Här har vi Tjoppe, båtens ljushuvud som är i full gång med att måla på strukturfärgen.

Nu har vi snart gjort om alla väggar med ny färg. Och vi är inte allt för ledsna för detta backjobb för vi tycker resultatet blir strålande.

Närbild av väggen. Medan den varit blöt och inte torkat har vi varit noga med att inte gå in i väggen. Men den uppmaningen gäller nog även då det torkat.

Sista biten på operation renovera innerväggar.

 

Det har uppstått en bisyssla på båten. Sysslan består i ett fasansfullt munläder mellan Tjoppe och Konstruktören. Konstruktören har fått nys om när det serveras fika ombord. Och sedan semestrarna för oss tog slut så maler dessa två kring temat fly-undan-vardan. Den stundande vintern ligger nog som grogrund för denna diskussion och de har även många teorier om hur man skulle kunna undvika mörker och kyla. Nu ligger inga svar nära i tiden, då de nog får bita i det sura svenska vinter-kalla-mörka äpplet. Lösningarna varierar över tiden men det handlar om allt ifrån att rymma till varmare breddgrader till att bara vara ledig och kunna bygga båt och vara ute i ljuset de få timmar som ljuset finns där. Vari problemet egentligen ligger har de två båtbyggarbojsen redan räknat ut. MÖRKRET är boven. I den vetenskapliga teorin ingår att det är jobbet stör, och då inte båtbyggarjobbet. Utan att de få timmar som solen är uppe, ja då är man inlåst på något jävla kontor någonstans. Första arbetsdagen efter semestern så utspelades följande. Helena var mycket glad och såg fram emot att gå iväg till jobbet. Vinet, kunderna och arbetskamraterna skulle bli roligt att återse. Mellan Konstruktören och Tjoppe så var tongången en liten annan. Det utväxlades mellan dessa tu en konversation över SMS klockan 7 på morgonen första arbetsdagen. Tjoppe skrev till Konstruktören kort: Ångest! Efter ett par minuter kom svaret: Hjälp!!!

 

Det är kul med kompisars kompisar när man bygger båt. I våras höll vi på med skylighten och vi försökte få till det med ett elektriskt ställdon. Men lösningen blev onödigt komplicerad. Då dyker kompisens kompis upp tillsammans med kompisen. Som brukligt så snackar man båt. Och kompisens kompis har vad det verkar en massa bra-ha-saker liggandes. Kompisen brukar säga att det inte kompisens kompis har – det finns inte. Och när vi står där och arbetar med skylighten så kläcker kompisens kompis ur sig att -jag har ett aldrig använt mekanisk ställdon i original som satt på alla fiskebåtar förr i tiden. Tjoppe blev eld och lågor och frågade om det var något han tänkt att göra sig av med. Sen hörde vi inget mer och sommaren gick. Men så häromdagen så kom kompisens kompis med det mekaniska ställdonet. Och det kommer inte bara fylla sin funktion utan även estestiskt så kommer ställdonet passa som en smäck. Bild kommer när montering har skett. Innan ska visst Helena putsa upp det har Tjoppe bestämt.

 

Det är synnerligen svårt att få tag på en sådanhär makapär och vi tackar kompisens kompis så hjärtligt.

 

Nu har en annan trevlig bekant även avslöjat att han sitter på gamla marina ting och vi är inbjudna som hugade spekulanter. Det här är godis för fiskebåtsbyggare.

 

Annars är det rätt lugnt.

 

Skepp och Boj!

 

Tjoppe och Helena

Ett båtprojekt av denna kaliber kräver även sitt administrativa arbete också. Planeringsmöten och kontorsarbetet fortlöper mellan skruvdragningarna och färgstyrkningarna. Uppskattningsvis så ligger det en timme planering, kontor eller införskaffning av material på en halv dags praktiskt byggande. Så bygger vi åtta timmar så lägger vi till ytterligare två på övrigt som hänger ihop med projektet.

 

Då bygget börjar koncentrera sig till ovan däck men inne i däcksbyggnaden så står kök, bar och matsal på dagordningen.

 

Och då bygget är tänkt att mynna i en verksamhet så kräver det lite mer av oss. Riktiga ritningar gör arbetet lättare. Här är en översiktsritning för ovan däck.

 

Och det gamla ankaret som Helena knackat bort gammal rost på och målat upp fick äntligen pryda ena väggen nere i salongen.

Ibland blir man så glad när något nytt kommit på plats. Framför soffan mot väggen så ska det byggas ett litet runt bord. Och visst har den marina känslan förstärkts ytterligare i och med detta gamla ankare. Ibland ska man inte kasta gamla saker, det går att renovera och laga också. Och att ting blir slitna, brukar bara förstärka känslan. Lite krokigt, lite böjt, ett litet hack..låt det sitta. Tidens tand, att åldras är vackert. Gäller så väl ting som människor.

 

Men ibland får man ändå göra om, när man inte blir nöjd.

Tjoppe testmålar vår struktur-jotun-färg. Och med ett lager väggfärg i vår egna kulört ovanpå så blev vi mycket nöjda. Nu har vi beställt färg så det räcker till resten. Nu kan vi riva bort den gamla (nästan nya) vävtapeten.

 

Och medan vi höll på som bäst så passerade det en gammal Pettersson-båt utanför. Nu pratar vi gammalt och snyggt..

 

Han visste vad han gjorde, denne CG Pettersson. En båtkonstruktör som levde mellan 1876 och 1953. Han ritade över 1000 båtar. De går lätt att känna igen, med dess långsmala skrov och raka stäv. Det sägs att CG Pettersson inte bara satte svenska folket i sjön, utan även bidrog till landets barnafödande. Ruffarna var nämligen så smala att det inte gick att sova där för man och hustru utan att det blev barn.

 

Ja tyvärr är ju inte vår skuta av trä enbart idag. Ibland får man kompromissa. Ska vi ha lång livslängd på denna gamla dam så gäller det att bygga på ett sätt som gör att underhållet fungerar. Med så stor båt, sinande kunskaper (alla kloka och kunniga båtbyggare är på utdöende) och långt mellan varven så är inte en träskuta så optimalt att ha. Eller som Tjoppes kloke far säger: -Alla båtar är underbemannade. Så sant så sant. Men hatten av för alla som arbetar med träbåtar och som står och målar och slipar och fernissar…år efter år.

 

En fröjd för ögat!

 

Tjoppe och Helena

 

 

 

Härliga väder, att kunna öppna upp alla dörrar och fönster på båten och den varma sommaren bara finns där som ett sammetslent täcke. Och när kvällen kommer så är fortfarande luften alldeles varm. Då har man hamnat i lilla paradiset. Vi hade förmånen att få åka ut med goda vänner i deras segelbåt och se solnedgången. Och där satt vi i detta skådespel och åt plockmat. Vi la oss i bukten utanför staden och det enda som lös upp var båtens egna lanternor och stadens ljus långt långt bort. Och timmarna gick och vi satt kvar mitt ute i det mörka havet, och luften runtomkring kändes nästan tropisk och vi pratade och umgicks gemytligt i skenet av lyktan på bordet i sittbrunnen. Det här är livet i realtid, punkten då man lyckas förflytta sig från såväl framtiden som det förflutna. Och mitt i allt stannar man upp i tanken och reflekterar: -NU lever jag!

 

Ja på sämre sätt kan man tillbringa en kväll efter det att man jobbat med båten. Svettig efter arbetet och solens strålar så tog vi en dusch innan vi mönstrade på våra vänners segelbåt. Vi tackar så mycket för att vi fick möjligheten att umgås under en av sommarens bästa kvällar.

 

När det var konstaterat att vädret skulle vara nederbördsfritt så hakade vi av två av våra dörrar på båten. Jo sådär länge sedan är det inte sen vi målade dem. Men väder och vind tär på allt, och då är särskilt dörrarna som är av trä extra utsatta. Inför den stundande vintern med mycket fukt och kyla så ville vi måla dem på nytt. Lite färg hade spruckit i kanten och då är det bra att inte fukten kan tränga där.

 

Här har Helena slipat lite lätt på dörrarna innan hon öppnat locket till färgburken. Trots att knappt solen lyser igenom diset så är det ruskigt varmt.

Och Tjoppe började göra åverkan i däcket ovanför toaletten.

Sen ett hål i sidan också.

Jo Tjoppe har måttat till med ventilationsrör innan. Och detta rör kommer gömma sig i en liten utskjutande vägg.

Ventilationsgaller på utsidan..

Och paxfläkten inne i badrummet kunde därefter monteras.

När Helena var klar med dörrarna så gick hon in. Där började hon riva tapeten.

Av någon anledning så har inte tapeten tyckt om spacklet. Efter konsultation med vår målarmästare Sören så bestämde vi oss för att dra bort en bit för att testa en annan lösning.

Ja ibland blir det backjobb, och man får inte hänga läpp för det. Det skulle ju faktiskt vara konstigt om man byggde om ett fartyg av denna storlek och sen aldrig något blev fel. Och vi räds ju inte att arbeta så det är ju bara att med stor glädje ge sig på arbetet på nytt. För att det till slut ska bli så bra så man bara känner sig nöjd och belåten. Vad vi kommer att prova istället är en Jotunfärg som ger murstruktur. Vi kommer att slipa lite lätt på topparna för att den inte ska bli för vass och därefter ska samma kulör målas som vi hade tidigare. Men detta är ännu så länge ett test. Helt klart behöver vi hitta en lösning som är hållbar, för när sedan möblerna är på plats så skruvas de fast och då måste väggarna vara hyggligt underhållsfria/lättskötta.

 

Tyvärr, eller kanske tack och lov så har vi ingen bild från solnedgången ute till havs. Utan kameran så var det nog lättare att uppleva livet i realtid.

 

Red sky in the morning is for the sailors warning

Red sky in the night is for the sailors delight!

 

Tjoppe och Helena

 

 

 

 

Vilken känsla det är när man tassar upp från undre däck efter en natts god sömn och man ser solen lysa in genom ventilerna. Att då öppna upp och andas in morgonluften är ljuvligt.

 

Byggtakten är nu anpassad till vinterschemat, det vill säga att bygget ska konkurrera med våra övriga arbeten. Om vi inte hade engagemanget och glädjen för vårt projekt så skulle vi inte dag efter dag efter våra långa arbetsdagar byta om till snickarbyxor för att dra i några skruv till på båten.

 

Helena har ägnat sig åt att olja och fernissa räcket på trappnedgången.

Ännu återstår ett gäng fernissalager innan vi kan anse oss nöjda.

 

Tjoppe har under tiden tittat på badrumsventilationen. En paxfläkt ska sitta i taket i badrummet och då ska ett rör fortsätta upp, genom däcket till ovanvåningen och detta rör hamnar då lite finurligt inne i en liten vägg och röret mynnar tillslut ut i däckbyggnadens sida. Bild saknas i nuläget.

 

Alla som följt oss vet ju att Kapten Haddock är en återkommande figur. Lugn, lugn..Tjoppe är inte alls arg och svär. Nä denna gång är självaste Kapten Haddock själv som hört av sig. Vi fick ett brev.

 

Poststämplat utomlands så har vederbörande Kapten Haddock med avsändaradress Chateau Moulinart, Republique Francaise skickat ett fint kort till oss med välgångsönskningar.

 

Vi blev glatt överraskade över denna någon. Vår blogg är ju rätt så spridd numera och det är därför inte lätt att gissa vem som döljer sig bakom denna signatur. Någon som är båtintresserad gissar vi och som är duktig på Tintin-historia. Med tanke på Frankrike och Chateau Moulinart så ligger det nära att tro att personen i fråga faller för fina franska viner såsom Chateauneuf-du-Pape. Kanske att Kapten Haddock ger sig till känna vad det lider och då får vi sätta på kaffepannan och tacka för det fina kortet med välgångsönskningen. Spännande, så säg!

 

Och häromdagen så gick det förbi en medelålderskvinna utanför båten när Helena stod på insidan. Utan att kvinnan såg Helena så gick hon fram till vår arbetsbänk och la en bukett blommor i vattenskålen som stod där. Sen gick hon vidare. Så vi känner oss väldigt rörda av människors beröm och välgångsönskningar.

 

Så just nu finns det ingen anledning att ta till några svordomar a la Kapten Haddock, utan tvärtom. Vi tackar och bockar så mycket.

 

Skepp O´hoj!

 

Tjoppe och Helena

 

 

 

 

 

 

 

Vi har fått ett youtube-klipp av Kenth Olsson. En mycket trevlig presentation av vår båt. Vi tackar och bockar så mycket och önskar våra läsare en stunds trevlig underhållning. Det Öppna Huset eller Öppna Båten som vi valt att kalla det har varit mycket lyckat. Under söndagen kom det hela tiden en strid ström av besökare. Och vädret hade vi med oss. Nu är vi klara för att möta höstmörkret och bygga vidare.

 

 

Skepp och Hoj!

 

Tjoppe och Helena

 

Ett härligt helgväder har förgyllt tillvaron. Denna helg har vi Öppet Hus på båten. Eller som en god vän sa, det kan ju inte heta Öppet Hus, det måste ju heta Öppen Båt. Så sant. Det var många trevliga människor som tog sig ombord för en titt, och vi blir ju mäkta glada när reaktionerna är positiva. Den bästa kommentaren hade nog den förre ägarens fru. Hon sa -Jag tror jag vill nyttja vår ångerrätt till köpet, men jag väntar gärna ett halvår till så ni hinner bygga klart! Det är trevligt att kunna visa upp vårt slit och att vi vårdat båten efter det att det sålts till oss. Samma tur har ju inte systerskutan Vrenen fått. Inne på båten har vi lagt upp ett bildspel, där man kan se foton från byggtiden och lite annan kuriosa och information om fartyget. Och utav alla frågor man kan tänkas få kring ett båtbygge av detta slag är, hör och häpna; -Hur kommer Helena upp i sängen. Ja hög är den, går strax under bröstkorgen på Helena och ingen pall eller stege har vi byggt än. Och sanningen är enkel, trots hennes 46 år så svingar hon sig lätt upp som en bättre syster till Kajsa Bergqvist. Ett enkelt avstamp med lite sving så landar man uppe i bingen. Nu kommer detta säkert inte kunna gå i årtionden, så en pall behövs nog på sikt. Men den dagen, den sorgen.

 

På bordet har vi ett bildspel och lite information om båten, för den nyfikne.

 

Planen var att vi skulle ligga bakom segelfartyget Najaden denna helg. Men med sjöräddningens båtar och ett stenröse i vattnet som mätte 2,5 meter så tyckte vi att det var för riskabelt. Så vår Öppna Båt besöks på vår ordinarieplats nedanför gamla Tropikcenter. Även idag söndag mellan 10-17 så är det Öppen Båt och alla som vill får kliva ombord för en titt.

 

Inför denna helg så gjordes landgången klar.

 

Nu finns det räcke att hålla sig i. Tjoppe splitsade tågvirket snyggt i ändarna.

 

Och vår nedgång har nu blivit målad klar, återstår gör att olja och fernissa eken på trappräcket.

En annan synnerligen trevlig sak som veckan har gett, är att vi haft brandmyndigheten på plats ombord. När man bedriver verksamhet ombord vid kaj så behöver man ha godkännande från brandmyndigheten. Och nu var det dags för ett möte, innan vi börjar med restaurangköket, med risk för att behöva göra om. Och glada blev vi när vi fick ett positivt besked. Nu vet vi hur vi ska bygga resten, så brandsäkerheten ombord blir säkrad. Skönt att få bekräftelse på att vi tänkt rätt kring vårt bygg. Nu ska vi bygga köket som en egen cell, precis som maskinrummet. Och vid en eventuell brand, som ju aldrig ska hända hoppas vi, så kommer en branddäckare att aktiveras när brandlarmet går, och då släpper dörrmagneten till köket (eller byssan) och dörren stängs. Då vinner man betydelsefulla minutrar så man kan få iland alla som finns ombord. I övrigt så var det små saker som ska till, som vi redan var medvetna om. Utrymningsplan, nödutgångsskylt och så vidare.

Brandingengören som var ombord var synnerligen trevlig. Och vi fick mycket bra information kring brandsäkerhet i största allmänhet. Intressant var det att få insikten om att det är våra personliga insatser som har en stor påverkan på brandsäkerheten, att ständigt ha ett säkerhetstänk, att vi aktivt diskuterar och planerar för hur vi ska agera för att undvika brand och hur vi agerar om den ändå oturligt skulle uppstå. När en brand uppstår så beter sig människor på ett visst sätt instinktivt, man söker samma utgång som man kom in igenom som exempel eller att man ogärna går emot ett oljud såsom brandlarmet. Med dessa kunskaper så vet man bättre hur man ska placera brandvarnare och hur man ska ledsaga människor om olyckan är framme. Vi har båda varit med om flertalet brandövningar genom åren, men detta var något nytt. Nu kan vi bygga vidare så ska vi kontakta dem på nytt för en ny inspektion när vi närmar oss färdigställandet av båten. Vi tackar så mycket för besöket, känns skönt att brandmyndigheten hjälper oss med detta.

 

Och förutom detta så för vi det vi gör bäst, äter gott. Här vankas laxknytten som ska läggas på grillen.

 

Skepp och Skoj!

 

Vad brukar man säga, borta bra men hemma bäst. Men det har varit underbart med vår semester. Skönt är det ju åter i hemmahamn, att kunna plocka fram allt man har stuvat undan och man blir av med kappsäckskänslan. Och åter är det våra välkända ansikten vi möter på kajen. -Hej hej, har ni varit iväg? -Välkomna hem! -Har semestern varit bra? -Har något krånglat med båten? Frågorna har varit många och omtänksamma. Även en hel del semesterflanerare rör sig i hamnen även om de sinat i antal såhär en bit in i augusti. Och vi blir rörda av alla lovord över hur båten börjar ta form.

 

Själva har vi dragit på oss arbetsbyxorna igen och letat fram skruvdragare och annat. Vårt mordiska hål, den gapande öppningen i däcket där trappan går ner, som är livsfarliga för små barnbarn, ouppmärksamma och onyktra har vi tagit oss en titt på. Vi kände att med ett stundande Öppet Hus så måste säkerheten säkras. Vi diskuterade återigen utformningen på trappräcket runtom, och sen satte sig Tjoppe på kanten och tänkte. Jo han gör så, sitter lite apatiskt en kvart. Sen reser han på sig och bygger.

 

Tjoppe har börjat så smått..

Han fräser spår i ekskivan och gör hål för de rostfria rören..

Rostfria rör som stolpar är inte fel på ett fartyg. Dels gungar det när man är ute till sjöss och då kan man behöva något stadigt att hålla sig i. Sen kan det ju tänkas att det gungar för man står nära baren, och då kommer också rören väl till pass. Själva räknar vi med att kunna hålla balansen oavsett anledning, men att vi vilar ögonen på dessa ting. Vi befarar att vi drabbats av rostfritt-pest, vilket yttrar sig i en förkärlek för detta material. Tjoppe har nog haft en släng av sjukan hela livet då han alltid släpat runt på rostfria saker, men för Helena så slog den till rejält i samband med pollarna.

 

Med rören på plats så var det dags för överliggarna..Tjoppe gör spegelvända bitar.

Och med arbetet klart såhär långt så fick Helena släppa sitt flit för att assistera. Det var dags för skivorna. Ett kånkande, mätande och sågande tog vid.

Två sidor på plats..

Vid det här laget så drog Tjoppe iväg ett sms till konstruktören. Fika och kontroll av porrstång? Det har pågått mycket skratt och skämt kring dessa rostfria stänger, att de ska dansas runt av lättklädda flickor. Det tog inte mer än någon sekund så svarade konstruktören att han var på väg. Och när han kliver in genom dörren så står Helena vid ena stången och ålar sig och har sig. Fullt påklädd förvisso, men ändå. Och Konstruktören brister ut i skratt. Därefter inspekterar vi trappräcket och Tjoppe flikar in till sin gode vän att -nu är det säkert att dricka vin på båten, och man kan ta sig ner säkert på egen hand. Tjoppe syftade på den trevliga grillkvällen på Anholt, då vi grillade havskräftor i hamnen. På väg tillbaka till båten behövde vi stötta varandra lite extra. Vissa mer än andra. Men trevligt var det.

 

Med kaffet urdrucket så fortsatte vi. Tjoppe skruvade, pluggade och limmade och drog ett lager grundfärg på skivorna.

 

Medan Tjoppe ägnat sig åt räcket så gav hon sig på signalbokstäverna. Alla fartyg har signalbokstäver, som används när man gör anrop på radion. Men faktum är att idag är det båtens namn som mest används. Under några dagar har vi fernissat två ekbitar och nu var det dags för bokstavsleken.

S B Q Y. Helena mäter, förborrar och skruvar.

Därefter hjälps vi åt att skruva upp skyltarna, en på babords sida och här på styrbords sida.

Och här är skylten på plats.

 

Och med detta gjort så var det inte såmycket kvar av dagen. Vi rundade av med lite god mat.

Kalvfärsbiffar med rosmarin, mycket gott. Och efteråt så slog vi oss ned framför tv:n en stund.

 

Timmermansblues!

 

Tjoppe och Helena

 

 

 

 

För intresserade och nyfikna så finns det möjlighet att besöka vår skuta under Dragvägens Maritima Dagar. Vi kommer att ligga nedanför slottet på segelfartyget Tre Hjärtans plats. Länkar information om evenemanget nedan.

 

 

Vi kommer att finnas på plats och berätta om vårt bygge och visa runt på båten.

 

 

 

Land i sikte!

 

Tjoppe och Helena

 

Det högst trevliga dagar i Lysekil. Första dygnet låg vi i Norra Hamnen. Senaste åren har man investerat och byggt och utvecklat stora delar av Lysekil. Fina kajpromenader och flytbryggor med restaurang med mera. Nu är denna hamnen säkert bra för vanliga båtturister med mera vanliga båtar. Flytbryggan blir ju lite löjligt låg när man lägger till med en 80 ton tung båt. Man har längs hela utsidan av Norra Hamnen hänvisat större båtar att ligga på utsidan med långsidan till, precis där vi la till. Men sen kommer nästa sak, när man ska förtöja sin båt så sitter det små jättefina gulliga knapar i plast. Så med en liten Flipper eller Maxi 77 så fungerar väl detta. Men idag ser man en hel del båtar som är större en så, inte bara vår skuta. Men vi la till där och fäste vår stora koloss till båt i de små knaparna och vi la på många förtöjningar för att fördela belastningen på dessa små plasthistorier. Hela den natten var Helena upp och kollade till förtöjningarna, tanken på att båten slita sig efter ett plopp plopp plopp plopp när knaparna gick av tvingade henne upp ideligen. Men båten låg kvar tack och lov. På morgonen därpå så besökte vi vännerna som har ett varv i staden och till det en rejäl kajbit. Här har även vår konsult Felix av Lysekil sin verkstad. Dessa fantastiska människor erbjud utan knussel ett bit kaj för några dagar. Och här fanns det pollare att fästa vår båt i. Rejäla gjorda för stooora båtar. Vi flyttade vår båt, en liten båttur, som blev lite smått stökig då det blåste rejält. I byarna hade vi 15 sekundmeter och vi hade inte tagit upp fendrarna för resan var ”så kort”. Givetvis så tappar man då den bästa fendern och ser den guppa iväg i havet. I gropig sjö så rullade det rätt så bra. Till saken hörde att Tjoppe testat olika lösningar för vårt brandlarm. Vi ska ha en kamera i maskinrummet, men nu hade han lagt ett brandlarm där. Och likt ett brandlarm i ett kök som gärna reagerar på att man steker pannkaka, så kan samma sak hända här, fast då på motorns avgaser. Blåsten tryckte ner avgaser tillbaka ner i chacktet som går runt skorstenen med följden att brandlarmet på båten gick. Det tjöt och vi passerade just då ett smalt sund med flera segelbåtar och fendern hopplöst förlorad bakom oss. Det var en lätt pulshöjning innan vi fick det konstaterat att det inte var en brand, utan avgaser som larmet reagerat på. När vi lagt till borta på vår nya plats så pustade vi ut. Fria från plastknapar och falsklarm. Och vi konstaterade att kamera i maskinrummet är något vi ska prioritera framöver. Vi konstaterade att denna sommarens båtsemester har varit bra för många framtida beslut.  Borta på den nya platsen trivdes vi som fina fisken och kunde även pyssla lite med båten då vi hade tillgång till Felix fina verkstad.

 

När vi legat där några dagar så kom den en hamnvärd, en ung kille förbi på kvällen. Vad han gjorde på denna privata kaj tillhörande ett varv undrade vi. Han hade uppenbarligen gått vilse då han var långt ifrån allt vad gästhamnar heter. Han gick ett varv och när vi klev ut på däck så tog vi ett snack med killen. En mycket trevlig grabb, som blivit utsänd av sin chef. Lite osäkert sträcker han på sig och säger: Jag tänkte ta betalt för kajhyra! Tjoppe frågade snabbt ”varför då” då vi gjort rätt för oss vid Norra Hamnen och nu låg vid privat kaj. Hamnvärden förklarade då att han fått order uppifrån och nu gick runt i staden för att ta betalt för dessa båtar också. Även båtarna bakom oss undrade han över, och lite fulla i skratt blev vi när ena båten tillhörde själva varvet. Nu kan man ta betalt vid denna kaj om man önskar men den rättigheten har ju varvet och knappast kommunen. Nu fick killen lomma iväg utan några sekiner. När han gått så sa Helena till Tjoppe samtidigt som hon pekade på Kustbevakningens stora båt som också har sin plats några hundra meter ifrån att; -Att han inte tog betalt för den där stora båten, det hade nog inbringat en bra slant till kommunen. När vi senare sprang på varvsägarna så berättade vi om incidenten och de blev såväl fulla i skratt som lite irriterade över händelsen. Som att någon utomstående försöker lappa ens bil när man står på sin egna uppfart och tomt. Ja detta var en rolig historia.

 

Här ligger vi på vår nya tillfälliga plats i Lysekil. Killen från hamnen kammade noll.

 

Och här är Felix verkstad som han har tillsammans med Tjoppes bror. Här är det roligt att vara. Ordning och reda och en massa roligt att titta på tyckte Helena.

Vi passade på att göra lite småjobb som har med vår båt att göra.

Helena slipade det sista på ankaret och la på grundfärg. Grå!

Och Felix och Tjoppe reparerar och gör om vår flaggstång, då flagglinan gnagits av. Felix är en munter och humoristisk kille. Han har en keps som han haft i många år berättar Tjoppe för Helena. Det står Överkalix på kepsen. Och ibland så drar han på sig kepsen och pratar med norrländs dialekt; ”jo ja hä fra Överkalix ja”. Och förutom humor så är han mycket yrkesskicklig. Tjoppe passar på att fråga om goda råd.

 

Ett pyttelitet block sitter nu i flaggstången så inga vassa kanter ska gnaga av linan.

I övrigt så passade vi på att vara lediga. Att byta miljö mår man toppen av och Bohuslän är ju otroligt vackert. Vi hade en mycket trevlig kväll med havskräftor tillsammans med hela vår Lysekilsfamilj. Vi trivdes med att få träffa alla och prata gamla minnen. Det var fantastiskt gott och trevligt utom då Tjoppe skulle hoppa studsmatta. Det smällde till i vaden med en muskelbristning som följd. Och likt sin pappa som haltar då han har problem med fötterna, så fick även Tjoppe samma gångstil de resterande dagarna och far och son blev än mer lika.

 

Som oftast när man har det som bäst så måste man ge sig av igen. Vi lämnade Lysekil mycket tidigt en morgon med destination Halmstad.

 

Hej då Lysekil. Vi hade en hel del sjö de första timmarna och det rullade bra därute på havet. Kylskåpsdörren flög upp, en olivburk hoppade ur och öppnade sitt lock och brädde ut oliver på golvet i köket trots att vi surrat så bra tyckte vi. Och i badrummet hade vi inte haft en tanke på att surra toapappersrullen.

 

Nästan allt papper hade rullat av sig. Och det var ju rätt så små bekymmer med tanke på att båten periodvis for som en tvålkopp ute till havs. Men när vi fick lä från danska Skagen så lugnade sig havet och vinden och vi möttes av en högtrycksrygg som låg från Göteborg och söderöver. Och plötsligt så blåste det bara ett par sekundmeter och havet la sig. Vi kunde ägna oss åt att äta och spela kort och röra på oss ombord.

Helenas älskade Tjoppe. Han byts inte ut för allt smör i småland!

Och vi fick en fantastisk kväll på havet. Efter 18,5 timmar kunde vi äntligen lägga till i hemmahamn. De sista timmarna var efter solnedgång och vi fick mörkernavigera. Men det fungerar ju utmärkt, och känns inte alls knepigt särskilt som det är i hemmahamn man ska lägga till vid. Det blev en mycket lång dag på havet men det var skönt att vara hemma igen och få sätta tänderna i vårt fortsatta båtbygge. Men först väntades lite sömn.

 

Skepp och Hoj

 

Tjoppe och Helena

 

Lite kul, vi gick in på Romero McPauls hemsida, skoföretaget som tog sina företags/reklambilder på våran båt genom fotografen Martina Wallin. Nu finns bilderna på företagets hemsida och det är ju riktigt roligt att man ser och känner igen vår båt. För företaget som tillverkar och säljer skorna så känns det som miljön och känslan är perfekt fångad, vår båt blev nästan snyggare på bild än i verkligheten. Eller så är det för alla de snygga modellerna gör det. Hur som helst, detta blev ett mycket trevligt inslag i vårt båtbyggarliv..

http://www.romeromcpaul.com/home/en 

 

Alle man på däck!

 

Tjoppe och Helena