tjoppe kunna beskrivas;

”Praktiskt lagd man iförd blåbyxor utan fiskelycka”

Kvällen var hur som helst väldigt fin och vacker, fiskeutrustningen blev iallafall invigd och vi kokade korv och njöt av havet medan solen sänkte sig. Fortfarande var det härligt varmt i luften. Och vad är väl en fisk i slutändan, när det finns korv.

Vi la inte till i hamnen förrän vid tio-tiden på kvällen. Konstruktören hoppade glatt i land med sin fina torsk. Det skulle bli morgondagens middag. Han sa tack o godnatt och vi detsamma till honom. Och medan Konstruktören försvann iväg i sin gamla Volvo så fundrade Tjoppe lite stilla över hans val av mat för morgondagen.

Tacos?

Kyckling?

 

Iallafall inte fisk….

Vad är egentligen ett normalt beteende? Ett normalt beteende beror ju bara på vart du är och när. Kulturer och lagar ser annorlunda ut från plats till plats. Och vad får oss människor att sedan tro att vi på något sätt finns i centrums mitt. Att vårt beteende och våra lagar på något sätt borde vara ramen för det normala även globalt. Bara för att något är brukligt hos oss så behöver det ju inte förefalla så på andra platser. De ser på oss som udda. Vi ser på dem som udda.

Ta exemplet med kontanta medel. Vi har nu växlat till oss lite småvalörer för att kunna betala i slussar, kanaler och hamnar vartefter vi framskrider vår resa. Men i Sverige har vi så gott som byggt bort kontantsystemet. Vi möts allt oftare på dörrar till affärer att ”Vi tar bara kort”. Likaså minskas uttagsautomaterna i Sverige till antal och bankerna som idag hanterar kontanter är lika sällsynta som Upplands landsskapsblomma. Det är när det inte längre ges ett alternativ vid sidan om kortbetalning som det blir påtvingande. Kontanter ses som lite suspekt att ha annat än någon gammal luggsliten hundralapp i plånkan eller så. Flera hundralappar ger misstanke om att slanten skulle vara besudlad med en historia inom kriminalitet och svart marknad. Det är sorgligt att de få personer som ägnar sig åt olaglig kontanthantering ska få lägga ribban för hela samhället. Eller så ligger det egentligen ekonomiska intressen i att sluta hantera kontanter. Det blir helt enkelt billigare att skrota cashen. Vi kanske enkom ska använda oss av en digital valuta, som ett sorts Bitcoin. Sanningen är den att det är inte de kontanta medlen som är bekymret stöldmässigt. Idag stjäls det enorma belopp ur de digitala systemen. Tjuven har blivit datahacker och hans arena heter Visakort och inte hundrakronorssedel. Begreppet ficktjuv existerar ju idag knappt…nä han sitter hemma vid sin datorn och stjäl dina pengar.

Kortbetalningar och internettjänster är praktiska, vi har använder oss av det också. Men problemet är att vi snart i Sverige inte har något alternativ. Vi bygger bort kontantalternativet innan det ens finns en lagstiftning om det. Innan vi löst de problem som uppstår med ett kontantfritt Sverige.

Det blir lite som att man vill tanka sin bil, och så finns det bara bensin o ingen diesel att handla. Fast din bil är en dieselbil. ”Inte vårt bekymmer” säger mackägaren. Ändå tillverkas dieselbilen och den har hyggligt många användare.

Varför trycka upp kontanter ens om de snart ändå inte går att använda i praktiken???

Att begränsa möjligheten att hantera kontanter på banker och butiker  påverkar framför allt vår vackra landsbygd samt grupper som inte kan eller vill hänga med i den digitala utvecklingen. Det borde vara helt i sin ordning att kunna hantera sin privatekonomi på det sätt man själv väljer, då man som privatperson som regel rör sig med rätt små summor.

I julas fick vi en ny insikt. Då vi till stor glädje har många barnbarn (som tillsammans uppgår till antalet 11) så ville vi brukligt skicka en slant till dessa små glada barn som en liten julgåva. Vi blev då i behov av kontanter, i hundralappar. Vi befann oss i en stad för tillfället där det inte fanns någon bank som hanterar kontanter där vi är kunder i. Så Helena gick till bankomaten och för att få ut hundralappar. Hon räknade ut att om hon slog in 400 kronor så skulle detta levereras som hundralappar. Med större belopp så spottar bankomaten ur sig 500-lappar. Men nu räknade hon ju ut att det gick att slå fyra hundra kronor i uttagsbelopp flertalet gånger så skulle bekymret vara löst. Trodde hon. Efter några uttag så blev hon nekad av bankomaten att ta ut mer pengar. Totalsumman var ju fortfarande löjligt låg men antalet gånger var överskridet. Helena hade således använt bankomaten för många gånger under en sjudagars period.

Så hur tar man ut 3000 kronor i hundralappar ur bankomatsystemet idag? Det går inte!!! Det enda som händer är att ditt kort blir spärrat hos herr Bankomat i närmare en veckas tid. Gaaah!

Nu inför att vi kastar loss så har vi återigen behövt hantera lite kontantärenden. Ja försök komma till en holländsk sluss och vifta med ditt mastercard eller VISA. Nä här är det kontanter som gäller, där de skickar ner en träsko där man lägger i sin slussavgift i.

I Sverige betalar vi fyra gånger oftare med kort än medeleuropén – och i Europa använder vi kortet betydligt oftare än i övriga världen. Våra nordiska kortvanor är annorlunda än resten av världens och det får vi inte glömma bort. På många platser utomlands så går det helt enkelt inte att vifta med plastkortet.

Likadant blir det omvänt. Många turister kommer till Sverige med kontanter på fickan. Men så nekas de betalning. Och inte ovanligt är att deras kort saknar pinkod. Många länder släpar i den digitala utvecklingen så våra kortsystem är ändå inte kompatibla med varann.

Nu häromdagen så passerade datumet för vårt internet. Vi har sagt upp det då vi inom kort inte kommer befinna oss i Sverige. Vi hade nog förträngt att datumet skulle komma. Och att inte längre komma åt internet lättvindigt för med sig två konsekvenser.

1. Du måste planera ditt datoranvändande. Internetbanken, mejlen, informationletande och internetservice hos myndigheter o andra aktörer finns inte längre i din närhet. Att betala sina räkningar o kolla mejlen kräver kanske ett besök på Biblioteket. Din dator ligger hemma bredvid dig som ett dött skal utan inre liv.

2. Du inser hur mycket vi byggt vårt samhälle utifrån digitala lösningar och du är starkt beroende av dess funktioner. Du inser även att du lätt drabbas av abstinens utan internet, för vad gör man nu med all den tiden man tidigare lagt på att glo in i en skärm.

Det hela handlar om vanor och mönster. Vi blir förvisso lätt lite krångliga mot omvärlden. Situationer som att ”kan du mejla mig dina uppgifter” får liksom svaret ”javisst, i morgon eftermiddag tidigast, måste till Bibblan först”. Vi förväntas kunna kommunicera snabbt och smidigt.

Vi vet inte riktigt vad detta för med sig för vår del. Vi får säkert bekymmer i perioder men vi får lösa det varteftersom.

Men samtidigt så nyttigt att släppa beroendet. Helt plötsligt så plockas boken fram, promenaden blir av, ögonen blir mindre trötta, vi umgås och samtalar med varandra…listan kan göras oändlig.

Så nära o kära, känns vi lite frånvarande så beror det säkert på att vi inte har internet lättåtkomligt längre. Vi tystnar sakta på sociala medier och vi avskärmas från den digitala arenan. Men vi finns här. På riktigt. Som att finnas men inte synas.

Och hur avvikande vi än ter oss här, då vårt beteende kan ses som lite udda och onormalt utifrån ett Svenskt perspektiv,  så är vi säkra på att på någon annan plats på jorden så är vi desto mer normala. Ett medelålders strävsamt par utan internet och med kontanter på fickan.

 

 

 

 

För många av oss är det så att när vi är unga så både vågar och vill vi kasta oss mellan olika platser och tillstånd. Vi byter jobb på en torsdag, reser lätt o ledigt över världen med halvtom plånbok, vi kan ta att det blir ett dygn på en flygplats utan en skön hotellsäng, vi tycker nya miljöer är spännande, vi knyter kontakter med främlingar som snabbt blir våra vänner.

 

När man blir äldre så har man som regel blivit mycket klokare, men vi tycker oss ana att man samtidigt blir mer försiktig. Man vill planera mer och försäkra sig mot oförutsedda händelser. Det är nog klokt på många sätt, men frågan är om det samtidigt blir en lite väl stor broms i livet.

 

Vart tog alla drömmarna vägen som du hade som ung. Drömmen om att tågluffa, att besöka exotiska platser, kanske bo utomlands, att få utforska världen? För när du var ung så hade du säkerligen modet men saknade tid och pengar för att kunna genomföra drömmarna.

 

Och när du blir äldre och har tiden och någon form av månatlig inkomst utan krav på motprestation. Ja då har man fått ett annat tänk. Man är mer rutinbunden och känner lätt att, det tidigare oförutsedda spännande istället känns ansträngande och otryggt. Det tillhör nog det mänsliga åldrandet i mångt och mycket.

 

Men när skedde denna förändring i ens liv och måste det vara så?

 

Till exempel så kan du bo och leva på Bali för 1000 kronor i månaden. För 4000 kronor lever du ett lyxliv. Så varför kastar sig inte fler äldre människor sig loss från sin vardag och provar något nytt? Sjukvård finns även utanför Sverige, mat likaså. Att vistas på ett varmt o soligt ställe mår vi bra av, det ger ett enklare liv. Många här hemma lider av vinterdepressioner och vi blir isolerade då ingen går utanför sin dörr i onödan under mörka årstiden. Tänk att varje dag mötas av en härlig sol utan krav på vinterjacka.

 

Vi har inget svar på detta, och allt är i sin ordning för den som trivs med livet som det är. Men samtidigt så försöker vi två själva vara medvetna om våra allt mer tilltagande säkerhetsrutiner kring livet. Vi märker fast vi (bara) är 50 att vi resignerar och blir lite rädda och fega. För vad? Och då borde det vara så att om du arbetar med dina känslomässiga hinder och utför dem ändå, så släpper rädslan. Saker är som regel bara otäcka första gången. För våra drömmar har vi inte lagt ner. Och när vi pratar med andra personer så verkar drömmarna sitta kvar hela livet. Men vad får oss då att sluta sträva efter att nå målen.

 

Vi blir inte riktigt kloka på hur människan är skapt. Men helt klart är att de personer vi springer på och som fortfarande utforskar sin värld i stort och smått, verkar må ohyggligt bra. Vi vet inte riktigt vad som är hönan och ägget. Blir du trött och rädd för att du inte vågar eller vågar du inte för du är trött och rädd? Vi tror att man har makten mycket mer i sina egna händer än vad man själv tror. Vi tror att genom att bryta destruktiva mönster så blir du mer positiv och livet känns lättare och roligare. Alla känner ju igen sig i fenomenet att när man känner sig lite låg och nere och det kommer en sprudlande glad människa förbi som berättar en massa roliga saker och som bara ser möjligheter i annars så olösbara ting, hur detta smittar av sig. Och när den positiva människan försvinner ut ur dörren, så mår man mycket bättre. Helt plötsligt så fick man energi och känner lust. Men nästa dag har man fallit in i sin trall. Vi är nog överlag lite dåliga på att coacha oss själva och vi ger oss själva all sköns ursäkter för att få slippa undan. Och varför pratar man inte mer med sig själv, människan är en fantastisk varelse med stor kunskap om sin egen insikt. Varför säger man inte till sig själv att ”nu tänker jag ju bara sådär för att jag är lite rädd och osäker, ska det verkligen behöva hindra mig?” Och att man är dålig på att tänka utanför boxen. Det finns blinda och rullstolsburna som reser kors och tvärs över världen. Klart de inte kan skutta upp för en flygplanstrappa helt obehindrat. Men kanske finns det hjälp? Kanske finns det andra lösningar.

 

Vi har definitivt ingen avsikt att tala om för andra hur de ska leva sina liv. Det är högst upp till var och en. Men vi reflekterar och vi är rädda för egen del att stagnera och resignera i livet. Börjar vi backa så tror vi det finns risk för en snöbollseffekt. Vågar du inte längre köra bil utomlands, så vågar du snart inte köra bil på motorvägen, snart vågar du inte köra bil i stan och då definitivt inte utanför den trygga hemstaden. Sen vågar man bara köra bil till affären för att till sist inte våga stoppa bilnycken i tändningslåset. Helenas mamma hade körkort i alla åren, men hon såg henne ALDRIG köra bil. Det sades bero på rädsla efter att ha fått kärringstopp i Konsumbacken på ön där de växte upp. Sen aldrig prova igen. När man till faktum har gått körlektioner och klarat en uppkörning hos trafikmyndigheten och allt. Svaret heter nog rädsla. 

 

Så vi tänker hoppa upp på våra hästar iallafall. Vi tänker motarbeta den lilla jävulen som sitter på axeln och talar till oss. Den där som sitter där och säger till dig att allt är farligt, otäckt, svårt, omöjligt, olämpligt och otänkbart.

Vi har en av mänsklighetens största förmåner i hela världen. Att vara född svensk med alla dess fördelar, bara ett svenskt pass är på många platser i världen en VIP-biljett. Vi har kunskaper, förutsättningar och insikter till att faktiskt kunna ta för oss av våra drömmar. Vi ska ge jävulen på axeln en rejäl match och tala om för den fegisen att han får hålla sig på mattan ett tag till. För nu är det min tur. Jag tänker inte stå ivägen för mig själv.

 

Flytta på MIG, JAG ska fram!

 

Skepp o Hoj!

Vi har en vacker ampel hängandes i bommen (ja den stuvas nog ner de dagar vi seglar). En gåva från en vän som kom ombord för lite trevligt prat o skutesyn. Tack för besöket Stellan!

Ja blir man egentligen någonsin klar – på riktigt?! På Sunshine, där vet vi att vi missat att slipa ner ett plugghuvud på lilla toaletten. Varje gång man var där (och gjorde ärenden på porslinstronen) och tittade uppåt taket så tänkte man: -Jag måste bara slipa ner den vid tillfälle. Ett arbete som tar högst 5 minuter. Men blev det gjort? Å nej, dels glömmer man ideligen till nästa gång man satt där på tronen och fick sig någon minut över. Och i övrigt så hade vi en rad utvecklingstankar kring båten. Men så blev det försäljning och ny båt i form av Wilma.

 

Vi är i mångt och mycket klara nu också. Men helt? Å nej..de små detaljerna och utvecklingslistan finns ständigt där. Som i salongen, där vi döljt kablarna med en kabelkanal. Vi döljer kablarna fint bakom en plywoodskiva som vi sätter fina eklister på. Sen kan man bygga ut med belysning och annat, och slippa se en kabelharva i taket.

 

Idag har kabelkanalen äntligen blivit målad ett första lager.

 

När man seglar i utländska vatten och besöker hamnar i andra länder så hör det till god sed att man hissar en gästflagga. Den ska sitta under styrbords spridare, då styrbord är båtens ”goda sida”. Den svenska nationsflagga ska sitta hissad i aktern. Eventuella föreningsflaggor ska sitta under babords spridare om man har gästflagga på styrbordssidan.

 

Nu vet vi ju inte vilka länder vi kommer att besöka, och det går att köpa färdiga gästflaggor. Ett par har vi faktiskt redan som vi fått i present av våra franska långseglarvänner. Men vanligt är att man syr egna. Men så hörde vi att något faktiskt målar sina gästflaggor istället för att sitta med flera olika färger på tyg. Och vi har en hel del lakanstyg ombord. Så vi har nu inhandlat färg för ändamålet.