När något stort händer som är väntat så är känslan inte speciellt. När det oväntade händer, om än så litet så blir känslan stor. Förväntan är till synes ett positivt laddat ord, i alla fall när du förväntar dig att något trevligt ska inträffa. Men det borde ju vara precis tvärt om. Du bygger upp en förväntan och infrias inte denna så byts känslan ut mot besvikelse.

 

Exempel. Om du har en förväntan om att få löneförhöjning och den uteblir så blir du besviken. Bättre är att inte förvänta sig någonting, för när då en löneförhöjning dyker upp så blir du positivt överraskad.

 

Men eftersom du allt som oftast förväntar dig saker, särskilt då du gärna vill ha en positiv inställning till saker, sätter upp mål och vill utvecklas så blir du lättare besviken än positivt överraskad.

 

Exempel. Om du sitter i en fängelsehåla och väntar på din avrättning. Då har du knappast en positiv förväntan. Och utan förväntan så kan den inte omvandlas till besvikelse. Kan o kan, men i alla fall de flesta skulle väl inte bli besvikna om avrättningen uteblev. Men du kan bli positivt överraskad. Och då kommer det intressanta in. Om du förväntar dig negativa saker och du är en pessimist. Du förväntar dig att bli avrättad, bli av med jobbet, bli sjuk eller få tandvärk och missa tåget. Ja då vänds allt som positivt när din negativa förväntan inte infrias.

 

Frågan är om man helt enkelt borde vara en stor pessimist för att ständigt bli glad av att dina förväntningar inte infrias. Räkna med regn varje dag och bli glad när solen skiner istället för att förvänta sig sol varje dag och ständigt nedslås av de där blöta dropparna från ovan.

 

Så då är ju frågan vem som är gladast. Pessimisten som ständigt blir positivt överraskad. Eller optimisten som ständigt blir besviken. Nu behöver man ju inte måla fa-an på väggen och tro det värsta. Men man kan ju i alla fall ta fram målarburken som någon sa.

 

Detta är egentligen bara en reflektion över hur vi människor ibland inte blir särskilt glada fast det trevliga inträffar.

 

En massa ordvridande för att komma till sak. Vi bygger och fixar. Eller har väl gjort en massa. Numera gör vi fisksoppa o diskar. En rätt så trevlig tillvaro det med. Och nu har det hänt två dagar på raken att vi blivit positivt överraskade.

 

Händelse ett (1). Vintern o våren. Som en galärslav så sliter Helena med sitt avlönade arbete, med att bygga båt, sköta företaget och sköta en båtklubb och samtidigt iscensätta verksamheten. Båtklubbens ekonomi raserar och hon ta över denna mitt i röran. Timmarna räcker inte till och hon sitter nattetid under månader för att får till allt. Helena har fått hjälp av sin revisor som sköter vårt företag till att även stötta föreningens ekonomi. Slit slit slit och nattetid, inga ord finns för hur den nattliga skrivbordslampan har lyst. Fyra på morgonen har hon tassat upp, för att sköta papper, för att klockan 6 på morgonen stå på Systembolaget och lyfta flaskor, för att efter jobbet hoppa i snickarbyxor och bygga båt och sköta allt kring företaget. Först upp, sist ned. Om hon inte kraschat i soffan under kvällen. Någonstans under denna period i vintras så reagerar revisorn. Istället för alla mail o mess om siffror, inbetalningar, fakturor, kundreskontra, verifikat och underlag så står det en dag i ett mail från revisorn.

 

-Helena, jag oroas över de tider som du mailar mig. Sover du aldrig??

 

Revisorn gör ett fantastisk jobb, men hävdar att det är Helena som drar tunga lasset. Hon ger bara order om nästa steg i den raserade ekonomin för båtklubben. Hon gör det på dagtid och har betalt. Det är hennes avlönade arbete. Men hon har en dag klivit utanför ramen. Revisorn svarar snabbt på mail o mess trots helg för läget är akut. Och en dag mailet över oron, -sover du aldrig?? Tonen är varm och extra hänsynsfull.

 

På svaret om sömn så är svaret Nej, i alla fall så lite sömn att den är svår att räkna. Eller man skulle kunna beteckna den som oerhört kort men intensiv. Helena rider ut stormar kring kraschade ekonomier, lyftande av flaskor, iscensättande av verksamhet och båtbyggande. Hela tiden med en underbar revisor vid sin sida. Revisorn finns i Borlänge så de ses aldrig rent fysiskt. Men man bygger en relation ändå där man någonstans mellan mail o mess och ett och ett annat samtal ändå får en känsla av vem den andra är. Helena är tacksam. Utan revisorn så hade båtklubben kanske dött. Och Helena också. I alla fall så är känslan sådan.

 

Det blir ordning på ekonomier, flaskorna på jobbet får vila ett tag och verksamheten tar fart. Och då menar vi fart. Verksamheten blomstrar. Och alla som är egna företagare vet att man måste arbeta som hårdast när det är vind i seglen. Och så även vi. Så Helena kliver upp sex på morgonen och går och lägger sig vid midnatt. Precis som under de senaste sju månaderna. Fast nu är det fisksoppan, beställningar, kassaredovisning, schema, kaffe, gäster, disk och så vidare som gäller. Men samma timmar och lååånga dagar. Helena sover inte nämvärt mycket.

 

I restaurangen så bokar gästerna med fördel bord. För det har blivit populärt och sittplatserna är få. En dag så ringer en Anders och vill boka ett bord för två. Glutenintolerant. Helena noterar. Och på utsatt dag och tid så kommer denne Anders. Och han har en kvinna med sig. Och när de kliver in på Restaurangen så slår kvinnan ut armarna och utbrister: -Jag är Anika Murphy från Tranbodarna!

 

Anika är revisorn som oroat sig över Helenas sovtider, som svarat på mail o mess på kvällar o helger, som räddat henne från kanske inte döden men i alla fall sifferdöden och som bidragit till att Helena ännu står pall för trycket. Helena blir härligt glad, tänk att hon åkt från Borlänge för att besöka restaurangen och oss ägare. Ett underbart möte, de äter ombord och är våra gäster och vi hinner prata en stund och visa båten såklart. Och innan hon åker iväg med sin Anders igen så kramar hon om Helena och säger -Ta hand om dig, arbeta inte för mycket. Helenas tårar bränner bakom ögonlocken. Få har sett och noterat energin och timmarna som vintern inneburit. Men Anika har sett och anat.

 

Här kan man tala om att bli positivt överraskad. Det fanns inga förväntningar att revisorn som sköter många företags ekonomier ska dyka upp som gubben i lådan på vår restaurang. Och hon gjorde det igen. Klev utanför sin roll och visade ett personligt engagemang. Först frågan om att hon oroas över Helena tider, en riktande fråga om hennes hälsa. Och nu, att välja att åka de många milen för att slå ut armarna och säga -Jag är här!! Och på vilket sett, skicka hennes Anders som täckmantel och förboka ett bord. Intet ont anande. Gisses så den karamellen smakade bra!!

 

Ja det var den positiva överraskningen nummer ett. Helt oväntat, utan förväntan, totalt överraskande och inte en gnutta av besvikelse! (Tack Anika ännu en gång, du och Tranbodarna och alla hos er är fantastiska, finner inte ord).

 

Den andra (2) positiva överraskningen är kanske inte så stor. Men den var oväntad. Så känslan blev väldigt go. Jo vad händer. Helena och Tjoppe kämpar med sin härligt positivt rullande restaurangverksamhet. Och arbetsdagarna är långa. Helena upp vid sex och i säng vid midnatt eller senare. Tjoppe upp vid åtta, halv nio och han avslutar den sista städningen när Helena gått och lagt sig.

 

Vår underbara personal, som till vissa delar består av familjemedlemmar har blivit varma i kläderna. De vet om vårt tuffa schema och de planerar en ledig dag för oss. Helena och Tjoppe ska få kliva ur verksamheten. Vända den ryggen och se något annat för ett par timmar, och se varandra med andra ögon än som diskande båtbyggare och nattarbetande fisksoppeproducent. Men det administrativa arbetet släpar. Skrivbordet ser ut som en Tsunami dragit fram. Så Tjoppe och Helena bestämmer sig för att ta en del av dagen till att arbeta ikapp kontoret. Dagen inträffar. Personalen arbetar på, tar hand om restaurangen själva och vi finns under däck och vänder papper. Och därefter ska vi påbörja vår lediga dag. Bio är bestämt, kanske en promenad och lite annat roligt. Men när vi kommer upp från undervåningen så dyker det samtidigt upp en massa glada gäster. Det är utlovat regn och med endast fyra bord ombord så blir säljtrycket inte så stort. Men nu tittar solen fram och så även våra gäster. Och när vi står där i våra privata kläder på väg till bion så ser vi att vi inte kan lämna personalen. Vi behövs i verksamheten.

 

Sagt o gjort, vi byter om till arbetskläder och det blir en lång arbetsdag. Gästerna är glada, mätta och tillsynes mycket nöjda. Det är vår ambition. Service o god mat i en underbar marin miljö. Vi lyckas leverera detta och vi är trots allt nöjda fast bion och den lediga dagen uteblev. Och vi står och diskar sent om kvällen efter sista gästerna gått och personalen checkat ut. Och då kommer det ett mess. -Kom bort till min båt så bjuder jag på en Whiskey. Avsändaren är en av våra flitiga gäster, en båtmedlem och en himla hyvens kille som har nära till skrattet. Han är en varm och generös person. Klockan är mycket och vi är trötta. Men vi tycker att inbjudan ändå är lockande trots det sena uret. Och vi tackar ja och lämnar det sista av disken och låser båten och knatar över.

 

Per sitter på sin båt och myser med en whiskey och han skiner upp när vi kommer gående och han utbrister. -Jag såg att er lediga dag gick i stöpet. Så jag vill bjuda er på ett litet glas och en avkopplande stund på min båt.

 

Vi blir varma i hjärtat och vi kliver ombord och vi har ett par trevliga timmar ihop. Per blir till vår glädje bara en än mer hyvens kille med ett stort hjärta för sina medmänniskor. Och han gjorde det oväntade. Han noterade att vi inte lyckats kliva ifrån vår verksamhet och han bjöd till och erbjöd sin tid för oss en liten stund.

 

Helt oväntat, utan förväntan, totalt överraskande och inte en gnutta av besvikelse! (Tack Per för att du såg och noterade och bjöd ombord oss på din båt. Vi fick trots allt en väldigt bra dag, även om den inte blev som vi tänkt från början).

 

Ja så detta med att ha en förväntan inför saker kan bygga sig negativt. Och att överraskas av det oväntade kan innebära något underbart, även om det är tillsynes små saker. Och så mycket trevligt vi kan ge varandra när vi gör det oväntade. Så nästa gång du får chansen så kanske du ska komma på något som du annars inte gör. Säga till kassörskan i kassan att hon gör ett fantastisk jobb, hjälpa en dam över gatan, plocka en bukett blommor och ge den första bästa som passerar dig, erbjuda en vän ett handtag eller kanske till och med en okänd. Huvudsaken är att det kommer oväntat. Då ligger det ingen förväntan och det kan heller inte bli till besvikelse för mottagaren.

 

Så därför vill vi framföra ett stort tack till alla som tar sig tid att läsa på bloggen. Tacka våra gäster som vill komma till oss och njuta av det vi har att erbjuda och som bidrar till vår framgång. Och alla i vår närhet som finns där för oss, särskilt de som vi tar för givet och inte alltid visar vår uppskattning mot. Familj och Konstruktören och alla de personer som vi har i vår närhet, inte minst kopplat till vårt båtbyggande och företagande att göra. Alla våra barn som vi inte alltid hinner fånga på det sätt vi önskar.

 

Det är så lätt glömma att vara tacksam, för man förväntar sig en massa saker. Och med förväntan så är det svårt att bli överraskad. Och undertecknad ska så fort Tjoppe vaknat tacka honom för att han ställer sig och tar den sista disken om kvällen, när Helena har kroknat och orken runnit ur henne. Och hon ska titta honom i ögonen och tala om att han är den bästa människan på jorden för henne. (och så även barnen, barnbarnen, övrig familj, konstruktören, Anika Murphy, Per och alla andra i vår närhet som gör oss glada).

 

Tack!

 

Sovande Tjoppe och Skrivande Helena!

 

 

Helena, men förvisso Tjoppe också, tycker om Mekaniska saker. Eller rättare bestämt så ogillar vi digitala saker och därför höjer vi de mekaniska till skyarna. Med det menar vi att det är alltid något som krånglar som har med datorer att göra. Ettor och nollor som inte hoppar som de ska och man kan ju inte se dom jävlarna. Har man en dag fått igång sin dator så kan man ge sig sjutton på att den internetsidan man besöker har stängd för underhåll eller så har den kraschat. Och lyckas man komma in på rätt sida och ska skriva ut en sida. Ja då kan man ge sig sjutton på att de däringa ettorna och nollorna inte hoppar rätt till skrivaren och då kommer det inte ut något papper. Och fungerar nu ettorna och nollorna så kan man ge sig sjutton på att bläcket i skrivaren är slut. Och DÅ kan man garantera att det är mitt i natten om man heter Helena. För hon tillhör ett nattligt datafolk. Inte självvalt utan för att dygnet är väldigt rättvist mot oss individer. Alla har fått 24 timmar. Helena och Tjoppe. Cykelmannen och Inga-Lill. Kungen och Pippi Långstrump. Alla har ett helt dygn per dygn.

 

Ja och så håller då Helena på och trycka in en massa timmar till på dygnet. Det är många som gör, men hon försöker liksom spräcka budgeten totalt. Och då för att hinna med en vecka till på varje dygn så tassas det upp om natten. Och där sköts det en massa saker. Båtklubbars ekonomier, Vårt företag, Bloggskrivande, Privat ekonomi, Tillståndsförfarande, fotografivård, registervård och papper…jo nejm it. Det är därför den observante har upptäckt en massa konstiga tider för när blogginläggen har skapats. Tillbaka till det mekaniska, för detta var ett sidospår där Helena sitter om natten med sina ettor och nollor som inte hoppar som de ska som regel för skrivarjäveln vägrar och banken har stängt för underhåll. Det är DÅ man inser att man är född i fel århundrade och det är DÅ man inser att det har blivit ett fel på en själv. För alla andra älskar den datoriserade utvecklingen till synes. Det är DÅ man älskar det mekaniska. Där man kan skruva och fixa med saker själv. Laga och se felet. Eller inte laga men att man ser felet. För på en dator kan man inte se felet, den står ju där som den alltid gjort och nollorna och ettorna liksom finns någonstans lika logiskt för unga människor som raketosten är för vår generation men som unga människor inte kan förstå. Raketosten var mekanisk. Osttub fylld med ost och ett snöre till detta. Hade den varit datoriserad så hade den definitivt inte fungerat och tuben hade förutom ost innehållet ettor och nollor som ingen kunde se. Nu är raketosten DÖD liksom många andra mekaniska saker som en gång funnits och som fått flytta på sig för den datoriseringen som blivit. Nu kanske Raketosten inte dog på grund av den digitala framfarten men nu när vi ändå är lite cyniska så tycker vi att det är datorns fel trots allt…

 

Och man blir lite rädd, i alla fall om man sitter som Helena på nätterna och försöker få till ettor och nollor och sköta världsproblem. Och hon ser allt som kan gå fel. Människor har ingen aning om att man inte ens kommer att kunna bajsa om IT-världen kraschar. Våra reningsverk är beroende av datorer och det blir skit av allt. Utom ombord på vår båt och det funkar bra att använda sjöbodens toalett som har tank. Tills tanken är full i alla fall. Nog om det, detta var även det ett sidospår.

 

Ja och med den datoriserade utvecklingen så följer företag med. Så även vi, fast vi bakåtsträvar. Utan datorer hade det inte blivit något sprit på hyllorna på Systembolaget, inga varor i hyllorna i några butiker och allt ska effektiviseras och utbudet ska vara likställt och stämma in i ramen. Och så kommer ett par jävlar som vi. Som vill ha en krokig spik, en svängd planka, sned dörr, trekantig diskbänk, konformat myggnät. Och inte i en serietillvekning om tvåhundratusen stycken. Tror ni vi passar in i den digitala och effektiverade världen då????? Ni gissade rätt, krångliga jävlar de där Stockholmarna på båten.

 

MEN så uppstår det UNDERBARA. Tjoppe ska köpa en planka, en bit ek. Han far i väg till en av stadens plank-affärer och säger att -jag ska ha en planka si och så i ek. Nu har han köpt massor av konstiga ekplankor i denna affär men de har ”effektiviserat” och numera så finns liksom inte möjligheten kvar. Eller om den finns så ska det fixas och donas med och då kan jag säga att Tjoppe har hunnit få gråa hår och gått i pension innan plankan finns i hans hand.

 

Tjoppe tackar så mycket utan någon plank-lösning. Ringer numret som är till Sennans Snickerifabrik. Han kan numret utantill för detta är ett företag som inte skulle ändra sitt nummer för någon effektivisering. I alla fall inte de närmaste åtta generationerna. Och det är BRA. För Tjoppe behöver ingen dator eller moderna mobil för att först hitta numret till Snickerifabriken. Och där svarar det alltid samma människor och de är inte fler än man kan räkna dem med blotta ögat. Och där kan Tjoppe fråga efter en stycket sne planka i ek till vår bar, där Tjoppe håller på att få till en barhylla. För hela båten är sned och faller inte in i moderna mått för den byggdes före den digitaliserade världen fick sin frammarsch. Och vad händer??? Jo från att ha stått i en modern plank-affär och fått nobben så hinner inte Tjoppe ner till båten efter sitt samtal med Snickerifabriken så kommer plankan till båten. Jo man har helt enkelt sågat den lilla plankbiten i önskat mått, personalen har tagit med den sig efter jobbet för att lämna in den på vägen hem till galningarna på fiskebåten. Så det tar en timme från samtalet till plankan anländer. Är inte det service så säg. Och inget ont om någon annan i detta, men ÄR det alltid så bra med denna moderna utveckling?? Tar det inte bara en massa ny tid som stjäls för att vi ska sköta om det digitala och stereotypa som vi skapat. Och på Sennans Snickerifabrik så gör man väl det man alltid gjort. Hämtar en plankbit och ställer sig vid sågen och fixar till den. Hoppar in i bilen och svänger förbi M/S Sunshine.

 

Ni kan tro om Tjoppe blir glad när han kommer och ser en planka i baren. Från öra till öra skiner han upp och ser att plankan är exakt så han ville ha den. Och han utbrister -Nästa gång jag ser honom så bjuder jag honom på mat ombord!! Det var snabbt och proffsigt jobbat.

 

Så vad är det som är så svårt egentligen? Vi effektiviserar när vi använder datorer, pressar priser och får fram flöden som går snabbt. Men bara så länge ettorna och nollorna gör som vi vill. Säg en cykelfabrik förr. Då gick det åt många människor i produktionen. Från chef till förman och en massa knegare och det fanns även plats för Kalle-Bakom som inte hade klarat sin skolgång. Han var springschas. Eller unga fröken Berg som skulle måla en liten detalj på varje stänkskärm. Det krävdes massor av människor. Idag arbetar det ett par man med hela produktionen. Om den nu inte blivit förflyttad till Kina. Och cykeln kostar likamycket som den gjort de senaste 35 åren, inte en krona i indexhöjning.

 

Likaså en mjölkbonde. Förr krävdes det en hel familj, dräng o piga och lagårdsförman på gården. Idag kan gården inte försörja familjen utan korna går i lösdrift och bonden sitter i sitt förrum till lagårn och stirrar in i datorn. Frun får jobba utanför gården för den kan inte försörja båda och barnen sitter och spelar dataspel någonstans. Gården är tom på liv och rörelse och ett par generationer tidigare så var den fylld med pigor och drängar och höns och ett par grisar och en gammal häst. Se bara Emil i Lönneberga. Idag är gården en fabrik. Skött av en man. Och bonden får skitpengar för sin mjölk.

 

Och en flygning till USA har kostat ca 5000 kronor sedan 1947.

 

Det är ju bra att saker blir billiga för vi vill ha mycket saker vi människor. 38 par skor, golfpeggar och resor och fyra cyklar (Konstruktören nu är det dags att sälja av en cykel till!!!). Och till vilken nytta, för vi hinner ju ändå inte använda detta när vi ska sitta vid de där förbaskade datorerna och lösa ettor och nollor som inte gör som vi vill. Och bonden ska programmera in nya fodergivare vid sin dator så kossorna mjölkar optimalt. Och den stackars Kalle-Bakom har inget arbete idag för det krävs 18 års högskoleutbildning för att vara sopåkare idag. Han går på bidrag och har ingen meningsfull tillvaro för det finns ingen plats för dem som inte är A-exemplar.

 

Så vi som är så himla båkåt och krångliga ombord på skutan. Som vill kunna tillverka sna och krokiga båtar och som vill kunna bedriva en verksamhet som inte optimalt måste pressa gästen på varenda krona och där vi inte vill köpa in den billigaste maten till vår verksamhet, utan den godaste. Vi undrar ju då och då, givetvis, om allt blev och blir så bra med vår utveckling. Den är fantastisk och den är otrolig, så pass att den säkert kommer att stå omnämnd i historieböckerna. Men ensamma blir vi och ingen träffar vi längre. Och när datorn kraschar så ringer man en support som sitter någonstans i världen och svarar, oftast i Norrland. Det är inte för att vara dum som detta blogginlägg kommer till orda. Utan för att höga ögonbrynen på människor och fråga -Är det hit vi vill komma med handen på hjärtat?? Och det kanske ni vill, men inte vi. Vi vill kunna stå och prata med vår gäst ett par minuter extra, vi vill kunna beställa konstiga plankor och vi vill gärna betala mer för mjölken om vi visste att det var bonden som fick pengarna och inte alla möjliga mellanhänder.

 

På många platser i Världen så finns ännu den mekaniska världen och datorerna har inte hunnit lika långt. Och kommer så inte heller att göra så lätt för det finns avlägsna öar dit utvecklingen går långsamt framåt. Och när Helena sitter om natten och datorerna krånglar och hon inte äger mer tid på dygnet men att ekonomi och annat måste lösas och hon sliter sitt hår med ettor och nollor. Då är det lätt att drömma sig bort. Till avlägsen ö. Till att arbeta som trädgårdsmästare, drejare, konstnär, hemmafru eller i alla fall i en anställning på Sennans Snickerifabrik. Det är då man undrar vart ens barnbarn ska få plats i världen och den tid de har rätt till. Eller så är utvecklingen helt normal, utan vad som drabbat en är åldern. Att man vid en viss ålder inte längre hänger med i utvecklingen och man har blivit en av de ”jobbiga gamla bakåtsträvarna”.

 

När Tjoppe friade så tackade Helena ja. Och genast så måste man börja planera framåt, inte minst en bröllopsresa. Och då föll vi inte på en resa till Turkiet med sjuttiåttatusen andra svenskar. Nog för att Turkiet är underbart, vi har nyligen själva varit där. Vi valde en resa till Färöarna och Island. Med båt. På hösten när kanske stormarna härjar. För hellre upplever vi och riskerar duka under för vädrets makter än att tyna bort bakom en surfplatta om natten med vägrande ettor och nollor. Och vi vill känna och uppleva naturen, inte se den på bild. Och vi betalar vad det kostar och har vi inte råd så får vi gå till Östra Stranden istället. Vi vill leva här och nu och känna så.

 

 

 

 

Skeppsgossar som dansar på HMS Najaden. Vårt gamla skolfartyg i Halmstad som snart inte längre pryder vår stad med dess siluett. Själva dansar vi på M/S Sunshine ikväll.

 

Skepp o hoj!

 

Tjoppe o Helena

 

 

 

 

Skepp o Hoj

 

Tjoppe och Helena

 

Nu har vi haft öppet i tre veckor. Midsommarafton har inträtt och därmed vår första och kanske enda lediga dag i sommar. Livet ombord är väldigt fantastiskt roligt men samtidigt arbetsamt. Vi hade aldrig kunna drömma om den fina respons vi fått. Det gläder oss verkligen att vi kunna bjuda på en bit av vårt marina liv och att andra njuter av det som vi vurmar starkt för. De barnsjukdomar som vi drabbades av i början och det var allvarliga saker. Inte minst att ölen inte hann kylas på nytt i tid. Dessa har vi sakta arbetat bort. Vi köpte en till drickakyl. Mer porslin har vi inhandlat. Och mer personal är på väg in… Personalen går under ett schema med några fasta tider och därefter ett solschema. Skillnaden mellan en solig dag och en regnig dag är markant. Regnar det klarar man verksamheten på två, skiner solen och det blir fullt på serveringen så måste man vara fyra eller till och med fem personer.

 

Hyllan i baren för våra spritflaskor har ännu inte kommit på plats, Tjoppe har varit beordrad till disken lite mycket så han har inte hunnit detta. Men vi tror det finns möjlighet inom kort.

 

Den långa processen vi har haft bakom oss har varit vansinnigt lärorikt. Och vi har lyckats med allt, utom att få till en fast vatten o avloppskoppling till det kommunala nätet. Mycket spring o koll på tankar, fylla o tömma och detta ska planeras när man inte har gäster. Vi har drivit frågan sedan länge tillbaka, på allvar sedan i september förra året. Och vi hade en lösning om ett servitut med närmaste granne i form av Tullhuset men vår VA-kontakt på kommunen styrde av med orden att ”vi har en bättre lösning på gång för er del”. När denna lösning senare skulle komma till verket så fattade någon högre uppsatt chef att det inte fanns pengar till detta.

 

Vi kände oss lurade och snuvade. Och när vi för ett par veckor sedan fick veta att Citycamp för husbilar som ligger 100 meter från oss får vatten o avlopp framgrävt till dem så blev vi rätt ledsna, kanske mest Helena som kände sig orättvist behandlad. Vi har varit i kontakt med kommunen och det är på två olika ställen som besluten har tagits så vi har fått känslan av att vi hamnade hos fel kontakt. Eller att vi blivit olika bemötta för att vi är nya och okända på företagskartan, medan vår granne är en etablerad krögare i stan. Ja ja det är bara spekulationer.

 

Men när vi nu summerar och kan konstatera att om detta håller i sig, att vi kan tänkas omsätta någonstans i spannet mellan 600-900tusen för tre sommarmånader. Att vi snabbt fått bli rätt stora arbetsgivare som idag har sex personer anställda. Att vi får snurr på turismen då vi fångar gästbåtar och andra som besöker vår stad där vi möts av stora hejjarop över det härliga marina inslaget och den goda maten som vi erbjuder. Halmstad tycker vi har blivit vackrare och mer tilltalande med vår restaurang. Pittoreskt och mysigt invid vatten. Det tycker människan om, så även vi.

 

Och nu står vi här och fyller vatten om natten och håller koll på tankarna att de inte ska rämna över innan helgen är över får det går inte att få slamsugning på helgen. Det är de gångerna man känner att man kanske skulle kapa förtöjningarna och ge oss av till någon av de andra städerna i landet som har erbjudit oss en perfekt plats för båten och MED kommunalt vatten o avlopp kopplat till båten. Eller sälja verksamheten om vi inte själva vill flytta ifrån. För det är en rätt markant skillnad att ha detta flödet fungerande. Vi har från våra två händer byggt upp något som är värt miljoner och som vi ibland får erbjudande om att sälja. Vi är otroligt stolta över vår skapelse. Men det finns inget självändamål eller några känslomässiga band till båten som gör att vi inte skulle kunna avyttra verksamheten. För inte klättrar vi på stegar om nätterna när sista gästen har gått för att se att vi fixar även nästa dygn om detta ska fortsätta i oändlighet. Då packar vi och drar vidare. För vi behöver kunna sova om natten och inte stå och meka med båt.

 

Det är inte ofta vi bjudit på något negativt i vår blogg, men ibland vill vi ändå kunna glänta på den sidan som är den andra. Baksidan, som ju finns överallt hos alla människor i allas liv. Vi ser inte så mycket baksidor generellt, vi ser möjligheter och vi är positiva. Så positiva att vi har personer i vår omgivning som kommer förbi bara för att prata några minuter för att bli glada på nytt. Vi tankar våra vänner med energi och en öppnare syn på att ”visst kan du” och ”visst vågar du”.

 

Vi har kommit att bli entreprenörer i staden som banar vägen för oss och andra. Men skitfrågan ombord lyckades vi inte lösa. Och trött om natten när man står och räknar på om man ska klara ett dygn till så tänker man inte alltid lika positivt. Vi är övertygade om att våra gäster hade blivit ledsna om vi försvann från vår kaj. Men när man står där två på natten så slår tanken en att det kanske är någon annan som förtjänar oss bättre. Kommunala kvarnar är långsamma att dra och frågan är om man lägger energin på att lösa avloppsfrågan på plats i Halmstad. Om vi ens får den löst. Eller om den lättare vägen är att flytta på sig.

 

Nu ska vi vara lediga ett dygn och det blir nog bra med lite sömn och vila. Så kan vi se klarare på vår skitfråga.

 

I övrigt så har vi underbart skoj här ombord och vi älskar att ta hand om våra gäster. Vi ser potential i att kunna ha öppet på vintern. Härliga kvällar under skeppslyktans sken. En varm Sjömansbiff som puttrar på spisen innan gästerna anländer. Och annan god mat. Att kunna erbjuda goda viner till som vi kan berätta om för våra gäster. För det har varit mer än en gång som Helena fått möjligheten att på ett personligt sätt ta hand om sin gäst. Berätta om maten och vinet. Vart fisken är fångad, vart vinet kommer ifrån och vad som kännetecknar dess karaktär och druva och vad som gör att vinet och maten blir bästa kompisar i kombination.

 

Hittills har vi bara oss för veto en negativ erfarenhet avseende service våra gäster. Att vi inte alltid lyckas bereda plats för alla som vill komma och äta. Det har ibland varit så fullt att vi fått be gästen komma tillbaka en annan dag. Det smärtar att behöva tala om att vi inte har plats för stunden när man ser att gästen har ställt in sig på en trevlig kväll hos oss. Vi uppmanar alla att ringa och boka för att vara säkra på att få plats. 070-404 69 56 är numret till restaurangen. Och det är främst kvällar som varit fulla, i alla fall de kvällar då solen står högt på himlen och kvällen är ljummen och varm. Men som regel har vi alltid möjlighet att ge plats åt en drink i aktern, där det blivit populärt att mingla med ett glas på relingen i kvällssolen.

 

Roliga dagar har vi med vår verksamhet men väldigt långa dagar. Blogginläggen lyser med sin frånvaro. Och bygger vi något på båten då. Jo jo sakta och lite. Tjoppe ska till med en hylla till i baren, där spriten ska stå. Och vi ska bygga en blackboardtavla där vi kan förmedla att till exempel vår goda Irish Coffee kostar 89 kronor.

 

Vi har även en dävert som vi ska till i aktern vad det lider.

 

Förhoppningsvis så påbörjas hyllan inom kort och vi kommer med några bilder på fortsatt utveckling av båten.

 

Vi har upptäckt att vår båt är mycket populär kvällstid och att vi får lite pubkänsla i baren där det blivit ett uppskattat inslag att kunna beställa något gott och ta sitt glas och kliva ut på akterdäck och sitta och dingla med benen i kvällssolen. Härom kvällen när vädret var underbart så hade vi fullt av folk som bara trivdes som fina fisken. Vi älskar ju denna miljö och det känns gott i hjärtat att se att även andra känner samma sak. Och ibland har det dykt upp någon i baren och hänger där ett slag och snackar med Tjoppe som får träda in i bartenderrollen när det hettar till. Båten är ett ställe att trivas på helt enkelt. Litet och personligt.

 

I övrigt så tappade Helena sin kamera i däcket sista dygnet innan vi slog upp portarna för restaurangen. Men Stellan, en av våra supportrar kom förbi med en som Helena nu får låna. Den ska hon börja använda så vi kan lägga upp många nya trevliga bilder.

 

Skepp o Hoj

 

Tjoppe o Helena

Vill ni läsa mer om vad som händer ombord på M/S Sunshine så leta upp oss på FB.     https://www.facebook.com/pages/MS-Sunshine/621658537915578?fref=ts

 

Tjoppe o Helena

 

 

Vi har nu haft öppet en vecka ombord på M/S Sunshine. De första dagarna sol men sen rätt så regnigt. Och så hade man ju trott att de regniga dagarna skulle bli de som svalkade av trycket på verksamheten. Men icke, det har visat sig var som mysigast när man kan kura under skeppslyktans sken.

 

Gamla lastrummet där fisk förvarades.

 

En trevlig bild från öppningsdagen.