Som kanske inte alla vet så infaller Halloween enligt tradtionen just den 31 oktober. Den gamla irländska traditionen, som togs med av emigranterna till Amerika, firade att skördesäsongen var slut och och vinterhalvåret började den 31 oktober. Tron hos Kelterna var att osynliga krafter var i rörelse och de dödas själar kunde återvända till jorden under Halloween-natten. Till traditionen bjöd även att gå runt med ljusförsedda rovor med utskurna ansikten, s k Jack – o´- Lantern. Traditionen säger att lanternorna representerade smeden Jack som varit för ond för att komma in i himlen. Han hade även lurat jävulen så han fick inte komma in i helvetet heller, utan fick han irra runt på jorden. Här på båten har vi inte sett till någon pumpaförsedd smed, vi tror inte heller att det spökar. Men om man är lite vidskeplig så skulle man nog lätt kunna dra igång historier kring vårt gamla flytetyg. Dels så förekommer en del ljud ombord, alla givetvis med vetenskaplig förklaring, även om vi inte alltid hittar den rätta förklaringen på en gång. Och säkerligen finns det småläskiga historier kring de sjömän som varit aktiva ombord, oväder ute på Nordsjön och vem vet – ve och fasa – om någon hamnat man över bord. Något som än idag är det värsta som kan hända ute på havet. Den där smeden Jack verkar ju lite för larvig för att våga sig ut till sjöss, då han istället valt att skrämmas med en grönsak. Hur som helst så är traditionen idag etablerad i Sverige. Det förekom visst en Halloweenfest i Stockholm år 1961 som spårade ur och som polisen blev tillkallad till, och denna hittills okända sed måste ha varit smått skrämmande för ordningsmakten och andra. Helena har varit med om en liknande händelse, då hennes tidigare arbetsplats skulle överraska de utländska arbetarna med ett luciafirande. Efter mörkrets inbrott så klev alla fram vid vederbörandes bostad, i vita särkar och glitter och stjärngossestrutar. Och så knackades det på fönstret och så stämde alla upp till sång varpå en nyfiken och överraskad arbetskamrat tittade ut genom fönstret. När vi kom till irländaren Johns bostad, så knackade vi och började sjunga. Han tittade ut och sen såg han förskräckt ut och sprang och gömde sig. Han trodde på allvar att det var ku klux klan som var i farten.

 

Ombord på båten har vi inte skyddat oss mot spöken, men dock mot regn. Vår konsult Felix af Lysekil har hjälpt oss med ett regnskydd till vår skylight. Nu kan det regna och snöa i vinter samtidigt som vi skyddar fernissan på skylighten och vi kan samtidigt ha den på glänt så vi får in frisk luft om vi så önskar. (tyvärr blev det lite reflexer i bilden, men en ny bild kommer vad det lider).

 

Ibland dyker det upp saker bara sisådär..någon vänlig själ har lagt något vid/på båten som den tycker vi ska ha. Oftast har vi inte varit på plats ombord. Ibland finns en avsändare men som regel inte. Nu har vi fått en present igen, en hel kartong med fin ved som vi kan elda i kaminen. Och ingen avsändare så vi vet inte vem vi ska tacka. Men efter inspektion i den hemliga lådan så gladdes vi åt att finna prima virke. Vi tackar och bockar för gåvan.

 

Vi gav oss ut en söndag förmiddag då vattnet låg helt platt och vi inte behövde surra något ombord. Vi njöt av stillheten ute till havs, låg och drev ett tag för att äta en sen frukost. Tjoppe och Konstruktören ville fortsätta till Portugal, men Helena satte stopp för idén. Men nog känns det frestande att inte vända tillbaka. Kanske nästa gång.

 

Mot horisonten!

 

Tjoppe och Helena

Vi vaknade till en alldeles stilla morgon. Diskussionerna hade gått varma tidigare kring vårt kommande inbaxande av köksutrustning. Väggen ska öppnas upp på babordssidan vid byssan och utrustningen ska plockas in den vägen. Mycket lättare är det ju då att ha båten vänd åt andra hållet, så vi kan stå på land och lyfta kylar och frysar. Dessutom med ständiga sydvästliga vindar så piskar ju nederbörden på från det hållet. Genom att vända båten så skonar vi dessutom våra målade dörrar under vintern. Så beslutet fanns där sedan tidigare att vända båten. Och nu denna stilla morgon..ska vi ge oss ut?! Svaret blev ja, vi ringde Konstruktören och frågade om han ville ut på havet och det ville han. Någon timme senare la vi loss förtöjningarna och puttrade ut i den gråa men alldeles stilla oktoberdagen.

 

Vi har fått ovanligt varmt för årstiden, något som Tjoppe gärna välkomnar. Samtidigt som han funderar lite över dessa stormar som drabbat södra Sverige på senare år. Dels förra året och så Gudrun såklart som drog fram en ovanligt varm vinter. Dessa stormar har föregåtts av värme och vi hoppas nu att det inte alls blir så. Skönt är att vi iallafall har byggt vårt stormskydd där vi höjd kajkanten med ytterligare en meter. Och nu har vi definitivt ingen storm, för det blåser just ingenting och det är inte ens en krusning på vattnet. Tyst och stilla blir allt i naturen. Mera fart har det däremot blivit på alla människor som återigen har gett sig ut för att njuta av den sista värmen i år. Kvicksilvret landade på nästan 20 grader under gårdagen och T-shirt blev plötsligt ett lämpligt plagg att bära. Att Nissan kan bli så blank fast det är ett vatten som strömmar friskt är inte ofta vi får uppleva.

 

Det här med båtar med servering ombord är ju ingen ny företeelse. Och det har funnits och finns fortfarande i en uppsjö, från stora finlandsfärjor till små pittoreska fartag. Titanic hade tex 500 sittplatser i deras matsal. Och man måste beundra den tekniska lösningen och logistik kring att ha en servering ombord på ett flytetyg där allt måste kunna fungera ute till havs. Strömförsörjning, vatten och avlopp, förvaringsmöjligheter av mat och dryck och tillagningsmöjligheter och all den logistik att kunna servera alla passagerarna. Tar något slut så springer man inte så lätt i land och skaffar det som saknas när man är mitt ute på atlanten. Det var nog svettigt stundom att arbeta ombord på det fartyget. En annan båt som är kopplad till vår uppväxt är det gamla Waxholmsfartyget Waxholm III.

 

En söndag i oktober när det småregnar mest hela tiden. Vi startade upp motorn på båten för att den skulle få arbeta lite och samtidigt visa runt våra bloggföljare på en rundvandring ombord ovan däck. Tjoppe försöker beställa två stora stark, men han lär få vänta lite.

 

Kapten ger order!

 

Tjoppe och Helena

 

 

Vi har haft ett visst flyt trots ett ständigt regnande igår. Flytet bestod i flytspackel, ja och jäklar så allt flöt. Tjoppe blev regnblöt när han blandade spacklet ute på kajen, som en dränkt katt blev han och hör och häpna – inte en svordom. Nä tvärtom så hade vi en gemytlig stämning ombord, skrålande musik från undervåningen och stort gemensamt engagemang i detta lilla projekt. Men först vill vi visa en gammal bild, tagen på exakt samma plats där vi nu bygger en restaurangbyssa.

 

Bilderna är tagna med 5 års mellanrum. Så här såg skutan ut i december 2007.

 

Klockan är dryga sju på morgonen och det smattrar ett stilla regn mot skylighten. De senaste dygnen har vi haft ett fantastiskt höstväder, idel blå himmel och solen har värmt en aning på dagen och med avsaknad av moln så har nätterna varit kalla och klara. Vi har legat i bingen och blickat upp mot skyn och sett alla stjärnorna. Tjoppe säger till Helena -Har du tänkt på att stjärnorna inte längre är stilla på himlen?! Helena börjar skratta för hon förstår vad Tjoppe syftar på. Båten rör sig sakta och då tror vi att det är vi som är stilla och omgivningen rör sig – och inte tvärtom. En ganska vanlig synvilla när man är på en båt. Så stjärnorna glider lite sakta fram och tillbaka på himlen. I övrigt är vi nog väldigt vana att vara på båt nu, när någon nykomling gör entré ombord så brukar den säga -Ja man känner att man är på en båt för det gungar lite. Tjoppe och Helena tittar då på varandra, gungar?!! Nä inte som vi känner, däremot kan det gunga inne på varuhusgolvet på Ica Maxi. Vi blir väl som gamla sjömän med tiden, som ideligen måste stå och vanka när de är på land efter alla åren ute till havs då de stått och parerat vågorna.

 

Det soliga vädret försvann lagom till helgen troligtvis för att vi inte ska få så dåligt samvete när vi nu denna helgen ska börja flytspackla golvet i köket och behöver hålla oss inomhus. I övrigt så är allt väldigt stilla, känns nästan som adventstider när det är mörkt och varmt ombord. Det senaste för att vi nu har satt på golvvärmen. Det är ännu mörkt ute och vattnet i Nissan är rekordlågt. Inte helt fel, protesten mot att sommaren är över börjar ge sig. Vi har kapitulerat äntligen och blickar mer framåt då ljuset och värmen kommer tillbaka i vår. Och fram tills dess så blir det att mysa rejält framför brasan och tända värmeljus. Fast Tjoppe kan nog tänkas svära ändå.

 

 

Ombord så tar möblerna allt mer form.

 

I köket arbetar vi vidare, med en liten vägg vid entrén där branddörren ska sitta. Bilder kommer. Och flytspackel är inhandlat. Ja då är det inte mycket mer än att snart kliva upp och äta frukost och sätta fart.

 

Och för alla nyfikna kan vi nu avslöja vem Kapten Haddock är -den andre och då inte Tjoppe, denna någon som skickade oss ett kort med välgångsönskningar för ett par månader sedan. Det visade sig vara Helenas bror. Vi hade räknat bort honom då brevet var postat i ett land där han inte varit i år. Så lurad man kan bli. Ändå har vi pratat med brodern om brevet. Han förstod att han inte stod som misstänkt. Vi skrattade gott när vi fick veta sanningen. Vi ruvar nu på att hitta på något roligt och klurigt tillbaka..