Nu är plastningen avslutad och vi kan pusta ut. Känslan är otrolig, och med detta tunga och kletiga arbetsmoment i ryggen så gläds vi åt att kunna börja måla.

Den sista och avslutande delen av vår plastar-historia var styrhyttstaket. Tjoppe fick till en början plasta det mesta själv, då Helena var iväg på ett annat arbetsuppdrag. Och det som ter sig så enkelt när man är två visar sig vara en helt annan femma när man är singel. Väl förberedd med glas och plast och aceton så började Tjoppe. Men snart gällde det att hoppa ner från taket, och ut på kajen för att börja fylla på nytt. Och efter  ytterligare någon timme så kör det ihop sig och Tjoppe hoppade upp och ner mellan tak och kaj i närmare trettiograders värme. Tungt och kladdigt och stressigt, vid något tillfälle hann plasten börja brinna i hinken. När Helena väl dök upp senare så pustade Tjoppe ut och bedyrade hur viktig hon är, hur allt blir mycket enklare med hans assistent. Så Helena hoppade i arbetskläderna och så slutfördes plastningen i solskenet.

Här skyddar vi dörrar och ventiler från rinnande plast medan Tjoppe plastar sidor och underkanten på taket.

Glada och trötta så bröt vi för lite god mat, kalkonfilé med färska primörer och hemodlad koriander. Mums!

Och till detta ett mycket passande vin.

Denna gamla kultflaska finns faktiskt att få tag på fortfarande. Och uppe på däck i solnedgången så slog vi oss ner med vår mat och vårt vinglas. Chiantivinet görs på Sangiovesedruvan, en druva som ger mjuka men samtidigt lite kryddiga toner. Och det passar perfekt till den lite lättare maten, ljusa köttslag, pasta, buffé som exempel. Mat och vin är definitivt inte bara näring som ska intas med smaklökarna, utan hela inramningen har betydelse för matupplevelsen. Här får definivt ögat sitt, vacker solnedgång, vacker vinflaska och mat med färg. Det gäller att njuta den korta stund vi har.

Dagen därpå hade vi ett fullspäckat schema igen. Det hade utlovats regn ytterligare något dygn senare och vi insåg att här är goda råd dyra. Vi bestämde oss för att måla denna sista varma sommardag innan kylan och regnet var tillbaka.

Grå grå, grå grå är grundfärgen. Sida vid sida arbetade vi på.

Vi började med att måla på babordssidan så vi kunde få den värmande solen på oss. Och så öppnade vi ventilen till byssan och satte på radion så det skrålade ut till våra öron.

Efter ett par timmar så la vi färgen åt sidan, bytte om för att åka till Tylösand för att titta på studentbalen.

Helenas dotter tar studenten och alla undomarna kommer i kortege i vackra bilar och när de släpps av så går de på röda mattan fram till festlokalen. Nära och kära står på sidorna och trängs för att få en bild av alla de unga vackra. Helena blev stolt som en tupp när dottern dök upp i sin blåa kreation.

Med alla hundratals människor runtomkring där det var svårt att få en skymt av alla eleverna så gav vi tillslut upp och åkte tillbaka till båten. Där tog färgen vid igen.

Och vi höll på tills vi var helt klara med relingen.

Vi kände oss förtjänta av en kopp te vid relingskanten.

Och det såg ut att bli ännu en vacker kväll, den sista innan väderomslaget.

Nu väntas lite slipning av ojämnheter i plasten och att rugga upp den gamla målade ytan innan vi lägger på den vita färgen på brädgången. Och vi hoppas att vi får tillräckligt långa regnuppehåll för att kunna fatta penseln.

Något annat trevligt som har hänt är att vi har fått våra mattor levererade.

Välkommen hem till oss!

Och innanför dörren i korridoren har vi en lång matta som är mjuk att gå på. M/S Sunshine heter ju inte båten – än! Men med tiden så.. Riktigt roligt är det när man kan designa mattor själv.

Annat kul är att det prunkar i krukorna, jordgubbarna börjar bli stora. Det blir nog egna gubbar till midsommartårtan!

Vi vårdar och tittar till odlingarna ofta och följer utvecklingen med spänning.

Ja så mycket mer har nog inte hänt i vårt snurriga båtliv.

Hissa segel!

Tjoppe och Helena

I flera dagar har vi nu dragit fram plastfat, glas, hinkar och rollrar medmera. Och så har vi fortsatt vårt eviga plastande av reling och styrhyttstak. Då Cirkus Scott har slagit sig ner i staden och bara två hundra meter från båten så har vi haft nära till såväl elefanter som förbipasserande människor. Och många trevliga kommentarer om hur fin båten blir har vi fått. Men den bästa kommentaren kom från en pojke i 8 årsålder. När plastfatet började bli något tomt så la vi upp den på stenmuren intill Tullhuset. Och där låg det, det stora blåa fatet med varningstext och märken på. Pojken närmade sig med sin familj, hoppade till av förskräckelse när han ser fatet och tittar sig runt efter var han kan ta skydd och samtidigt pekar han mot fatet och skriker;            -AKTA; DET ÄR SPRÄNGMEDEL!! Med en otrolig inlevelse så sprudlade han ur sig teorier om hur sprängmedlet hade hamnat där på muren. 

Utsikten från vår båt, Cirkus Scotts otroligt stora tält restes på ett par timmar. Ena dagen så rymde en elefant och han spatserade runt i hamnområdet.

Vi fortsatte vårt plastande fast babordssidan av relingen. Där har vi vattnet på utsidan och kunde inte längre ta hjälp av kajen att stå på. Då blev det flotte och stege. Tjoppe på utsidan och Helena på insidan av relingen och så lät vi hinken med plast gå emellan och vi plastade bit för bit. På väderleken var det lovat uppehåll. Och med nästan allt färdigplastat, så vad händer. En jäkla liten mörk molntuss passerar ovanför båten och släpper lite stänk. Om någon har undgått att se Tjoppe arg, så ska ni vara glada för detta. Om en bil går sönder, en motor, en bro rasar eller ett höghus lika så så blir han inte arg. Då skulle han bara bygga upp det igen. MEN REGN! Och vår nyplastade reling som inte hunnit härda riskerade att bli förstörd.

Svordomarna haglade över hamnområdet. Och inte bara en gång.

Där kom den igen, svordomen! Vokabulären är inte till för barnaöron vill tilläggas. Vi försökte hålla över byggplast över relingen men det blåste för mycket så det var inte lönt. Vi tittade på klart.se för att se om de ändrat väderleksprognosen. Den sa att det skulle vara en stor sol över oss.

-JAG HATAR METEOLOGER!! Tjoppe var inte nådig. -JAG HATAR DET HÄR LANDET! Och medan han fortfarande klampade runt på båten i ilska så slutade det faktiskt att regna. Då tystnade den arge mannen och vi kollade in plasten. Var den förstörd? Tjoppe rollar ur mer luft med aceton för att se om allt var förstört men vi verkade ha klarat oss. Puh! Sen kom solen tillbaka och vi kunde fortsätta. Vi höll på till sena kvällen och kunde sätta punkt när hela relingen runt om var plastad. Även det fina fotavtrycket var tillfixat.

Så med facit så blev det ändå en mycket trevlig arbetsdag med hela relingen klar. Återstår gör styrhyttstaket. Vi åt en sen middag och innan vi gick in så vattnade vi jordgubbsplantorna i växthuset. Det växer och knakar och Tjoppe verkar inte ha något emot trädgårdsmästaryrket. Men meteorologer, de bör hålla sig på avstånd!

Vi somnade bums som vanligt och det blev en regnfri natt. Skönt för Helena och Jordgubbarna!

Ta skydd! (kan gälla så väl mot sprängmedel som Tjoppar!)

Tjoppe och Helena

En vecka har förflutit sen bokstäverna bildade ord i senaste inlägget. Ett bästa sommarväder har etablerat sig, sol sol sol och riktigt varmt, i ett par dagar har vi haft 29 grader. Annars svala 22-26 vilket är en perfekt temperatur för man ska må som en kung. Med det torra och varma vädret så kom då dagen D då vi äntligen kunde börja plasta. I några dagar har vi nu plågat kajområdet med en tung styréndoft. Vi tycker lukten sitter överallt, den i det närmaste sticker i näsan. Och när våra promenanta medmänniskor kommer förbi så säger många: -Åh vad gott det luktar! Eller: -Det luktar barndom! Med dessa positiva utfall så har vi insett att det råder en viss skillnad mellan att stå med näsan i plastfatet eller att förnimma doften på 25 meters avstånd. Att nu äntligen få börja plasta finalen på båten är något vi verkligen har längtat efter. Skrov, brädgång, däck, styrhytt, däcksbyggnad och så nu reling och styrhyttstak, allt gjort under rätta väderleksförhållanden under de senaste fyra åren. (Och det är en bedrift i sig i detta nederbördstäta land!) Vi gjorde ett snabbt överslag..närmare fyra ton plast. När nu det kommer förbi folk i all välmening för att ge goda råd så är vi själva fullt övertygade om att vi redan gjort alla grodor, vi testat alla arbetssätt, använt alla tänkbara redskap. På Scott Bader, där vi köper plast och glas, ett företag som är världsledande inom plastindustrin och de levererar till huvudsakligen företag så låg vi första sommaren på deras 10itopplista av de kunder som handlat mest. Så ett gott råd kring plastandet tar vi med en nypa salt likt säkert en som seglat jorden runt skulle göra om hur man framför en segelbåt. På Scott Bader är de fantastiskt serviceinriktade, de förstår vädrets makter och när man inser att glaset tar slut och man behöver en rulle till och ringer sent fredag eftermiddag. Ja då stannar någon av personalen kvar tills man hunnit dit. Övertid för en enda kund! Vi tackar så mycket.

Relingen är bultad i spanten, 60 bult. Här har vi spacklat igen hålen innan plasten åker fram.

Självklart behöver man grunda med en stadig frukost. Ägg och bacon.

Vår utsikt från frukostbordet. Så liten en har, så gött en mår!

Därefter var det påklädning, snickarbyxor och oömma kläder och inget långt hår som fladdrar, plast i håret är lika med sax!

-Nu kör vi, sista tagningen! Vi baxar fram fatet som vi haft i bilen i en vecka. Det är välblandat innehållet efter en veckas rundkörining i staden, vilket är bra.

Första biten glas och plast.

Vi kan våra roller, och vi behöver nästan inte prata med varandra utan det går på rutin.

Bit för bit. Det ser mycket lätt och fort ut på bilderna, men det tar sina timmar att plasta. Mängden härdare kan anpassas lite efter utetemperatur, man vill inte att plasten ska börja brinna (stelna) i hinken innan man är klar och samtidigt vill man att plasten ska härda på relingen hyggligt fort. När kvällstemperaturen kommer och det går ner mot 15 grader så stannar härdningsprocessen av. Och har det då inte härdat och regnet, tvi vale, kommer. Ja då är det inte roligt. Plasten blir vit och konstig, med dålig hållfasthet så då får man göra om.

Styréndoftande kvinna som ägnar sig åt legoarbete.

Arbetet fortgår tills kvällen kommer. Hungriga och trötta får vi ge upp. Så gott som hela styrbordsrelingen hann vi med första plastardagen.

Vi städar undan och tar oss en dusch för att sen åka iväg för en bit mat. Rätt så slut är man efter en hel dag i värmen och doften så en hamburgare från grillkiosken sitter fint. Vi lämnar båten, och vi har sparat en bit av relingen där vi inte plastat så vi kan hoppa i och ur båten. Och till synes för att man ska välja rätt väg tills plasten har härdat så ställer vi fram en stol. Vi hoppar in i bilen och far iväg efter den efterlängtade burgaren. På vägen tillbaka säger Tjoppe; -Tänk så här när man lämnar båten för någon minut och plasten inte härdat än, om det skulle komma någon som kliver mitt i plasten! Helena svarar att -ja tur för oss att klockan är så mycket då, för ingen kommer ju såhär dags. Sen ser man ju var man ska kliva, varför välja vägen där inte stolen står?

Väl tillbaka till båten så parkerar vi bilen. På kajen ser vi två personer stå, vi känner först inte igen dem. Men väl lite närmare så visar det sig att den ena är en föredetta arbetskamrat till Helena. Vi pratar trevligt för det var inte igår man sågs direkt. Och efter någon minuts prat så kommer erkännandet; -Jag ställde foten på relingen för att knacka på dörren. Men det var alldeles blött och kladdigt när jag klev. Arbetskamraten vänder upp sin fotsula och jovisst, just snygg plastad undersida och skon stinker styrén. -Går det att fixa båten, det blev ett märke där också!? Vi tog en kik på fotmärket på relingen.

Jo här har vi fått ett schysst avtryck, uppskattningsvis storlek 44. Vi lugnade kollegan med att berätta att vi får slipa ner märket när plasten härdat helt och så plastar vi om. Mycket skamsen såg han ut stackaren, men vi bedyrade att läget var lugnt. Han försvann med sitt sällskap därefter i riktning på bion. Och vi tänkte lite att undrar hur länge det dröjer innan han sitter där på bion och störs av den stinkande skon. Och att han tillslut inser att den dojjan är bara att kassera. Även han har nog fått ett minne för livet!

Det var onekligen en vacker kväll som olyckan var framme!

Vi åt våra hamburgare och vi summerade dagen. Jo det hade gått bra, men så typiskt med fotavtrycket på relingen. Och Tjoppe sa; -Tänk att jag ändå satt i bilen innan och sa just det, att tänk om någon kliver på relingen nu när vi vänder ryggen till för ett par minuter. Vi skrattade båda gott och därefter gick vi till sängs och dog som två klubbade grisar.

(Till f.d kollegan vill vi härmed hälsa att läget är lugnt, vi har slipat ner och plastat om nu så ingen kan se att du varit i farten längre – om man nu inte läser bloggen förstås;))

Vi fortsätter inom kort med plastandets bravader..

Han hade storlek 44 och kunde inte komma loss, tänk att fotsteg kan bli så dyra, när man hälsar på hos oss!

Tjoppe och Helena

Med såväl hagel, lite regn och sol så slipade av resten av färgen utmed relingen. Detta fina damm som kryper in överallt. Helena hade garderat sig med en stor mössa som hon gömde allt hår i. När vi la ifrån oss slipmaskinerna så firade vi med en kopp te på relingen.

När vi satt där och njöt som bäst i solen (jo den sken i flera minuter faktiskt) så kom det förbi en man i en bil som vevade ner rutan och ropade; -jäkla schysst jobb ni gjort!

Det är kul med alla glada tillrop. Och de positiva hejarropen har ju ökat vartefter båten börjat se mer klar ut. I början var det väldigt tyst, det var nog mest från de närmaste som vi fick positiva reaktioner, de som vet hur tjockskalliga vi är.

Tjoppe sa till Helena när de satt på relingen att; -var det det här du drömde om den där natten när du såg dig själv ståendes på en skuta med en tekopp på relingen? -Just precis, svarade Helena. -Och nu lever vi drömmen, fortsatte hon. Lite overkligt känns det att vi byggt uppskattningsvis 95 procent vid det här laget. När allt är klart så tar förbättringar och underhåll vid och det finns tusen idéer på hur vi kan utveckla vår båt ytterligare.

På styrbordssidans reling så väntar vi in plastarvädret. Här har vi hunnit bulta relingen i spanten.

När allt är bultat så sitter det 60 stycken långa bult ner i spanten runtom hela båten. Vart den relingen ska kunna ta vägen än att sitta kvar har vi ingen aning om, särskilt som allt ska plastas in också.

Mellan reling och brädgång sitter en list som är fasad i underkant.

På väderleken lovar de plastarväder på söndag. Nu håller vi tummarna.

Tro, hopp och kärlek!

Tjoppe och Helena

Vi tog ett skrafttag åt styrbord, på relingen mot kajen så arbetade vi intensivt sida vid sida för att bli av med jobbet å det fortaste. Arbetet med att slipa är i det närmaste plågsamt. Och likt någon Vasaloppsvinnare som någon gång ska ha uttryckt sig kring hur många timmar den åkaren som kom sist var ute i spåret så blev hans kommentar; -Oj, så länge hade jag aldrig orkat åka! Med andra ord så kan man ju jobba mer intensivt med det tråkiga så tiden inte dras ut i långbänk, och blir än tråkigare.

Tjoppe gav sig på själva relingen, limträet medan Helena slipade bort gamla färgen på brädgången för plasten ska få fäste.

Kanterna rundas av och ovansidan slipas jämn och fin.

Nu väntas en list i övergången mellan brädgång och reling samt att rejäla bultar ska ner i spanten för att hålla relingen på plats för all framtid.

På vår nya kajplats så har vi en avsats som man kan stå på. Det finns för- och nackdelar med en kaj av denna modell. I detta fallet så är det ju klart en fördel.

Och klockan gick och gick och gick. Och väl klara så krävs det att städa upp verktyg och spola av hela båten som blivit dammig och träflisig och därefter så måste vi ta en dusch, något annat är otänkbart. Så middagen blev denna dagen rätt så sent om man nu inte bor i Italien eller nåt. Klockan hade passerat 22 innan vi kunde slå oss ner för en bit mat.

Medan vi åt så kollade vi in det kommande vädret, fortsatt för kallt för plastning och rätt så nederbördsrikt. Det hjälper alltså inte att anta sydeuropeiska mattider, vädret verkar inte följa efter. Har vi inte fått in rätt temperatur med uppehåll när vi bultat och listat klart så får vi slipa babordssidan och sen så ska väl sjutton något önskvärt väder dyka upp.

Annat kul på båten är att vår botaniska avdelning har utvecklats till att innehålla tomater, kryddväxter och jordgubbar numera. Att odla i en liten skala är rätt så tidsbegränsat och estetiskt vackert. Om nu växterna kan få lite sol vill säga, vatten har vi ju.

Jordgubbar till midsommar månne?

Hej och hå!

Tjoppe och Helena

Maj har inte visat sig från sin bästa sida sätt vädermässigt. Lite sol men alldeles för mycket regn och ganska kallt. Mellan skurarna har vi byggt klart relingen och nu inväntar vi väder så vi kan plasta. Vi behöver ett stadigt uppehållsväder och minst sexton grader för att plasten ska härda. Vi ber till väderguden och statistiskt sätt så borde det ju etablera sig ett högstryck snart. På klart.se så lovar de fortsatt ostadigt, trist att alltid någon ska förstöra förhoppningarna.

I aktern så har vi böjt klart nu, sista biten reling sitter på plats och vi är mycket nöjda med resultatet.

När sista biten var skruvad så firade vi detta på bästa Titanic-manér genom att stå på relingen i den starka vinden.

Vi fick hamna på bild båda två och blev så till oss att vi övervägde att ta årets första dopp.

Men vi ångrade oss snabbt. Med mobiler och annat i fickorna så fick det vara helt enkelt. Men i sommar någon gång om vi får grymma trettio grader i luften så ska vi båda kasta oss ut från däckstaket och ner i plurret. Det har vi bestämt.

I aktern så står Helenas lilla växthus med lite kryddväxter som håller på att växa till sig.

Det prunkar i krukorna och här ska det även bli en liten mini-tomatplanta om nu tiden räcker till. Nöjena får vara högst begränsade om det ska bli någon båt byggd.

Med bara en smal reling att gå på när man ska hoppa i land och tvärtom så är det ju inte så lätt för andra som kanske inte ägnar sin mesta tid åt att hoppa på båtar med ett gapande vatten som hotar under fotsulorna. För att inte tala om de som inte har kvar ungdomens vighet längre. Då kan det behövas en landgång. Förre ägaren till vår skuta kom förbi och vi stod och pratade lite om landgångar och han nämnde att han hade kanske en som skulle passa vår båt.

Och helt plötsligt en dag så stod landgången där. Och vi blev förälskade då den är som klippt och skuren för vår lilla skuta. Smäcker och vacker om man nu kan säga så om en landgång. Lite smådetaljer att laga, men det är gjort i ett nafs.

Och lite fernissa och färg på denna så blir den jättefin.

På tal om de förra ägarna så måste vi här få uttrycka vår stora tacksamhet till denna familj. De har alltid funnits där med goda råd, de har räddat en från total frustration när vi stått och plastat och regnet har öst ner; -Nu kommer ni hit och äter lite sill! Och då har vi åkt dit och fått sill och alla möjliga delikatesser med god dryck och man har blivit omhuldad och fått vila sitt trötta huvud från allt vad båt heter. Och för att inte nämna den gången pannan på båten la av, givetvis när det var minusgrader och helg och inga reservdelar går att finna. Om man nu inte lyfter luren och ringer förre ägaren. Jovisst finns det en lösning då. Ja det finns många tillfällen då de dykt upp som räddande änglar. Men så är de otroligt visa av erfarenhet vad det gäller livet med stora båtar, de har varit med om så otroligt mycket, de skulle kunna skriva en bok. Vi är mycket glada och tacksamma för alla goda råd, all hjälp och all god mat som vi fått sen vi köpte vår båt. Hatten av för hela familjen ”Wittskär”.

Tjoppe testar landgången och i vanlig ordning så tänker han en massa..konstruktionsavdelningen har möte!

Därefter så blev det nya regnstänk och arbetet utomhus förbyttes mot inomhus. I köket så har avloppet varit provisoriskt. Nu gav det oss en möjlighet att dra rören korrekt (fast vi hade ändå föredragit sol).

Med detta gjort så kunde vi ge oss på ett utbrott. Det vill säga motsvaritheten till inbrott. Likt en fängslad buse så bröt sig Tjoppe ut i friheten där den kommande dörren till byssan ska sitta. Hålet har varit täckt med plywood under flera månader.

Dörren på plats. Byssan ska vi förövrigt ta oss an under den kommande vintern. Det ska bli mycket intressant att få till det på den något begränsade ytan. Men kök är i regel små på båtar och ändå kan de producera mat till många hungriga magar.

Dörren sedd utifrån. Nu kan vi sätta dit handtaget.

En kväll då regnmolnen blåste bort så passade vi på att slipa lite.

Tjoppe tog sig an själva relingen som ska slipas jämn och kanterna ska rundas av.

Helena gav sig på ett tio-i-topp-hatar-jobb. Innan vi plastar relingen så behöver vi slipa av färg på brädgången för att plasten ska fästa bra. Den gamla färgen blir som ett tunt damm som kryper in och sätter sig överrallt oavsett skyddsglasögon och munskydd etc.

Trillat ner i en mjölpåse, månne?

Och nu ber vi verkligen till väderguden om det fina plastarvädret. -Please, send us some sunny weather, amen.

Varför nu plastarguden skulle prata engelska vet vi inte.

Ja så mycket mer har nog inte hänt på båten, annat än att vi ätit en massa gott och somnat som grisar i soffan om kvällarna.

Och ägaren till dessa skor kan man ju undra vart han tagit vägen!? Det ryktas om att han åkte ur dem när han försökte lyfta den gamla relingen som vi två lyfte av häromveckan. Kanske blev han så svettig att han tog ett dopp. Vem vet.

Båtsmans bravader!

Tjoppe och Helena

Tjoppe är här helt ovetandes om att Helena filmar. Ja så här har vi det om dagarna, och Tjoppe är en hyvens man som gärna bjuder på sig. Håll tillgodo!

Cut cut cut!

Tjoppe och Helena

Veckan har varit lugn så tillvida att inga arga barn har haglat några besvikelser över oss för någon bortkommen giraff. Och då är ju mycket vunnet. När vi på det får en strålande sol med årets hittills varmaste temperaturer – ja då trivs Tjoppe. Att vi samtidigt kånkar runt på en järnbeskodd reling på ett par hundra kilo, ja det är ju ingenting.

Men nu gick vi lite före i händelserna. Vi har ju innan vi kom till den järnbeskodda delen då fortsatt med vårt limmande och skruvande. -Ketchup tack! -Senap tack! -Vitlökssåsen tack! Tjoppe gastar ut när han inte hittar limflaskan längre och Helena räcker då över den. Sen lägger han en snygg ketchupsträng med limmet över plankan. Just detta är vi experter på sedan korvens år. Det var året då vi plastade skrovet och enligt Tjoppes son så levde vi på grillad korv morgon, middag och kväll. Det var ju kanske inte helt sant, för vi åt faktiskt smörgås till frukost. Hursomhelst så har vi lagt många strängar av ketchup, såväl riktig på korv och i form av lim på trä.

Solen skiner och Tjoppe njuter. Att limma och skruva i solen är riktigt mysigt. Och samtidigt skvalar radion ut lite trevlig musik.

Helena ger sig på skägget som vi kallar det. När vi plastade brädgången så blir det en liten vass och fransig kant upptill. Nu när vi ska ta vid med relingen så sticker detta upp som på en orakad karl. Tigersågen och sen så är båten nyrakad och fin.

Nu borde detta vara ett lämpligare arbete för Tjoppe, karl och skäggig som han är. Men då Helena är lite av skäggiga damen..nä nu hittade vi på. Nog har här ansats lite smalben och annat hos denna släthyade flicka – men då utan tigersåg bör upplysas.

Lite blandade bilder från en trevlig dag på båten. Reling håller på att byggas för full.

Och så här långt kommet så hade vi ”relingat” så långt att den järnbeskodda akterdelen av relingen återstod. På detta järn sitter även pållarna som vi förtöjer båten i. Så vi fäste förtöjningarna i spygatterna istället och då kunde vi ge oss på akterbiten.

Vi har innan vi kom så långt diskuterat en hel del huruvida vi skulle behålla denna järnbit eller inte. Men några saker avgjorde beslutet att riva. Dels så satt bara pållarna i järnbiten och inte ner i spanten som annars brukligt är. Järnbiten satt förvisso bultad ner i spanten, men bultarna hade rostat och nästan gått av. Däremot är spantena jättefina – ek är hårt, otroligt att eken vinner mot metall. Och under järnbiten så bestod relingen av trä som på sina ställen var illa åtgången. Så vi bestämde oss för att slita bort denna lilla pjäs på 200 kg. 

Här har vi sakta börjat lyfta på relingen. Vi stoppar under klossar vartefter för att behålla luftavståndet när vi vandrar fram för att kapa bultarna vartefter. På flera ställen behövs inte tigersågen, utan vi kan lyfta den för hand med följden att  fästet i spanten släpper.

Tjoppe inspekterar för att se vart fästena sitter. En kofot kommer man långt med när man ska demolera.

Nu åker den gamle pållaren. Det är inte längre så lätt att kliva i och ur båten. Men vem har sagt att det ska vara lätt i livet?

Här kapar Tjoppe toppen på en bult.

Vi höll säkert på i en timme med att få relingen att släppa sitt grepp. Men då innehöll timmen en fika också. Det var varmt och tungt så då behövs en paus.

Bye bye reling..nu hänger du på en skör tråd. (eller inte för tvåhundra kilo ligger rätt still även om den inte är fastsatt)

Vi pustar ut innan vi går över på del två, det vill säga att baxa iland pjäsen. Vi lyfter den i varsin ände, så gott det nu går på två man och konstaterar att man behöver vara tre man. Vi ringer den tredje mannen som visst gladeligen hjälper till. Men han kan först kl 17 efter jobbet. När samtalet är avklarat och Tjoppe lagt på luren så blir hans kommentar; -Klockan 17 så har vi redan slängt iland järnbiten du och jag! Ja ha, tänkte Helena. En liten men stark tjej på dryga femtio kilo tillsammans med Tjoppe, det blir inte två man utan en-och-en-halv-man. Och biten väger 200 kg. Det ska nog gå, kom hon fram till. Nu är ett grundläggande drag hos oss båda att vara positiva – men visst, det finns begränsningar.

Som läsarna nu säkert förstår, så springer man inte runt och fotar samtidigt som man kånkar runt på ett par hundra kilo. Så därför saknas lite bilder i händelseförloppet.

Men här har vi kommit såpass långt att vi kan ta en paus och vila armar och rygg.

För att göra Helena lite starkare så använder hon sig av spännband, likt en flyttkarl. För starka ben har hon. Och tillslut så låg pjäsen på kajen. Det tog en timme att kånka, och klockan var inte så mycket som 17 så Tjoppe fick rätt!

Och i och med detta så kunde vi sätta punkt för något vi sett fram emot länge.

Vi har under fyra och ett halvt år kånkat iland så mycket bråte. Vi har rivit så mycket gammalt vi bara kunnat. Tillexempel så bestod bara styrhytten av stolpar ett tag för vi klädde av den helt och gjorde om den från början. Och så har vi hållt på. Och kappen ovanför motorn inte att förglömma..och plåtar på skrovet, järnbalkar i lastrummet (numera salongen), innerklädsel på skrovsidorna, dåliga däckplankor, osv. Och nu så har vi burit i land den sista pinalen från den gamla fiskeskutan som inte längre ska få vara del av båten. Nu kan vi stolt sträcka på ryggarna och borsta av oss från allt gammalt. Det var inte gjort på en kvart direkt, det tog år.

Vi firade kvällen med ett glas bubbel uppe på däckstaket i solnedgången. Med lite slitna kroppar så höjde vi glasen för en skål för ett gott dagsverke.

Hopp-i-land!

Tjoppe och Helena