Gott Nytt År önskar vi på M/S Sunshine. Vi firar på båten och framför oss som närmaste granne har vi Kustbevakningen. Vi tänkte besöka dem vid tolvslaget – fast de vet inget – med lite bubbel och skål. Fast de får ett alkoholfritt alternativ för de är i tjänst. Ska bli spännande.

 

Gott Nytt År 2014 – framför oss har vi alla ett nytt oskrivet blad – och spännande blir att se vad vi kan fylla det med.

 

Skål!

 

Tjoppe och Helena

 

Det har ju fallit kopiöst med regn senaste tiden, och glada är vi att inte nederbörden varit vit. Men ibland har man ju utomhusjobb som väntar och då kan väntan som nu bli lång. Dock blev en av juldagarna såväl stilla som torr.

Vi önskar alla våra läsare, vänner och familj en riktigt god jul. Vi har fått en underbar julstämning ombord och från köket luktar det gott från julmatens alla dofter.

Årets mörkaste dag, nu vänder det. I hamnen så är vi några få själar kvar, men vi har det rätt så mysigt. Som i vår uppväxt, när sommargästerna åkt hem för sommaren så infann sig lugnet igen. Flera av båtarna har fixat fin adventsbelysning och det blir ett glatt inslag i den annars så bortkomna del av samhället vintertid. När vi var barn så åkte vi båt varje dag vintertid, man höll isrännor öppna och det fanns isbrytande båtar. Eller så tog man sig fram på isen, till och med bilväg anordnades på isen de åren som det blev rejält kallt. Det var en levande skärgård året om och vintern var minst lika spännande som resten av året, om inte mer. Oväsendet som uppstod när isen sprack upp om våren, ljudet från tjocka isflak som sakta makar på och skjuts undan av en båt. Eller isfiske, och när man fick upp sin fångst och la den på isen så var man övertygad om att firren var död – ända tills man tog in den i stugvärmen igen. Och ack så den dumma leken att gympa på isflak. Det var de vintrarna vi kände till. Annorlunda är det här, vi blir rätt så ensamma fast båten ligger nästan mitt i stan. Och alla människor som har båtar som intresse i vår hamn har tagit upp sin båt och ställt den i ett båthus. Kvar finns ett fåtal, en aktiv fiskebåt, några segelbåtar och båtar med större tonnage. Ingen skärgård, och i den mån vi får is, så ger den oss mest besvär.

 

Det är i alla fall rätt mysigt att minnas tillbaka sin barndom. Och Stockholms Skärgård räknas, trots sin närhet till huvudstaden, som en glesbygd bara man kommer tillräckligt långt ut. Du har kanske bara ett par-tre turer om dagen med Vaxholmsbåt vintertid. Tjoppe tillexempel hade utedass, men med tiden så fick de en modernare toalett inomhus, men absolut ingen fin porslingtoa a la Gustavsberg. Utan en så kallad packtoa. Och den fanns kvar i huset på ön så länge Tjoppes familj ägde huset i alla fall, vi pratar om 80-talet så det var inte på stenåldern precis.

 

Ibland längtar vi tillbaka till skärgården, det är en annan natur och ett annat liv. Fast det såklart, det finns inga havskräftor på ostkusten.

 

Ombord så har det hänt en del. Vår fotokonst har vi fått på plats.

 

Ibland trycker det andra livet på, det som inte är båtlivet. Så har det varit nu i en vecka. Annat på agendan helt enkelt. Men så snart julen är förbi så vinner vi tiden tillbaka. Men den begränsade tid vi ändå har i dagarna har vi valt att ägna åt att njuta av vår båt. I helgen kom ett gäng barn ner och överraskade oss med middag, helstekt fransyska med ugnsgrillad potatis och palsternacka. En fantastiskt god sås gjord på stekskyn. Vin. Men innan dess så var det mingel i baren med en massa plock – ostar, korvar, vitlökar och oliver. Och som GRAND FINAL på kvällen så dök en Tiramisu upp. Vi åt och njöt av maten och hade mycket trevligt.

Snön har fallit över Halmstad. Som tur är med bara någon centimeter och med utlovade plusgrader framöver. Av naturliga skäl tycker vi inte om snö. Det betyder minus. Och således is och halka. Hal reling. Is på Nissan. Risk för vinterbad. Snö gör sig väldigt bra i fjällen invid en fjällstuga där man har snöskoter och utrustning. Här i södra Sverige så blåser snön bara till drivor. Men okej då, lite vackert blev det kanske när vi såhär först till andra advent fick upp lite belysning ombord.

 

Mysfaktorn är hög ombord.

Vi har flutit runt i sängen i natt, skvalpandes och gungandes som i ett bättre grogglas. Var det inte så han sa, Agent 007. Shaken, not stirred. Tjoppe har klivit upp med jämna mellanrum och kollat förtöjningar och Konstruktörens båt. Allt väl. Men lågtrycket är långdraget, så grogglaset kommer att fortsätta ytterligare något dygn innan det ger sig. Sömnen blir lite si och så, det blir det säkert för folk i hus också. Tjoppe konstaterade att när det stormar som värst är det alltid sent på kvällen eller natten, då det är mörkt och man inte kan ta häftiga bilder. Men snart ljusnare det och då känns livet alltid lättare. Tyvärr finns då inga bilder i vår kamera på när det vara som mest vatten, eller då segelbåtarna lutade snyggt invid kaj så man skulle kunna tro att de hade vind i seglen. Stormen blev döpt till Sven och de utfärdade en klass 3 varning under kvällen. Undrar just var den lugnaste hamnen i Sverige finns. Inte Nissan-Halmstad-Sverige i alla fall.

 

Vi kan i alla fall konstatera att vi åkte på semester i rätt tid. Med fem veckors mellanrum mellan stormen Simone och Sven så prickade vi in rätt vecka tack och lov.

 

Annat på båten som hänt. Jo vår panna som vi ideligen fått krångla med. Den stannar hela tiden. Vi har väntat på reservdelar och igår så kunde vi byta delarna. Pannan gick i ett par timmar, men så stannade den. Jäklar var tanken, för då var det inte det felet. Men det kan också ha tryckts in luft in i genomföringen i skrovet som fått den att stanna. Det hade ju börjat blåsa rejält. Så vi startade om den och höll tummarna. Sedan dess har den gått. Och resultatet blev nästa lite för bra. Vi har haft golvvärmen på ganska hög temperatur för att den förut bara gått ett par timmar innan den stannat och att vi på så sätt  hunnit få upp en human temperatur ombord. Men nu när vi klev upp och pannan gått sedan i går eftermiddag – ja då möttes vi av en värmevägg på övervåningen. Heta golv och en schysst temperatur på 26 grader inne. Så vår gungande båt befinner sig i ett bastuliknande tillstånd. Så nu kan vi vingla runt ombord nakna om vi vill.

 

Och ytterligare ett ting som fallit till rätta. Vi har beställt en ugn, för rätt så länge sedan. Och den kom på vift, som saker brukar göra när vi beställer. Vi har liksom en konstig leveransadress där vi ligger. Ingen gata eller så. Ungefär som att hänvisa till att man bor ”i en liten röd stuga i skogen, till vänster om björken”. Fast vi hänvisar till ”en blå fiskebåt i Nissan nedanför Tullhuset, nära kranen”. Därför brukar vi be chauffören ringa oss innan. Nu skedde inte det, så vi har saknat vår ugn. Vart den har varit vet vi inte riktigt men vi kunde hämta upp den hos DHL till slut. Så nu kan vi laga Jansson till jul. Det är en konst att hitta en ugn som inte tar plats, och vi har hittat en av marknadens minsta. Meny får anpassas efter ugn helt enkelt, men vår paradrätt färska räkor klarar kravet galant.

 

 

 

Det var en klass 2 varning utfärdad. Men vinden blev mer västlig så vattnet trycktes lättare in i Nissan trots att byvindarna ”bara” låg på 33 meter per sekund. Vid förra stomen så uppmättes 44,7 sekundmeter. Men det blev ett rätt så högt vattenstånd idag med så Nissan rann över en aning. Vi passade på att dra upp flotten på land. Skönt, då behövde vi inte ringa en kranbil. Nu har vinden vridit sig mot mer nordligt så nu sjunker Nissan på nytt och vi kan gå och lägga oss för natten.

 

Ja ha, då var det dags för ännu en storm. Nissan har 20 cm kvar innan den rinner över och det blåser 30 sekundmeter i byarna. Vi äter lite för stunden för att sen ge oss ut i ovädret och säkra upp att ingen båt tar skada. Det gungar rejält ombord och vinden ligger just nu rent västlig. Dvs att Kattegatts vatten trycks in i Nissan och vår båt reser sig som ett stort hus intill kajkanten. Ska den rinna över även denna gång. Oavsett så blir det inte mycket nattsömn då det ska hålla på mer eller mindre hela natten.

 

På böljan den grå!

 

Tjoppe och Helena

En mycket speciell resa har vi i ryggen där vi sett så otroligt mycket. En del planerat och annat inte alls på agendan. Det började redan på nedresan, avresa Göteborg men med mellanlandning i danska Billund. Vidare mot Turkiet och flygplatsen i Antalya. Och vad händer när vi ska landa. Jo vi går ner som brukligt, men det är ett ruskigt väder och hela planet skakar. Piloten fäller ner ställen för landning och vi är säkert inte långt från backen när hela omgivningen bokstavligen blinkar av alla blixtar och vi i flygplanet sitter som i en torktumlare och håller varandra i händerna. Det är knäpptyst ombord. Då gasar plötsligt planet på igen och avbryter landningen, ställena in igen och vi fortsätter uppåt i skyn genom alla blixtar, regn och gropig luft. Som brukligt så brukar man vänta ut ovädret som oftast drar förbi snabbt så det blir landningsbart igen, så brukar planen lägga sig på en högre höjd och cirkulera tills det är säkert att gå ner igen. Men vi fick veta att vi skulle landa i Ankara istället. Det är en flygtur på tjugo minuter och således rätt så långt från vår tänkta destination. Tjoppe som har antal start och landningar som en bättre pilot i sitt bagage tyckte att det hela verkade väldigt konstigt och ologiskt. Att ens få klart för landning av flygtornet, att vi inte gick upp och cirkulerade i väntan på att blixtarna skulle ge sig och utan information till passagerarna fick det hela att kännas olustigt. Andra flygplan hade landat såväl tio minuter före som tio minuter efter oss. Men vi flög således till Ankara och där tankade vi och vi fick sitta kvar ombord i väntan på att veta vad vi skulle bli av. Och därefter så flög vi tillbaka till Antalya. När vi väl landat så hade vi båda jobbat hårt med att fylla blåsan, tio timmar utan toalett blev facit. För när vi behövde gå på toa så fick vi inte och så gick tiden helt enkelt. Väl ute ur planet så gick vi för att hämta vårt bagage och vi sladdade in på första bästa toalett. Och väl där så finner Helena en toa av Turkisk modell, litet hål i backen att sikta strålen i. Sagt och gjort men vi var ju ändå välbehållna med trygg mark under galoscherna. Och tömd blåsa.

 

Nu hade klockan rusat iväg så en mycket trevlig och tålmodig guide vid namn Gunay tog emot oss mitt i natten och när vi kom till hotellet så var klockan halv fem på morgonen. Vi fick sova i en och en halv timme tills det var dags att gå upp och ge oss av igen.

 

Vi hade beställt en liten annorlunda resa, för det är inte riktigt ligga på stranden väder i Turkiet så här års, även om man ofta har en dagstemperatur på tjugo grader. Så vi skulle resa runt och titta på olika sevärdheter. Och jäklar så många pelare, sarkofager (ni vet sådana där stenkistor som man la döingar i förr i tiden som egentligen borde heta snarkofager med tanke på den eviga sömnen) och berg har vi sett. Serpentinvägar, bedårande utsikter, gamla byggnader, ruiner och minnen från blomstrande samhällen från en tid då vi sprang runt i norden med skinnhudar på kroppen. Det går ju att skriva ett blogginlägg som skulle få läsaren att börja gäspa och falla i sömn för det finns så mycket att skriva om. Men sammanfattningsvis så hade vi världens bästa guide. En turkiskt tjej som bott i Norge så vi har förutom att se pelare och sarkofager även lärt oss norska och turkiska. Hennes kunskap var enorm men framför allt så fick vi en gränsöverskridande förståelse för våra olika kulturer. Med ett ben i vardera kultur så förstod hon båda, och kunde bygga broar över dessa så vi förstod. Och detta med en enorm humor. Och vi har skrattat i bussen så vi nästan kissat på oss. Bussen kördes av Ali, som vi valde att kalla Ali Babba och de 40 rövarna. Vi var 40 personer i bussen så det var ju vi som var rövarna. Och det kan man ju tro, för humor och kul hade vi alla. Vi fick många vänner men särskilt en snygg tjej kring 60, från Jönköping med det klingande namnet Inger blev en stark favorit. Hon var mycket tacksam att skoja med och bättre blev det inte när hon försökte rosta en bulle på ett av hotellen, som fastnade i rosten så det blev en schysst rökutveckling och påbörjan till hotellbrand. Nä nu gick det inte så långt, men vi skojade friskt om Ingers bulle under hela resan. Och så fortsatte det hela tiden. Hon reste med ett gäng andra schyssta damer som vi umgicks med.