Oj vad dagarna går…
Vi har nu kommit in i rutinerna och vi har lagt juli månad bakom oss. Nu i augusti så märks det att sommaren går mot sitt slut. Många ska tillbaka till sina jobb, snart startar skolorna för ett nytt läsår. Men glädjande nog så står kräftpremiären för dörren den 8 augusti.
Vi planerar en skaldjurslåda ombord på M/S Sunshine, som vi fyller med havets läckerheter. Havskräftor, färska räkor, rökta räkor och krabba. Mums fillibabba. Bröd o aioli och detta kan nedskjöljas med champagne eller annat bubbel eller varför inte ett chablisvin.
Byggnadsmässigt så är det däverten fortfarande på agendan. Men det har inte riktigt funnits tid ännu.
Det skrivna ordet på bloggen förblir näst intill oskrivet. Men säkerligen så tar det fart till hösten igen. När tiden åter är i vårt ägo och klockan inte längre är ur led så att säga. Så håll ut om du tycker om att vila ögonen på projektsunshine.
Något om vädret i sommar. Bästa i mannaminne. Varm o varm o sol. Åska och blixt o dunder. Åter varmt o varmt och sol och sen åska blixt och dunder. Något som datorer och annan elektronik inte tycker om. Så det haltar lite ombord avseende detta, fungerar si så där. Ska väl bli ordning på.
För en tid sedan så skrev vi ett blogginlägg kallat ettor och nollor. Helenas frustration över vår digitaliserade värld fyllde spaltraderna på bloggen. Och dessa ettor och nollor stör vi oss på fortfarande. När något är fixat så kommer något nytt som inte vill sig. På hemsidan så kastas man ut ideligen. Ett modem har packat ihop.
Helena mindes en händelse från vår Turkietresa i höstas. Vi flyger dit på semester. Hej o hå och jättekul. Bull-Inger sitter bredvid och vi har precis stiftat bekantskap. Lite vin löste det extra snabbt. Resan är orolig. Och när vi ska gå ner för landning så uppstår världens åsk o blixtattack över himlen. Planet, en Airbus, som vi sitter i – skakar fram och tillbaka. Landningsställen är nedfällda. Och strax innan vi ska gå ner på marken så gasar piloten och vi sticker upp i luften igen. Himlen blinkar vit ideligen från alla blixtarna. Resenärerna ombord är tvärtysta, spända och oroliga. Likaså flygvärdinnorna.
Helena är inte flygrädd och med en flygtekniker i form av Tjoppe bredvid sig, hennes egen McGyver som är den mest tekniska skapelsen på jorden hon känner, så sitter hon trygg. Hon tittar på Tjoppe under nedfärden, men hans lugna ansiktsuttryck är inte riktigt där. Tjoppe tänker tekniskt. Helena frågar Tjoppe -Allt ok och normalt?? Kanske en dum fråga när man studsar som en bumbibjörn genom luften i denna flygkärra. Tjoppe svarar kort
-Detta är en Airbus, fylld med elektronik. Det finns få mekaniska lösningar kvar på denna typ och om blixten slår ner i planet så är man rätt hjälplös där framme i cockpit. Tjoppe ger ett exempel på en annan flygplanstyp, vad som händer i ett krisläge om allt slås ut. Med vajrar och mekaniska spakar än som nu en massa dataknappar. Och som gör att man kan agera trots att det mesta slås ut.
Nu gick allt bra, vi landade i Ankara och sen flög vi tillbaka när vädret lagt sig. Vi gjorde tre och en halv start och tre och en halv landning denna resa. En konstig resa. Men fortfarande minns Helena hur Tjoppe oroades över vår situation inte för att vi satt i ett flygplan i luften när blixtarna slog ned ideligen runtom. Utan för att flygplanstypen var en skapelse av en massa ettor och nollor.
Och så mycket som ens egna hemmadator krånglar, om flygplan skulle byggas lika dant så skulle planen dimpa ned som popcorn från himlen. Tänkvärt, fortsättning följer. Och tills dess så arbetar vi med bristande dator ombord på skutan och låtsas som att detta är något helt normalt – för så är det ju. Datorer krånglar och det köper vi. Mums fillibabba. Fast samtidigt vet vi att just nu när det slår blixtar utanför ventilerna så sitter minst hundra om kanske inte tusen personer i Sverige och svär över att deras dator lagt av eller krånglar. Och faan-skapet riskerar att kastas ut genom fönstret!
Är du en av dem??
Skepp o Hoj
Tjoppe och Helena