Gamla krokodilhemmet ska bli nytt hem åt ett mediaföretag. Detta visste vi redan, men inte vilket företag. Men i dagens Hallandsposten så står det att läsa, att det är just Hallandsposten som flyttar dit. Med andra ord så får vi stadens tidning som närmaste granne. Trevligt och nu får de ju nära när de ska rapportera om något som händer kring båten. Undrar just om press-folk är kaffesugna över lag? I så fall så har vi ju flax.

 

HP. flyttar in i tullhuset under nästa år, i gamla Tropikcenters lokaler.

 

Skepp och hoj

 

Tjoppe och Helena

Recept.

 

Solig dag i slutet på sommaren.

 

Fiskenät, en del bitar mer trasiga än hela.

 

Liten båt, gärna röd och med fördel en liten motor.

 

Öskar (läses ös-kar) och åror.

 

Mimosasallad och skinka med tre tomater på en varsin tallrik.

 

Flytväst så klart.

 

Och bensin.

 

Glatt humör.

 

Börja med att pricka in den soliga dagen. Fyll den röda båten med mimosasallad och bensin medmera. Hoppa i båten före du lämnar kaj och ha flytvästen på. Styr mot fisketätt havsområde, var detta dock finns vet man aldrig. På vägen ut, ät skinka och mimosasallad. Glöm inte de nyttiga tomaterna. Lägg i näten men glöm inte att fästa i ankare och flytboj. Invänta fångst, med fördel i sängen hemma under natten då fisken arbetar för att fånga sig i nätet. Dagen efter ihoppas den röda båten på nytt, helst före du lämnar kajen och styr mot platsen där du tror du senast var dagen innan. Ta upp nätet och räkna fångsten noggrant, kasta tillbaka småfiskar och argsinta krabbor. Om du nu inte har fått en jättekrabba i nätet, då ska den i grytan hemma. Väl hemma, rensa fisken och släng den på grillen och njut.

 

Jo enligt Fylking så är onsdagar lilla patteklappardagen i veckan. Vi slog till med att laga en farligt god fisksoppa och smutta på ett passande vitt vin till, ett österrikiskt vin med fina mineraltoner.

Vi trampar våra stigar och lever i vår tid. Vi reflekterar sällan över historien kring en människa, ett fartyg eller en byggnad som exempel. Betänk att alla gamla människor som vi har i vårt samhälle, ju faktiskt har varit barn, unga, medelålders och så vidare. De har följt sin egen tid, kanske varit med om både första och andra världskriget, följt den tekniska utvecklingen där bilar, tv och telefon var nyuppfunnet och inte tillhörde en självklarhet i hemmet. Så mycket vishet och erfarenhet det finns samlat hos våra äldre generationer. Och så fantastiskt dåliga vi är idag på att värdesätta detta. Man kan fundera över sin egna kommande ålderdom..ingen upplyftande tanke. Kanske bästa sättet är att falla från relingen och slå i skallen i en portugisisk marina när man är gammal som gatan än att bli ett förvaringsobjekt inom den svenska äldrevården. Rätt sorglig utveckling..

 

En annan historia är den kring Tullhuset i Halmstad. Vår närmaste granne på kajen. Historiskt sett så var det här man tog in lasten som kom med båtarna och som skulle tullas, för att vidare transporteras iväg inom Sverige.

 

Lugnet har lagt sig på kajen. Snart är vi ensamma kvar. I veckan har det inte blivit mycket byggt, nystart på jobbet för båda, så att säga. Men nu väntar en helg i byggandets tecken.

 

Vi har i alla fall bytt batterier i våra brandvarnare och hängd dem på plats igen. En liten men ack så viktig detalj.

 

Vi diskuterade om varför. Nu har det hänt mer än en gång att det bara klivit ombord människor. Aldrig har det hänt förut, för tidigare har folk ropat eller knackat på innan man äntrat båten. Med mindre än en veckas mellanrum så har det stått folk inne på båten igen. Nu nyligen så klev ytterligare en kvinna ombord, vi frågade när hon stod här vem hon sökte och vad hon ville. Kvinnan har vi aldrig sett förut. Hennes svar -ville bara titta lite. Nu var kvinnan inte helt nykter vilket kanske bidrog till hennes tveksamma handling. Så fort vår verksamhet är klar och öppen så är ju folk välkomna, men inte än, båten är högst privat i nuläget. Och som sagt, vi diskuterade varför och vi tror att kanske att båten börjar se klar och attraktiv ut.

 

Vad kanske inte många vet är att det är olagligt att utan tillåtelse beträda ett svenskt fartyg. Nu ligger vi förvisso i en svensk fritidshamn, men om man betänker vad ett fartyg är, att det kan färdas över vatten och till andra länder och kontinenter så ser lagen ut på så sätt att kapten ombord har mycket stora befogenheter (liksom kapten på flyg). En del fartyg har ammunition och vapen ombord för att kunna skydda fartyget, dess besättning och last. Och kapten får i en nödsituation, avvika från alla lagar och regler och procedurer om det är det enda sättet att upprätthålla säkerheten ombord. Hos allmänheten verkar det finnas en stor okunskap, inte sällan ser man barn hoppa runt på andras båtar för skojs skull. Men handlingen är direkt olaglig, om det inte ligger fara för båtens säkerhet tex i händelse av brand. Då får man kliva ombord, även flytta båten, för att skydda den från att skadas.

 

Nu har ju våra besökare varit glada och nyfikna utan uppsåt att skada. Men de flesta tycker det är rätt otrevligt att ha någon okänd människa i sitt eget vardagsrum eller sovrum. Så även vi.

 

Nu har vi fixat andra sidan av landgången. Det blir en liten skylt vad det lider som förkunnar att båten är privat. Kanske kan det få fulla kvinnor att låta bli att gå ombord för en husesyn om kvällar och nätter.

 

 

Andy-boy eller Andy Pandy som han också heter. Vårt eller snarare Helenas lilla gunstling kommer tre gånger om dagen för att få solrosfrön. Inga bristsjukdomar här inte, hans päls eller fjäderskrud heter det väl på en pippi, är otroligt vacker med enorm lyster. När Helena ropar på honom så kommer han, som en hund, simmandes och vickar av och an av förtjusning tills fröna kommer som en belöning och han får mumsa i sig läckerheterna.

 

Ja vi har ju känt varandra sedan vi var sju år, snorade i hop i samma klass under de första nio åren men tappade varandra sen för ett tag. Lite gamla foton har vi plockat fram och Tjoppe som gick en fotokurs på fritt valt arbete tog en bild på Helena som sammanbitet ser in i kameralinsen. En tågräls till tandställning skulle absolut döljas. Vi gick i årskurs sex om vi minns rätt, året var 1979.

Vi vill minnas något år då SMHI hade så vansinnigt fel i sina prognoser, och att det hela tiden blev sämre än de sagt. Denna sommar har de träffat betydligt bättre och de gånger som det inte stämt så har vädret varit bättre. Igår skulle det bli blixtar och dunder och varningar gick ut. Nu blev det nog lite åska i länet, men där vi befann oss så var det vackert väder. Vi bara njuter av att ha fått en sån lång och ledig sommar och önskar oss en fortsatt fin höst som kommer ge oss bra byggdagar.

 

Vi har monterat vår trapp ner från relingen.

Den fula ankungen har nu genomgått sin förvandling till svan. För nästan inga pengar, men med lite tid och kärlek så fick den åter igen nya glansdagar. Precis som vår båt.

 

Ibland kan man tro att vi står här i vår kupa och arbetar, och att det inte skulle vara så många som har koll på vårt projekt. Men ack så fel man har ibland. Som ytterligare bevis på att vårt projekt gett ringar på vattnet runtomkring är att det knackade på båten häromkvällen. Utanför står två stiliga killar i vår egen ålder. Den ena killen är bekant och efter några sekunder trillar polletten ner. -Ah, min KUSIN, säger Helena. Ja det kan ju i och för sig vara en lätt sak att gissa men nu har Helena en uppsjö av kusiner på sin pappas sida, hennes farmor fick åtta barn varav alla barnen i sin tur skaffade allt mellan två och fyra barn. Några sekunder till och -Du är ju Sörens son! Helena tänkte snabbt, då är det bara två att välja mellan. -Du måste vara HÅKAN!! Det blev en fullpottare, rätt gissad kusin och en visning ombord på skutan. Ett konstaterande om att det gått 14 år sedan de två kusinerna senast sågs och lite gamla minnen avhandlades. Riktigt roligt, och när killarna gick så hade det mörknat ute och de försvann längs med kajen, lika plötsligt som de dykt upp.

 

Tidigare under dagen så hade det pågått en smärre målarstudio ombord. Hela däcket målades med halka-nix i. Nu slår man ingen vurpa på däcket längre, snarare skulle däcket kunna fungera som startblock för hundrameterslöpare. Kanske att en ny sport skulle kunna uppstå, en annan typ av båt-race. Där löparna springer några varv runt på däcket tills man nått mål. Springer man runt gräsmattor så skulle man ju kunna springa runt däckshus också. Och fuskar man blir man kastad över relingen ner i kalla vattnet.

Nu fladdrade skribenten kanske ut en aning från båtbyggar-temat men till försvar så säger vi att båten har legat i styrénångor senaste veckan. Nu är plastandet äntligen klart. Vi tror inte vi har något mer att plasta. Känslan är nästan magisk. NO MORE STYRÉN. Känn på den. Det sägs att man blir dum i huvudet av kemikalierna, så vi slutade kanske i tid. Vem vet.