Julen firades utan marint inslag. Det närmaste vi kom var att spana in båthamnen i Brighton, kan man lägga till med vår skuta där månne? Vågorna rullade in från havet och vintern gjorde det inte alldeles för inspirerande att stå på en skuta..men en varm sommardag så skulle det vara fantastiskt att angöra bryggan i denna stad. Avståndet mellan England och Frankrike på kortaste stället är inte så stort – så vem vet!?

 

Då vi båda har starka band till England genom dels Tjoppes släktskap, farmor var engelska och faster och kusiner bor där. Och Helena som har sina goda vänner sedan 32 år tillbaka som har kommit att bli hennes familj med mamma, pappa och syskon och dennes barn. Där vänskapen har gått över i ytterligare en generation till och med. Ja då kändes det underbart att bryta julen ombord på skutan som ju faktiskt ännu är en byggarbetsplats – mot en engelsk jul.

 

Skillnaden mellan en svensk och engelsk jul är mer än att man öppnar julklapparna på juldagen, eller att man äter kalkon och inte skinka. Den stora skillnaden är nog att man umgås med familj OCH grannar och vänner..man blir lätt många..för man tar sig ett par turer till puben, ses hos en granne på champangemingel på julaftonskvällen och hos nästa granne på annandagen för lite lerduveskytte, och ytterligare vänner över på middag. I Sverige drar vi mycket mer en gräns för släktskap..och saknar du familj så sitter du ensam. Här är pubens dörr åtminstone alltid öppen, och hit kommer alla efter en lerig promenad över åkern, för att önska alla i grannskapet en god jul. Och vi fick en fantastisk jul hos Helenas engelska syster med familj. I det fantastiska vackra, stora och gamla huset från anor från sent 1500-tal så inmundigades det fantastisk mat och dryck i dagarna fyra.

 

Nu är det ett tag sedan vi hann plita ner ett inlägg. Diverse har vi varit med om. Framförallt skulle vi vilja tacka tjuven som stal Tjoppes cykel. Tjoppe hade inte hunnit laga sin elcykel utan den stod fastlåst i en flaggstång, och lattjo nog så fungerade inte elmotorn. Så hjulfordonet var rätt så värdelöst i våra ögon sätt och besvikelsen blev nog stor för den klåfingrige när han blev varse. Så Käre Tjuv, om du hör av dig så kan du få med batteriet och nyckeln till densamma så kan du laga motorn och sen om möjligt avyttra den till någon uppköpare du har på lut. Rätt klumpig stöld. Tjoppe hade ingen större förhoppning om motorn så han hade funderat över att det kanske var dags för destination tippen. Nu slapp vi det tack vare tjuven..tack tack! Men försöker du med något annat ännu en gång så ska du få bada i Nissan, så var inte trygg med att det gick vägen denna gång. Och tur för tjuven att han inte klev ombord – kameran ser dig!

 

Annat som hänt är att vi arbetat med belysningen. Det kändes angeläget så här i mörkertider. Likt leken svarta madame har vi tassat runt i salongen under däck vi två byggers, förvisso roligt för Tjoppe som gärna trevar lite extra med tassarna i melonhöjd – men annars så blir det rätt tröttsamt. Tjoppe la sig tillrätta på tv-bänken och började sätta upp vår ledbelysning.

 

Vi skulle vilja önska alla våra läsare, vänner och familj en riktigt god jul.

När vi drog igång vårt båtprojekt så hörde vi oss för med andra kloka och erfarna personer i vår omgivning. Först och främst så bollade vi våra tankar med Felix af Lysekil, vår egna lilla konsult i form av Tjoppes pappa. En man vis av erfarenhet kring livet i största allmänhet och båtar i synnerhet. För det första var han inte alls så glad i vårt projekt. Med en egen båt som han byggt under tiotalet år så visste han vilken resa man gör..och så kommer vi med förslaget om en ännu större båt, när vi har stora familjer och arbeten och annat som kräver sitt. Och för att inte tala om att det kostar en slant, och den kan man inte få ihop av glad och skär önskan och vilja. Nä den måste man planera och arbeta för parallellt med båtbygget. Men Felix insåg snart att vi ungdomar (jo han kallar oss för ungdomar..och det kommer säkert från tiden vi var ungdomar i Vaxholm och vi lekte som bäst vi gjorde då, och gör nu!) Jo Felix insåg att vår plan på båtbygge gick nog inte att rucka på. Då gav han oss ett gäng andra råd..som har visat sig vara mycket kloka och värdefulla. Bland det första han sa var:

 

-Håll inte på med sånt där tjafs med att bygga en fin salong eller en bar eller något sådant!! Nä, ni ska bygga BÅT!

 

Båt tänkte vi, men klart vi ska ha en fin salong och jo en bar hade vi ju tänkt. Felix fortsatte:

 

-Ni ska bygga båt..det vill säga att ni ska göra i ordning skrov, maskinrum och motor, styrning och backslag. Resten kommer sen när ni har en BÅT!

 

Vi började förstå hans poäng en aning och han fortsatte.

 

-Med en vacker salong i en icke fungerande båt i övrigt så har den inget värde. Och den går inte ens att sälja. Och tänk Tjoppe (så spände Felix ögonen i sonen) om det skulle hända dig något så Helena stod ensam med båten. Fin salong men man kan inte köra båten..då står hon där!

 

Och vi ungdomar lyssnade på farsgubben..och hans ord har hela tiden genomsyrat bygget. Bygg båt..bygg båt..bygg båt.

 

Ett annat råd han gav var;

 

-Ska ni göra detta så ska ni göra det nu! Inte sen, då är ni för trötta och bekväma!

 

Vi var nyligen 40 fyllda och vi tyckte väl att det spelar väl ingen större roll så länge man är frisk. Och kunskapen minskar ju inte med åren, tvärtom och bättre med tid brukar man få ju äldre man blir. Så kanske 50 också är en bra ålder att dra igång likande projekt.

 

Idag resonera vi att farsgubben återigen hade rätt. För skillnaden från det vi drog igång för 5-6 år sen, är faktiskt orken. Vi är lika motiverade som tidigare, men faktum är att vi behöver lite mer återhämtningstid än för tio år sedan. Fikastunden blir lite längre och vi är inte längre så glada i att jobba 14 timmar i sträck. Dock är vi högst produktiva fortfarande..men det går inte längre sådär självklart smidigt och lätt som i tjugoårsåldern. Och blir man inte trött i kroppen så blir man det i huvudet av allt tänk. Nu låter det som vi har blivit lastgamla men det har vi definitivt inte blivit. Däremot så noterar vi en skillnad, den som Felix påtalade för oss, och då kan vi lätt räkna ut att ifall vi hade börjat när vi var 50 och byggt till vi var 60 så hade byggresan varit betydligt mer arbetsam. Att idag börja om med att tex plasta hela skrovet känns inte jättelockande. Man tycker helt enkelt om lite mer lugn och ro ju äldre man blir.

 

Så vi gjorde som Felix sa och byggde BÅT. Vi tar en koll på vad som hänt i Båtens hjärta..maskinrummet.

 

Vi har ett fantastiskt sambarbete vi två. Och vi går in i bygget från varsitt håll, båda självklart praktisk och tekniskt lagda. Men här skiljer det sig åt. Tjoppe är hjärnan bakom de tekniska lösningarna och Helena står för färg och form. Vi är som regel löjligt överens, ibland krävs diskussion och någon gång kan vi ligga långt ifrån varandra. Sen har det hänt att den ena undrar om den andre totalt tappat greppet. Som styrhytten..då Tjoppe tyckte att vi skulle klä av den ALLT, till slut stod fyra löjliga stolpar och fronten. Eller renoveringen av motorn, när Helena får order om att klippa av alla kablar, något viktigt känns som det blir kapat. Men Tjoppe har fått sin vilja igenom och resultatet har blivit bra. Likaså finns det annat där Helena stått på sig och Tjoppe fått vika sig.

 

Vi har alltid eftersträvat att ha trevligt under vår byggresa. Att inte bara målet ska räknas utan även vägen dit. Och ett sätt att ha trevligt på är genom lek. Jo vi leker en del faktiskt trots vår ålder. Men kanske på ett mer vuxet vis..eller inte..det får nog andra avgöra. Och inte sällan så kan leken kosta oss såväl lite tid och pengar..

 

Vår mest kända lek är väl vår skapelse av giraffen vi hade på taket. När vi hade byggt vår provisoriska överbyggnad så kom kajflanerare förbi och frågade om vi höll på att bygga en Noaks Ark. Och därmed väcktes idén om att ha djur ombord. Och givetvis en giraff som inte skulle få plats med sin långa hals så bara huvudet stack upp över taknocken. Och med giraffen under tillverkningen så började vi namna honom för Janne Giraffer. En blanding mellan Janne Schaffer och Janne Giraff. Fast vår giraff har aldrig varit musikalisk. Janne följde oss i vått och tort och med varje årstid så bytte han skrud, glass i munnen om sommaren, tomteluva på vintern, häxkvast kring påsk..

 

Han skulle också vara vår utkik var tanken men här fallerade han totalt. Han kollade mest in brudar och vi fick inga rapporter om andra båtar när vi själva stod i styrhytten. Däremot gjorde han andra stordåd. Han bidrog till att ett av våra barnbarn slutade med napp. Janne tog hand om napparna hängandes i ett halsband kring halsen och hornen och det lilla barnbarnet blev trygg med att en giraff förvaltade hans älskade nappar, ifall han skulle ångra sig. Men den lille mannen har varit nappfri sedan dess.

 

En annan gång var Janne på krigsstigen för han krävde bättre betalning, han höll på att gå ut i strejk och vi funderade på att svara med en lockout. Det hela slutade i en förlikning och Janne fortsatte nöjt sina dagar som utkik tills han en dag blev övertalig. Övertäckningen skulle rivas och han kördes till tippen, där han numera har blivit återvunnen. Tragiskt slut för vår vän men han fick åka ståtligt till tippen men halsen uppstickande genom takluckan på bilen.

 

Han fick en personlighet, vår Janne, trots att han var gjord i plywood. Och för andra, såväl kajflanerare, företag och myndigheter på orten började kalla vår båt för Giraffbåten. Något som vi aldrig haft en tanke på innan att det kunde bli så.

 

Avslutningsvis så blev det bästa betyget, eller kanske sämsta, den dagen då det kom förbi en barnfamilj på kajen. Vi fick veta att barnen numera var rätt så arga och besvikna på oss för giraffen var borta. Att få barnen att följa med på promenad hade gått utmärkt så länge han fanns..målet var just giraffen. Och med giraffen borta..ja nu hade föräldrarna fått ett bekymmer för baren ville inte gå. 

 

Barnen stod sida vid sida med mörka blickar och blängde på Tjoppe och Helena.

 

Här håller vi på att resa vår övertäckning..

 

 

 

Antal inlägg: 626. Antal bilder: 4973 st. Antal år:5 Antal timmar:16000-17000. Kostnad: Närmare 2.000.000 kronor.

 

Statistiken skulle kunna fortsätta om det mesta. Antal tappade saker i Nissan, Antal liter plast, Antal skruv, Antal stormar, Antal liter färg, Antal penslar, Antal snickarbyxor, Antal tumstockar, Antal personskador, Antal liter fernissa, Antal arbetshandskar…

 

En sak har vi fortfarande nollstatistik på, antal dopp i Nissan. Även om det varit nära ett par gånger.

 

Vi tar en liten titt på vad som hänt ovan däck sedan byggstarten.

 

Tiden går..nu har vi i dagarna haft vårt fartyg i fem år. Vi kände att det är dags att summera en aning och plocka fram lite bilder på före och efter. När vi tittar på bilderna så känns det en aning overkligt, vi undrar ju lite vad det är för två galningar som hållt på och byggt i ur och skur under sådan lång tid. Där båten från början var om inte ett stort ironiskt skratt, så åtminstone ett litet fniss. Vi har hela tiden haft bilden och planen framför oss. Och när vi med stora gestikulerande armar stolt berättat för besökare att ”här ska vi ha en mysig salong med kamin och soft belysning och vinkällare i golvet” samtidigt som man står i något som skulle kunna liknas ett vrak – ja, så har säkert besökaren artigt men högst tvivelaktigt hållit med. Så därför vill vi i några inlägg presentera olika ställen på båten och följa dess utveckling. Vi börjar som sagt i salongen.

 

Gamla lastrummet ombord.

fotot är från ett vykort

 

Gamla träfiskebåtar är på utdöende. Idag finns det en del föreningar som arbetar för att de få träfiskebåtar som ännu finns kvar ska bevaras för framtiden. Och nog är det behjärtansvärt, några enstaka används ännu inom fiskerinäringen, många har huggits upp där staten gått in med skrotningspremier och resten som ännu flyter kan vi lugnt påstå att dessa har sin livstid utmätt. Det är vansinnigt kostsamt och tidskrävande att vårda en träskuta, ägaren har som regel ett stort hjärta för sin träbåt men idag är det ytterst få som har möjlighet att ge sin båt den omvårdnad som krävs. Men bilden av fiskebåtar utmed våra kuster och människor som lever i skärgården kring fiske och jordbruk – den kommer aldrig tillbaka. Vi får söka den genom gamla foton och på museer. Kanske ska vi inte hindra dess utveckling, det är en svunnen tid.

 

Men de båtar som ännu finns och som inte redan sjunkit eller huggits upp, dessa ska vi nog fundera över om och hur man kan bevara. De börjar bli så få till antal att det är dags. Idag är det fantastiskt svårt att få en träfiskebåt i ett sådant godkänt skick att man får ta ombord betalande passagerare för turer, likaså att kunna bedriva annan verksamhet vid kaj som har med mat att göra. Lättaste alternativet verkar vara bygga om dessa som bostäder, men få underhåller sin bobåt tillfredsställande och numera ställer även kommunerna krav på båtägarna. Stockholms stad kräver tex att båtarna med jämna mellanrum ska upp på varv och att de ska vara sjödugliga och kunna förflyttas för egen maskin.

 

Efter att ha renoverat i nu fem år ( vi köpte vår träfiskebåt i december 2007) där vi lagt ner otroligt mycket tid och kapital på att få henne till en skönhet på nytt så kan vi förstå det omöjliga i frågan kring gamla träbåtars bevarande. Samtidigt som vår skuta har fått en framtid så har vi sett andra gå sitt öde till mötes, bara under samma tidsperiod. Systerfartyget Vrenen som har flutit invid kaj i Falkenberg hjälpligt då den länspumpats dygnet runt, med en frånvarande ägare, ja den ska nu bort och det är kommunen som får ta kostnaden. Sorgligt och inte konstigt att det är svårt att få stöd från kommun och stat för dessa båtar om inte båtägaren i första hand själv tar hand om sin båt och tar sitt ansvar.

 

Det omöjliga i ett bevarande av gamla träfiskebåtar är att de saknar syfte. Så fort man har ett syfte, en användning för båten, så finns en framtid. Annars är det svårt. I Danmark används fortfarande träfiskebåtar i deras fiskeflotta och dessa är i utmärkt skick. Andra men ytterst få används som passagerarfartyg. Och några har blivit café eller museer. Att inte använda sin båt och underhålla den leder bara åt ett håll – mot sjöbotten. Så hur ger man möjlighet åt de personer som drivs av ett stort intresse, som har goda idéer för ett användande utanför fisket och som har kunskap? Idag kan man inte låna upp på en gammal fiskebåt så finansieringen som inte sällan uppgår till miljonbelopp måste man lösa själv. Och om  man nu skulle ha den slanten, vad säger att man skulle lägga den på just en gammal sur träskuta i behov av renovering? Så att hitta en person med kombinationen träbåtsägare-kapitalstark-byggkunnig är nog svår. Idag arbetar man med möjligheten att kunna K-märka gamla flytetyg, vilket borgar för att dessa kan få fortsätta sin existens. Att man ger dessa båtar befrielser från vissa moderna regler som inte är förenliga då båtarna byggdes långt ifrån dagens krav.

 

Ja oavsett vilket så är det ändå till viss del sorgligt att vi snart inte har några träfiskebåtar kvar i gott skick. Få uppstartade båtprojekt lyckas hela vägen, främst kostnad och tid står i vägen. Ska vi få fler båtar med oss i framtiden så behövs något mer. Vi har inte svaren.

 

Ombord på vår hemtrevliga skuta så har vi ägnat veckan åt eldragning i byssan.