Vi har en fantastisk förmån att träffa och lära känna trevliga långseglare. När man drömmer om att ge sig av på egen köl en vacker dag, så kan man inte ge sig ut i okända vatten bara si så där. Det finns mycket kunskap som behöver inhämtas. Kunskap kring tidvatten, strömmar, segelsäsonger så man inte hamnar i oväder, hur det fungerar att klarera på de olika platserna man besöker, var man kan bunkra diesel… Ja listan är lång över alla frågor man har. Och dessutom är det ett intresse i sig, man läser gärna andra långseglares bloggar, utgivna böcker och tar del av inte bara värdefull information utan även ett helt äventyr. Det allra bästa är ju när man kan träffas på riktigt och samtala och umgås.

 

I sommar har vi haft regelbunden kontakt med två långseglande franska tjejer, Camille och Laure. De är båda utbildade ingengörer och just nu finns de på nordligare breddgrader med sin båt. 2012 tog de en längre tur på 14  månader, där de bland annat korsade Atlanten. Deras segelbåt, Saltimbanque, är en Brise de Mer 28 och har ett aluminiumskrov.

 

 

 

Vi satt och studerade Europas kanalkarta en kväll. Tyvärr så kommer vi inte fram överallt pga av Wilmas djupgående. Men då får man välja ställen där det funkar. Det är ett helt virrvarr av kanalsystem och så här när höstmörkret kryper inpå så är det lätt att drömma sig bort för en stund.

 

Med bland UNESCOs nya världsarv finns Amsterdams kanaler. Vi vill gärna besöka dessa, helst vattenvägen, men man kommer nog inte in i alla kanalerna med segelbåt. Holland är något som Helena håller extra kärt. Har alltid gjort. Och sämre blev det inte då hon fick veta från sin släktforskande bror att hon har Holländska rötter.

 

Mycket av det som Helena uppskattar extra mycket i livet är sånt som man förknippar med Holland.

 

Tulpaner:

I helgen hade vi väder. Sol o hyggligt varmt. Det är en härlig sysselsättning att ha en lagom stor båt att pyssla med. Måla lite, fernissa lite, lapa lite sol, plocka och städa och planera förbättringar. Ibland renoverar vi större saker, ibland mindre saker. Men med handen på hjärtat, varför är det så vanligt för oss människor att känna ett motstånd till att ta oss för vissa saker. Varför är det för många mycket jobbigare att måla en gavel på sitt hus än att springa och shoppa och trängas på stan på lördagar? Har vi på något sätt uppfostrats i att det är ”tråkigt” att måla? När man är barn så målar de flesta med stor lust. Är det när det skapas ”borden” som vi sen lägger dessa göromål i ”dåliga samvetes-högen” och när de väl ligger där så ”tar det emot”.

 

Vad vi menar är att det ofta handlar om samma energi, oavsett du shoppar, golfar eller dansar på krogen, åker till återvinningscentralen, klipper gräsmattan och reparerar och målar. Och när vi väl tar itu med våra måsten så gör vi det utan någon större lust och glädje. Det är mer som ett tvång.

 

Så här fungerar vi alla lite till mans, men visst är det konstigt egentligen.

 

För vår del så har vi hittat stor lust och glädje i att måla och renovera. Vi älskar återvinningscentralen. Vi är tycker inte att krogen, shopping och golf ger oss lika mycket, även om det kan vara roligt någon gång.

 

Några saker tror vi påverkar den negativa känslan.

 

För det första så planerar vi inte tillräckligt med tid för att göra ”våra borden”. Med tidsbrist så blir allt det roliga också tråkigt. Man vill gärna inte att gräsklippning och återvinningscentralen ska inkräkta något alls på den lediga tiden utan att detta på något sätt ska hinnas med i farten, knappt märkbart. Men vad är ledig tid egentligen?

 

För det andra så arbetar inte många med målbilder. Målbilder ger motivation. När det är dags att klippa gräsmattan så ska man se den fina nyklippta gräsmattan i tanken, och ens överfyllda garage med skräp ska man se som rent och snyggt. Och vilken känsla detta positiva ger. Det är samma belöningssystem som du får av att handla ännu en ny tröja på stan.

 

Det tredje är att vi slutar njuta medan vi håller på. Det är en sysselsättning  i sig att betrakta saker medans man arbetar. Fåglar och sniglar, en hund på rymmen, härlig gräsklippardoft, snack med grannen över häcken, någons härliga doft från en grill osv. Att underhålla sig själv med sina egna tankar av vad vi ser och hör och känner och inte bara varje sekund matas med information från digitalt håll, radio, tv och internet. Mycket utav det som surrar omkring oss blir vi hjärntrötta av, stäng av ibland. Och planera inte in för mycket i ditt schema, du är dömt till att snubbla på vägen.

 

Och känns det fortfarande motigt så finns det ett väldigt gott råd. JUST DO IT. Efteråt känns det skönt. Våndan före är mycket jobbigare än att i praktiken ta i tu med sina borden.

 

Sen vill vi alltid ta för stora kliv. Hatar man att klippa gräset, ja dela upp gräsmattan på två tillfällen. Kör ett litet lass till tippen, inte jätteberget. Tvätta bara två fönster åt gången i huset. Halvtimmesprojekt kommer man långt med om man gör dessa kontinuerligt. Iallafall mycket längre än om man inte gör någonting alls. Stressa inte, det är ingen tävling. (Svårare är det att inte stressas av arbetslivets krav, vissa yrken och arbetsplatser är mer belastande än andra. Och detta i kombination till hur Flitig Lisa man är som person. Helenas kloka dotter tog sin löneförhöjning till att sänka sin arbetstid, inte riktigt vad arbetsgivaren hade hoppats på. Men klokt. Helenas dotter är klokare än hennes mamma konstateras)

 

Nu är det absolut upp till var och en, det finns inga pekpinnar i detta. Men inte sällan dyker diskussionen upp i vår närhet och vi har funderat över varför vi människor fungerar såhär. En stor aspekt är säkert det faktum att man ofta står ensam att göra de tråkiga uppgifterna. Desto större anledning att familjen sluts upp kring dessa göromål. Man gör det till en rolig sak, istället för tråkig. Man söker gemenskap. Ensam är inte stark. Varför inte bjuda in vänner till att arbeta, och att man åtgäldar detta med en god middag?

 

Så när någon undrar hur vi orkar renovera och driva projekt så är svaret mycket enkelt. Vi arbetar inte, vi leker. Och visst blir vi lite trötta ibland, men vi har en tumregel…och det är att det alltid finns tid till att FIKA. Dessutom så är det en bra terapi om man inte har full hälsa i övrigt.

 

Nu är det lättare sagt än gjort, vi är bara människor. Men kan vi samtidigt sprida lite glädje och goda råd till hur vi lyckas göra många måsten till roligheter, så delar vi gärna med oss. Vi får nog av negativa inputs ändå. I perioder tittar vi inte på nyheter ens, det är jobbigt att ständigt matas av alla bekymmer överallt. Det är ok att vara sorglöst obekymrad i perioder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Wilma var en gång i tiden en nybyggd skönhet, om än med för tiden med ett uttryck som var mode på 80-talet. Ja hon är inte fullt så ful nu heller. Men med flertalet ägare där varje ägare skruvar upp någon nytt eller drar lite nya kablar, utan att man samtidigt tar bort det gamla så blir det tårta på tårta. För vissa personer så kanske inte detta spelar någon större roll. Men Tjoppe som är fostrad inte bara av goda föräldrar, utan även som flygtekniker, så är han av naturliga skäl rätt allergisk mot en massa oreda. Det har i grunden med säkerhet att göra. Förutom säkerhet så är det även trevligare i en städad och snygg miljö. Vi har ju plockat ur allt ur båten för att komma åt väggar, tak och golv (eller durk om man ska vara korrekt).

 

I verkstan ombord så håller den ena väggen på att konvertera till en schweizerost.

 

Vi söker med lykta och ljus efter lämplig kyl och frys att ha ombord. Ja det finns ju fantastiska produkter på marknaden. Först hittade vi en kombinerad kylofrys och vi mätte ut en plats där den skulle få bo. Men vi båda var nog rätt trötta eller iallafall mer blonda än vanligt vid tillfället, för vi glömde totalt bort att makapären också ska kunna baxas ner i båten. Ett stort krux är att vår båt har rätt smala dörröppningar. Så det blev till att tänka om.

 

Lite av en nystart känner vi trots allt att det är, så vi passade på att förnya utseendet på bloggen också. Det hade visats sig bli ett litet delikat problem att när man skulle nå arkivet och länkarna, så hade dessa hamnat så långt ner i högerspalten. Bloggen har ju funnits i 8 år nu så vi får väl räkna oss som veteraner. Så nu behöver man inte gå ner i källarn för att komma åt och läsa gamla inlägg.

 

Bjuder på en härlig sommarbild. Nu lackar det mot vintern..mörkret knackar på dörren om kvällarna och regnet duggar tätt i dagarna.

 

Inte helt ovanligt kan det vara ett större bekymmer med det vattnet som kommer från ovan och inte det som ligger under båten. På Wilma så har takluckorna i däcket läckt in vid regn. Not good. Och mindre roligt är det när det ligger tygdynor under som börjar lukta illa med hot om mögel. Det gäller att börja i rätt ordning.

Det är många som saknar våra inlägg på bloggen. Men här kommer ett. Av många olika anledningar så blir det ibland uppehåll eller slut på ett skrivande. Vi var först och främst klara med vår renovering och när det inte finns så mycket nytt att skriva om så tenderar man att uppdatera allt kring sådant som ju alla andra också gör. Vaknar, äter, borstar tänderna…

 

Vår blogg har ju dessutom blivit rätt stor och spridd. På många gång är det fantastiskt, men ett mynt har alltid två sidor. Från första början så startade vi bloggen främst för att våra närmaste skulle kunna följa vårt renoveringsarbete, samt att det var en rolig dokumentation för vår egen del. Någon sa till oss i början kring vårt båtbygge att ”häng upp en sopsäck utanför båten där ni kan be alla med goda råd lägga sin lapp i”. Detta var inte ett så dumt råd trots allt. Och vi har fått några riktiga goda råd under byggtiden, men att ligga i skottgluggen för allmänna åsikter och där nyfikenheten mer tillslut handlar mer om annat än båtrenoveringen gjorde det inte lika roligt. Det är lätt att tro att vi lämnar ut allt kring vårt liv, men den största delen har varit rent privat och inte kommit till allmänhetens kännedom. Vi har ju inte minst 7 barn och 10 barnbarn. Så behovet att få stänga dörren för omgivningen blev rätt stor.

 

 

Sen det här med hälsa…det finns ingenting värt i livet om inte hälsan finns med. Tyvärr drabbas vi av sjukdom ibland, och vi har haft en ansträngd tid bakom oss men nu kan vi blicka framåt. Vi är fanstastisk tacksamma och glada för den otroligt fina hjälpen som sjukvården erbjudit oss. Vi verkligen lovordar vården i Halland där Kirurgen och Gyn på sjukhuset samt Capio vårdcentral har utrett och behandlat och omtänksamt gett vård. Ett tag hängde ett mörkt moln över oss med oro om framtiden. Nu skingrar sig himlen och solen kan åter träda fram även om man får leva med vissa bekymmer i framtiden. Bäst att fokusera på det som är bra, än tvärtom.

 

Av den anledningen så stod det sig ännu mer angeläget att göra en förändring i livet. Så därav så har vi sålt M/S Sunshine, vårt stora verk. Vi önskar ny ägare lycka till med en fantastisk båt. Samtidigt håller vi på att lägga ner vårt företag vi haft i många år. Även om det inte alltid är roligt att rusta ner, plocka bort och avsluta så finns där en stark känsla av lättnad. Nu ska vi ha ett enklare liv. Vi ska hålla för framtiden.

 

Och i och med detta så har vi lyckats efter mycket om och men att köpa tillbaka S/Y Wilma. En segelbåt som är byggd av Tjoppes pappa på åttiotalet och där Tjoppe under sin uppväxt var med och var delaktig. Denna båt ligger familjen varm om hjärtat och det känns roligt för oss alla, och väldigt meningsfullt att äga just henne. Hon är inte alls så stor, ca 10 meter. Och att ägna fritiden åt segling och att vår lediga tid sker på den privata arenan och inte så mycket i offentlighetens ljus som det blir när man är entreprenör ut i fingerspetsarna, känns som en bra väg för oss just nu. Nu är Wilma i behov av att få en liten uppfräschning, lite färg och fix. Ingen stor megarenovering, utan så där lite lagom. Och då är det ju inte fel att återigen kunna visa våra nära och kära, och andra som så är intresserade såklart. Vi har en stor läsarkrets och många vänner därute som vi gärna vill ha med oss på våra äventyr.

 

Och framtiden då. Ja nu tar vi det lugnt, vi ska måla och fixa lite när andan faller på. Och vi ska kunna ge oss ut en stund för lite segling, om så bara över dagen. Målet om att få gå i kanalerna finns fortfarande. Men det är inte aktuellt än på länge. Först måste vi få båten klar och annat i livet på plats. Vi tar en dag i taget och vi har inga deadlines som stressar oss längre.

 

När vi seglade hem Wilma från Danmark där hon befann sig nu så hade vi en fantastisk segling. Det är något annat att kunna slänga upp seglen, stänga av motorn och i lugnt gemak ta sig fram. Inget som stressar. Ingen som når en. Inte mycket man kan göra – än att vara i nuet. Det här kommer att göra oss gott. Och vi ska hålla ohälsan på avstånd och ge tiden det kräver för att hålla skalpeller och operationssalar på avstånd och annat som krånglat med hälsan. Vi är fantastiskt lyckligt lottade, som har väldigt bra förutsättningar till att kunna leva det liv vi önskar. Vi kan styra nästan allt, utom hälsan. Därför gör vi också våra val framöver där hjärtat får styra. Någon i vår omgivning uttryckte det som sorgligt att vi fått göra en kursändring i livet. Men det är precis tvärt om. Det är nytt, det är roligt och vi är tacksamma för byggtiden och verksamheten som vi bedrivit ombord på M/S Sunhine. Vi har lärt oss massor och vi hade otroligt kul under byggtiden, 18000 timmar till trots. Men inte minst så har vi träffat fantastiska människor och några har blivit goa vänner för framtiden. Kicki och Niklas på Öckerö Och Yvonne och Claes på Victoriagatan för att nämna ett par. Allt vi människor gör leder oss till nya vägskäl och möjligheter, så därför är vår historik alltid till glädje, även om det inte går spikrakt åt det håll man själv önskat.

 

Ett par seglingsbilder, Wilmas röda segel.