Parallellt med båtbygget så har vi varit noga med att utöka vår nautiska kompetens. En del nya utbildningar har det blivit samt att en del gamla har behövts uppdateras pga ny bestämmelser och lagar. Sjömanskap och god kunskap om navigation och säkerhet är ju ytterst viktigt. Särskilt när vår dam i form av stor och tung båt ligger i våra händers ansvar.

 

Igår så var det examinationsdags. Helena skrev upp för Kustskepparintyget och Tjoppe skrev för VHF. Tjoppe har VHF sedan tidigare, från flyget, men nya lagar har kommit till. Och vi klarade det utan några bekymmer. Nu siktar vi på nya kurser och Helena har gett sig sjutton på att ta Fartygsbefäl klass VIII inom ett år.

 

Lite gästbåtar har börjat dyka upp i vår hamn, ett välkommet tecken på att sommaren står inför dörren. Livet är rätt så intensivt nu, och av någon anledning så brukar åtminstone vi två ha som mest att göra i april/maj månad, och detta är ju rätt så befängt när det är årets vackraste tid. Vi har återigen tagit sågen i bruk, vilken gång i ordningen vet vi inte, men det känns som att bygga båt är som årstider. Det går runt det går runt det går runt. Pärlspont främst och då vårt lilla krypin längst bak i aktern.

 

Tjoppe har när Helena inte haft tid att hjälpa till fått gå ner i kryp-in-et för att böka sig ut och upp för lejdaren, upp på däck, över relingen, till kajen och sågen, såga biten och sen samma procedur ner igen för att skruva träbiten. När vi kunnat har vi varit två. Helena vid sågen och Tjoppe har kunnat stanna kvar inunder däck. Då går allt snabbare och smidigare.

 

Det fantastiska livet är här. Solstolar fram, lite jobb, lite fika, mera jobb, lite snack, grillen fram och goda dofter som sprider sig över kajen, glitter i vattnet och sol, kajflanerare, båtar i vattnet, lite mera jobb..och inte bara vi tycker så.

 

En sådan där trevlig dag när vi lever vårt marina liv på båten och kajen och vi plockar fram grillen för att få oss lite lunch. Lite spillvirke från sågen som ersättning för kol. Dofterna sprider sig. Och då kommer de spontana kommentarerna från alla som är ute längs med kajen. -Vad gott det luktar! -Vilken härlig miljö! -Är det eran båt, vad häftigt liv! -Kommer jag lagom till lunch?

 

Just en sådan helg har vi haft i ryggen, en helg där man bara ÄR. Klart vi jobbar också, för det är därför fikan och lunchen känns så bra. Men vi pysslar lite, bygger och fixar. Rätt så kravlöst. En son kommer förbi, slår sig ner i en solstol och somnar gott. Konstruktören klockan 15, obligatorisk fika. Och vi njuter varenda sekund, särskilt när man ibland påminns av det som Jonas Gardell brukar säga. ”Vi lever så kort tid, och ska vara döa så länge”. Det gäller att passa på.

 

Flotten är sjösatt, Jenny 2. Hon hade behövt blivit lite vårdad med färg före sjösättningen, men det får bli i höst eller nästa vår. Ja vad gör väl det, vi jobbar ju ändå på med nåt. Med flotten i så ska vi måla skrovet på styrbordssidan innan vi vänder vår bastanta dam. Kanske nästa helg, eller någon helg därefter.

 

Vi arbetar nere i den aktre delen under däck. Som ett stort förråd utan ståhöjd. Platsen för hjälpkärran. Platsen för att kunna stuva proviant, platsen för förvaring. Det ska bli fint även här. Vi kanske är lite nördiga med att ha höga krav på vårt bygge. En bekant kom ombord i helgen, han hade inte sett den i dagens skick innan. Förundrad och förbluffad över deklarerade han imponerat att vår båt -säkert är värd 10 miljoner eller så. Tja inte vet vi, ett värde är inte mer än vad någon är beredd för dagen att betala för objektet. Och hur räknar man ett värde? Arbetstimmarna medräknade, bara material, det liv som vår båt erbjuder oss. Så vår båt får vara värd egentligen hur mycket eller hur lite som helst för oss. Det är vårt lilla projekt som ger oss ett värdefullt liv den lilla tid vi lever, ett sätt att kunna vara tillsammans och i den bästa miljö som vi känner till, vid glittrande soligt vatten. Nästa sekund så kommer en annan bekant förbi, en ung man som nätt och jämnt avslutat sin skolgång, i 20 års åldern. Det var länge sedan vi sågs sa vi. Han sa -jo, jag har varit lite upptagen. Han böjer fram huvudet och visar ett långt ärr i skallen. Hjärntumör, elakartad. Killen är positiv. Ja vad säger man. Så vi bör ej glömma alla bra dagar vi får i livet. Ibland tror vi att de bra dagarna är dåliga dagar. Men det är inte sant. De flesta dagarna är fantastiska, man slår upp sina ögon, möter en blå himmel och man är frisk.

 

Bygg båt, bygg båt, bygg båt..ja fortfarande har vi Felix af Lysekils mantra i huvudet. Att inte bygga en sommarstuga ombord med lösa billys bokhyllor. Att allt ska sitta fast. Och funktion före vackert. Och börja i änden som har med båt att göra, såsom motor och skrov tex.

 

Våra fina lampor är ju marina och dessa är meningen att de ska kunna gunga om man är ute på havet. Men råkar man ut för höga toppar och djupa dalar i H2O-bassängen. Ja då kan dessa lyseting faktiskt slå i taket. Man tror inte det men de som varit ute och testat vet det. Tjoppes bror med en segelbåt vet det. Fast då var det inte en lampa som kom farandes ut genom bordläggningen utan hela handfatet (båten ligger på botten idag). Så därför bygger vi båt!

 

 

Vi har en hel del fantastiska människor i vår omgivning. Personer som är mycket osjälviska, och som på ett generöst och genuint sätt följer vår livsdröm genom att bistå med kunskap och hjälp. Detta bidrar till att vårt projekt går framåt och dessutom att båten får de bästa tänkbara lösningarna. Utan dessa personer så skulle projektet först och främst dra ut på tiden då det även ekonomiskt påverkar..goda råd är gratis, tid ombord för att diskutera lösning är gratis, och när vi sen beställer är högst prisvärt. Ingen vill sockra för att tjäna en massa för egen del. Om det är något som ligger hemma och skräpar hos personen som passar till båten så är inte sällan priset noll, eller åtminstone mycket prisvärt. Vi är otroligt tacksamma för denna support..och inte minst så har dessa personer visat sig ha fantastiska personliga egenskaper. Varma personer som är nyfikna och mycket snälla och omtänksamma. Det är lätt att glömma bort att visa sin uppskattning. För oss betyder det massor, och då förutom den hjälp vi får, så absolut att få ha medmänniskor och tillika supporters i vårt projekt som berikar vårt liv med deras fantastiska personligheter.

 

Det blir ju genast lite knepigt när man ska börja namnge någon, för att man så lätt missar någon, och det är vi ju lite rädda för. Under dryga fem års byggande så har vi ju sprungit på en hel del människor och en del hade man med att göra i början av bygget och andra i slutet, en del har följt oss hela vägen.

 

Men några få bland många skulle vi vilja lyfta fram här.

 

Vi har tidigare nämnt honom i våra blogginlägg, vår pann-guru Micke. När vår puslonexpanna ombord som förser oss med värme och varmt vatten krånglar, ja då är Micke bara ett telefonsamtal bort. Nu senast så stod han ombord nästan innan vi hunnit lägga på luren. Det Micke inte kan om Pulsonex, existerar inte, han är pulsonexpannans urfader. En stor supporter till vårt projekt och han månar om att allt som har med värmen ombord ska fungera felfritt.

 

Givetvis så har vi vår Konstruktör också, men då han numera tillhör familjen med egen hytt och allt ombord så är han självskriven. Här plingas i klockan när det är dags för fika, här dryftas lösningar och livet i stort och smått. Inte minst drömmar, men sen tillbaka till konkreta lösningar. Här spänns bågen från öst till väst och lågt till högt, inte minst kan vi vara raka och ärliga och vi kan banka lite på varandra..för att sen korka upp ett gott rött ihop och njuta av en vacker solnedgång i hop. En polare som är här för att stanna, oavsett hur många sjömil det är emellan.

 

Inte långt från Konstruktören så har vi Mr Rostfritt. En föredetta kollega till Konstruktören som hjälper oss med alla möjliga och omöjliga rostfria lösningar. Från ritbordet, för att sen tillverkas och dessutom så levereras sakerna direkt till båten, utav en fotograferande, friluftsälskande och kreativ kille. Konstruktören bistod oss i början men pucken har sakta hamnat på Mr Rostfritts bord. Han klingar till förnamnet Daniel och alla borde ha denna Daniel i sitt liv. Varm och glad, klok och intressant och fantastiskt duktig på det han gör – och kreativ. En äkta vara. Varje gång som vi träffat honom så lämnar han efter sig en massa positiv energi.

 

Dessa tre är några vi valt att lyfta fram och tacka men givetvis så har vi många andra i vår omgivning också, såväl personer anställda på företag som vi har kontakt med som till kajflanerare som kommer med glada tillrop. Och vår Konsult Felix af Lysekil som är Tjoppes bollplank när det gäller båttekniska lösningar och själavård. Far och son som pratas vid med jämna mellanrum, där de kan varandra utan och innan. Faktum är att Tjoppe blir bara alltmer lik sin far med åren. Och sen, vad det gäller våra barn, för deras tålamod med vårt projekt.

 

Ja ungefär så skulle vi vilja runda av detta inlägg. Vi kan konstatera att ge sig in i ett båtbyggesprojekt bidrar till nya bekantskaper och vänner. Även andra båtbyggare får man ju kontakt med och vi håller lite koll på varandra. Inte minst hade vi Gunne med flickvän ombord häromdagen. De håller på att renovera en gammal ångbåt från 1893. Givetvis går det att följa deras båtprojekt. http://stor-erik.com/ .

 

En ny byggardag väntar.

 

Skepp och Skoj!

 

Tjoppe och Helena

Häromdagen så behövde vi kliva upp skapligt tidigt för vår hjälpkärra var på ingång. En hjälpkärra är benämningen på en extramotor som förser båten med ström medan man ligger till kaj, om man inte kan eller vill koppla upp sig på landström. Eller om man ligger ute till havs. Spända var vi på vår nya kompis som skulle baxas ner i maskinrummet. En dieselmotor av märket Volvo Penta. Det som gör den lite speciell är att det sitter en 24 volts generator på som levererar en massa likström, för att ladda vår batteribank. Därifrån tar vi ut ström via våra omformare, så vi får 220 volt. Det är ett helautomatiskt system som ligger och känner av spänningen i batteribanken. När den sjunker så startar generatorn automatiskt. Ska bli mycket spännande att koppla in detta.

Ibland rusar dagarna iväg, vi bygger och står i men tiden för att dra iväg ett inlägg hinner inte infinna sig. Vi brukar ändå lösa det med att ha kameran i beredskap och ta lite foton på vad som hänt. Bland det roligaste under veckan som hänt är väl att Helena har haft besök av en massa brandmän i full mundering – i sitt sovrum!! Jo det är sant, men Tjoppe var också hemma och en av brandmännen var en brandkvinna. Deltidsbrandkåren hade en övning i Nissan precis bakom vår båt och vi har ju av olika anledningar haft med varandra att göra genom åren. Senast vid tillbudet då Tjoppe trillade i plurret i kylan och mörkret i januari månad. Riktigt trevliga människor som lever för att stå till din räddning när olyckan är framme. Vi tittade på medan de övade och plötsligt ropar räddningsledaren på Tjoppe att de vill ha hjälp. Så även Tjoppe fick vara med och rädda. När allt var klart och över och de hade bytt om till torra kläder så kom de över till vår skuta på en husesyn. Flera av brandmännen bevittnade hur vår båt såg ut för fem år sedan och de trodde knappt sina ögon att det var samma båt. Riktig trevlig avslutning på en av dagarna i veckan.

 

Vi vaknade tidigt i morse av något konstigt ljud, det lät liksom från andra sidan skrovväggen där vi har våra huvuden. Som en hund som gnäller. Helena låg och lyssnade ett tag men puttade sen på Tjoppe. Och han är ju halvdöv sedan åren som flygtekniker, jetmotorerna har satt sina spår. Men Helena stod på sig och vi gick upp. Men inget verkade konstigt. Precis när vi skulle stänga dörren om oss igen så hördes ljudet och Helena tittade ner över relingskanten. Helt fantastiskt så fick vi syn på en säl. Dessa kan man skåda utanför kusten en bit, men HÄR inne i Nissan. Helena rusade efter kameran, drog i tårna i bardisken och kom tillbaka medan Tjoppe stod kvar och studerade. Kanske någon mer har sett sälen, skulle vara kul att veta.