En rätt så bra helg har vi haft, flyt i jobbet men med några smärre missöden. Ena dagen börjades med en rejäl sovmorgon och frukost på sängen. Vi satt och pratade länge, och allt som oftast så berörde det mesta båten. Vi återkom till temat fiskebåtar, och den äldre herren som hade varit här och som hade som intresse att åka runt och inventera gamla fiskebåtar längs med sveriges långa kust. Han berättade att det inte är ens hundra båtar som flyter idag och de blir allt färre till antal. Tjoppe konstaterade att det här med att renovera fiskebåt, det kan man ju nu och båt nummer två skulle gå mycket fortare att bygga. Vi hade vår skutas systerfartyg Vrenen i åtanke, som idag ligger i Falkenberg utan att någon lägger sin vårdande hand om henne. Att hon är gratis, är på sina sätt inte ett lyckat drag när nya ägare inte är beredda att skjuta till ytterligare en förmögenhet och en massa tid. Helena frågade sin kompanjon; -Så du skulle kunna tänka dig att bygga om en till fiskebåt? Svaret kom snabbt; -O ja, under rätt förutsättningar. Om man hade allt kapital klart och kunde ha det som dagligt arbete utan någon annan anställning. Antingen i vårt eget ägo, eller att någon köpte tjänsten av oss att bygga om båten, men den skulle nog kosta den nya ägaren en 3,5 miljon i arbete och material. Tiden skulle nog kunna reduceras till två till två och ett halvt år. Helena funderade en stund, tänkte tillbaka på den långa byggarresan, blod, svett och tårar. Men inte heller hon kände sig avskräckt. Men så utbrister hon; -Om du tillexempel skulle dyka upp på varvet i Falkenberg och boka slipen en andra gång för att plasta en båt till, så skulle ägaren tro att du blivit skvatt galen. Likadant om du kom med den hit och la den framför våran båt. Det skulle bli tvångströja på dig! Tjoppe skrattade gott. Jo höll han med, folk skulle nog tro att man tappat allt förstånd. Vi summerade våra tankar med att läget var lugnt, några sådana pengar har vi inte och vi tror inte någon skulle komma och beställa en renovering av oss med de stora pengarna. Men att det skulle vara trevligt att rädda Vrenen från ett kanske dystert öde, det hade värmt våra hjärtan. Båtarna hade kunnat kampera sida vid sida som de gjort på den gamla goda tiden de tjänade som passagerarfartyg mellan Torekov och Hallands Väderö. Om 20 år så är det nog inte många kvar, lite trist.

Vi klev därefter upp ur bingen och påbörjade vår arbetsdag. Däcksväggarna som vi slipat klart skulle tapetseras med väv som sen ska målas. Väv på väggarna låter kanske inte så marint, men om vi kan vår marinkulturhistoria rätt så var det inte ovanligt att man satte vävspända väggar, av före detta segelduk, som man därefter målade. Inte bara på fartyg användes väv utan även i tillexempel gamla redargårdar.

Klart för tapetsering..

Tjoppe i full fart, rolla klister och sen upp med en våd och skära ut för fönster och dörrar. Ett himla roligt material, med vissa liknelser i arbetsmomentet med plast.

Och Helena skar till våderna i önskade längder. Allt från 1,5 meter till 2,10.

Nya vassa knivar gjorde skärandet till en snabb historia, ritch så var den kapat på ett par sekunder.

Är det något vi kan, så är det att arbeta sida vid sida.

En byggardag i oktober 2011. Radion är på, och vi arbetar avslappnat och trivsamt. Lite gemytligt snack, avbräck för lunch och fika och lite mera jobb.

Helena måttar till en ny våd, Tjoppe som står bredvid hinner knappt reagera när Helena drar kniven över duken och så skriker Tjoppe till. -AJ så ONT det där gjorde. Samtidigt kom någon litet farande i luften, och tre decimeter bort landade en liten kroppsbit på duken. Tjoppe slängde den snabbt åt sidan. Nu hade inte Tjoppe skadat sig, utan Helena. Och ur henne kom inte ett ord. Snabbt framme med papper och så pressade hon sin fingertopp för att hindra blodflödet. Tjoppe utbrast igen; -Jag såg det, jag såg när det hände och det gjorde så ont i mig!! Helena var fortfarande tyst, sen böjde hon sig ner och letade efter sin saknade kroppsdel. Den var för övrigt inte gigantisk, inte hela fingertoppen, men definitivt för stor för att bara vara skinn. Toppen på ena pekfingret hade stuckit ut vid linjalen när hon skar duken och så blev fingret kapat rakt och snyggt på diagonalen, en liten bit av nageln kom med och skinn och människokött. Ritch, här går det undan. Helena vågade inte titta på fingret, det låg fortfarande i press för att stoppa blodflödet.

Helena letar efter resterna av sitt finger..

Vi fortsatte att tapetsera klart, det mesta föll nu på Tjoppe för Helena kunde inte släppa greppet om pappret och att hålla fingret i press. Men till sist blev de klara.

Tjoppe sätter sista våden.

Med fingret i press länge så gläntade hon på pappret. Blodet lät inte dröja på sig.

Vi packade ihop vara saker och begav oss därefter till ett apotek, där vi fick god hjälp med att inhandla blodstoppande plåster och dyligt. Och väl tillbaka till båten så blev fingret till ett snyggt litet paket.

Humöret var trots allt på topp, och vi tog det lugnt resten av kvällen. Och vi återkom flera gånger till att det hade sett så roligt ut när den kapade fingertoppen kom flygande och landade på duken medan Tjoppe skrek hur ont det gjorde. Peppar peppar, så har inga större missöden och skador kantat vår väg. Och den flygande kroppsbiten, den hittade vi aldrig, kanske att den hade landat i klisterhinken när Tjoppe slängt iväg den. Helena skrattade; -Ja nu är man kanske i det närmast inmurad i väggen då! Tala om bomärke.

Captain Cut´n´go, mind your finger and toe!

Tjoppe och Helena

Vi har ägnat veckan åt att spackla och slipa väggarna i däcksbyggnaden. Vi har sakta börjat vänja oss vid det nya utseendet på däck och vi känner en förväntansfull glädje att det kommer bli minst lika bra, om inte bättre ovan däck än under däck. Snickerierna kring dörren är nu klara och när man kommer in på båten så har man ett par schyssta hyllor (alltså inte feminina sådana utan den träiga sortens hylla).

Här ska det bli ett par hyllor. Mellan styrhytten och köksväggen har det skapats ett litet utrymme och på båt, ja då nyttjar man alla skrymslen och vrår.

Tjoppe lägger sin hand på hyllan.

Vi hade en dag med strålande solsken, och vindstilla. Inför vintern så skyddar vi den plastade kanten uppmot däcket och nu bjöds en perfekt dag för uppgiften. Det var länge sedan vi stod och arbetade på vår flotte, den har mest använts till räkfrossa.

I år blev det inga missöden. Förra året så tappade Tjoppe greppet och blev hängandes i båtens förtöjningar utan flotten under, bara en iskall Nissan under. Nu är det definitivt höst, i Nissan flyter gula löv på ytan. Vackert, även om vi föredrar när de sitter i trädet.

Ett vackert ekollon flöt runt bland löven och räddades för en stund.

Och därefter hängde vi upp en av de nymålade dörrarna, den som går ner till maskinrummet.

Det knackade på dörren och vi fick besök. Vår båtbyggarkompis kände vi knappt igen, då han såg ut som han dragit på sig smink. Nä bedyrade han, det är slipdamm.

Båtbyggarkompisen ska ha allt beröm, inte för den snygga sminkningen månne, utan för att han står ut med oss. Nu är vi inte elaka på något sätt, men Tjoppe är lite lagom krånglig. Stöttar och pushar på för att hjälpa till i beslut och byggande. Står man där ensam med ett byggprojekt så behöver man ett bollplank. Men gull och beröm får kompisen också. Vi är ju måna om att vi ska kunna ses i framtiden, båt bredvid båt, i en trevlig hamn där solen värmer gott även denna gråa månad. Och fira med en kall öl och prata gamla byggminnen.

Aldrig förr har väl kompisen varit så söt som denna gång.

Vi gav oss därefter på lite spacklande och slipande

Däcksbyggnaden såg ut att ha fått vita-prick-sjukan. Nu är vi sugna på att få väggarna klara. Men det ligger inte långt bort.

Fortsättning följer..

Kust och Hav!

Tjoppe och Helena

En till dag har passerat på båten..

En dag som förvisso var rätt så grå på himlen men stämningsmässigt en lysande dag, Helena började må bättre och kunde toffla runt lite grann bland Tjoppes byggarbråte, fixa lunch och fika, och på eftermiddagen så öppnade hon en fernissa burk och strök ett par trösklar. Att vara två är mer än dubbelt så roligt än att vara ensam, konstigt det där.

Morgonen började lugnt, vi sov bort halva förmiddagen. När vi vaknat till så fixade Tjoppe lite te till de tu och så satte vi oss med datorn i knät mellan kuddar och täcken. Vi la även upp arbetsdagen. Jo Helena orkade nog vara med litegrann om hon fick ta en värktablett summerades det. Tjoppe frågade också om hälsoläget, om det var ork nog för lite god mat och ett glas vin på kvällen? Jo, svarade Helena, det skulle vara gott. -Jag kan sippa lite och vi kan laga något gott men enkelt. Tjoppe tittade konstigt efter frågan och tänkte ‘och när lagade denna tjejen inte gott, månne’. Nästa fråga som följde var; -har vi något vin? Och har vi budget för vin? På samma gång är vi både rika och fattiga skulle man kunna säga. Men kapitalet plöjs ner i båten och i plånboken skramlar det ett par mynt om man har tur. Och före lön är det bara kvitton i plånboken. Att bygga båt kostar många penningar, och hade vi inte haft båten så hade vi tex kunnat resa på solsemester lite då och då. Innan Helena hann svara så fortsatte Tjoppe; -Jag fixar vinet, så fixar du maten, deal?? Helena nickade belåtet, mat fanns det i kylskåpet så det blev en billig historia för hennes del. Ett par minuter senare bankade det på dörren till båten. -Någon knackar, Tjoppe!! När vi ligger halvnakna i sängen med rufs i håret så har det blivit Tjoppes sak att möta världen uppe vid dörren. Morgonrocken på och han tassar snabbt upp, bank bank bank, kommer det en gång till innan han är framme och öppnar. Helena hör att det är en man som Tjoppe pratar med men kan inte höra ordväxlingen, men det låter muntert och trevligt. Ljudet från dörren som stängs på nytt och Tjoppe kommer ner till Helena med ett leende från öra till öra och utbrister;

-JAG SA JU ATT JAG SKULLE FIXA VINET!

I handen höll han upp ett gott rött vin från Sicilien. Hemleverans med telepatisk beställningsfunktion var något nytt, hur gick det här till ville Helena veta. Svaret var enkelt, vi hade lånat ut vår ström under en tidigare helg för att båtarna som plockades upp för vintern kunde spolas av, och Tjoppe som tycker om när människor hjälper varandra, ville inte ha några pengar så nu kom tacket, i form av trampade druvor från en solig sluttning nära Etna. Vi skrattade gott.

När morgonen passerat och nästan hela förmiddagen så klev vi till slut upp, en grå dag mötte oss, men för årstiden rätt så angenämnt. Tjoppe tog på sig uppgiften att bädda, -ja är man sjuk så ska man ta det lugnt och vila! Vår säng är inte så lättbäddad, höjden på sängen är väl tilltagen, man måste hoppa upp, det blir ju så på en båt att ju högre upp på skrovsidorna, desto bredare mått får man ut. Och vår säng är bred och härlig, som en kungatron.

Har man försökt bädda en säng som man samtidigt står i, så vet man hur svårt detta är. Men vi har fått till snitsen båda två, fast på egna personliga sätt. Täckena slänger Tjoppe på ståendes från golvet, med ett värsta lassokast, och på första, andra och högst tredje försöket så ligger täcket superslätt och fint. Helena har provat, men det ser ut som ett kuddkrig har ägt rum då. Hennes taktik består i att under hela processen stå i sängen och med lätt fot inte skrynka till täcken och lakan. Det hela blir nog lättare när vi skaffat den pall som ska knäppas fast nedanför fotändan.

Sen riggar Tjoppe igång för lite arbete, skivorna på det vi reglat upp dagen innan ska på plats.

Däcksvåningen får ett helt annat uttryck när väggen kommer upp. Det hela känns mysigt när man kliver in på båten. När vi har fått i glasen i ventilerna och taktäckningen är väck så kommer korridoren att lysas upp av tre fönster som släpper in ljus.

Hungern satte i så vi bröt för lite mat. Förra året eller om det var året innan dess så var det korvens år. Vi grillade en hel del korv på kajen. Tjoppes äldste son tog fasta på det repetativa matbeteendet, fast vi åt annat också, kan intygas. Hur som helst så var vi nu sugna på den gamla favoriten grillad korv med bröd i skitig byggarnäve. Och vi hälsar glatt till Tom, att det smakade mycket bra.

Faktum är att varje gång vi grillar just korv så brukar vi skratta och tänka på Korvens År och Toms reflektion. Ska vi summera detta år i ett kulinariskt tecken så skulle det kanske kunna vara Nudelns År. Vi pratar ju här om våra luncher, middagarna är härligt varierade, varken korv eller nudlar kan vi lova.

Under Korvens År så förlorade vi tre stycken grillar, en blåste i sjön, en gick sönder och den tredje var den som Tjoppe skulle skaka ur kolet ur. Han tog tag i ena benet på grillen, vände den upp och ner och plumps så försvann allt utom stålröret som han höll i. Han kastade då i en dragg för att dra upp grillen, fick napp och fiskade upp EN CYKEL. I år så har vi fått behålla vår grill, tack och lov.

Här är vårat dörrhandtag. Vi stänger numera om oss i däcksbyggnaden, och vi saknar ännu handtag på dörren. För att slippa leta varje gång man ska ta sig in och ut så har vi numera hängt upp handtaget på väggen bredvid dörren.

Efter lunchen så blev det fortsatt arbete med väggen. Våra berömda mallar åkte fram, däcket och taket svänger gott på den tvärgående väggen. När mallen var ritad så skulle den klippas. -Du kan klippa med handtaget, upplyste Helena. Det lät roligt men var egentligen menat som en påminnelse om var saxen numera hängde. Sagt och gjort, Tjoppe klippte med handtaget och sågade därefter ut skivan i önskat mått. Av resterna blev det ett T, som i Tjoppe. Glad Tjoppe över att ha fixat till alfabetet på kuppen, ställer han sig och poserar vid sin bokstav.

T som i Tjoppe.

Med tanke på T så blev vi just sugna på Te. Helena fixade fika, en kompis med båt kom förbi och när vi satt där och pratade så kom det förbi en trevlig äldre herre och började fråga om våra båtar.

Det visade sig att han hade som intresse att åka runt Sveriges kust, från Haparanda och söderut och runt längs västkusten till den norska gränsen och dokumentera de få fiskeskutor som fortfarande finns. Vi fick veta att det är högst 30 skutor som fortfarande användes till fiske. Och totalt så finns det nu endast en 80-90 stycken som flyter, de flesta tyvärr i mycket dåligt skick. Vi bjöd ombord mannen för en titt, och han blev nog imponerad och konstaterade att detta var nog på väg att bli den finaste fiskeskutan i landet. Själva känner vi till ett par riktigt fina, men sen är det spridda skurar. Det krävs otroligt med kapital och tid att rusta upp en gammal båt, och de blir stadigt färre och färre, något som vår nuvunne vän kunde intyga.

Lite mera arbete innan kvällen tog vid.

Och när alla skivor var på plats så bröt vi för kvällen, fixade till lite god mat och såklart det trevliga vinet från telepati-leverantören.

Och Helenas yngsta dotter kom förbi och vi hade det mycket trevligt med fetaostfyllda köttfärsbiffar med bacontäcke och bandspagetti slungad i olivolja, vitlök och färska örter. Till det en tomatsallad. Ingen korv, Tom, vi lovar!!

Lite mingel före maten, och dottern taggar på facebook ‘fördrink i salongen på M/S Sunshine’. Nu heter vår båt inte det, annat än till vardags. Kanske ett namn att ta fasta på för det är nog inte många som idag känner igen vår skuta som den gamla väderöbåten Orskär.

Skål för gamla fiskebåtar!

Tjoppe och Helena

Ännu en dag på vår skuta..

Förra inlägget avslutades med att berätta att vi oljat och börjat fernissa trösklar, samt att vi hängt upp den lilla nödutgångsdörren.

Trösklarna till styrhytten har blivit lite tråkiga med tiden, de är ju rätt så länge sedan vi satte dit dörrkarmarna och vi har inte behandlat dessa. Trösklarna blir fort tråkiga med lite färg- och plastspill som bonus.

Men med en slipmaskin så kan man få de flesta ytorna som nya. Det går på några sekunder, vi har även några ytor i hemmet som skulle behöva få sig en ansiktslyftning så det ska vi också göra när tid ges. Något för unga människor att tänka på, att ärvda köksmöbler, eller loppisfynd kan bli som nya om man har en skral budget eller man satsar på en hållbar livsstil.

Här torkar oljan i väntan på lite fernissa. Nedgången till maskinrummet. I verkstan pågår operation måla alla dörrarna till styrhytten. En av tre är klar och den andra är påbörjad.

Vår gulligaste dörr på båten, nödutgången framtill i däcksbyggnaden. Mellan däcksbyggnaden och relingen, på skarndäck så är avståndet 55 cm. Denna dörr kan man slå upp på vid gavel utan att den slår i relingen.

Vi trodde när vi började projektet att vi kunde göra klart på ett ställe i taget. Men ack så vi bedrog oss. Allt sitter på något sätt i hop och man kan vid vissa tillfällen inte fortsätta om man inte löser en knut i en annan ända på båten. Nu ska vi snickra ihop däckbyggnaden fint kring den ena dörren, som sedan går över mot utsidan av styrhytten som är svängd, och då behöver vi ha väggen till köket klart, iallafall med reglar och skivor.

Det kändes plötsligt som ett stort steg att redan få upp väggarna till köket, vi står ju med så mycket annat vi håller på med. Men med väggarna på plats så blir vi inte lika bromsade och behöver inte gå tillbaka med träsnickeri och målning lika mycket. Duttandet tar tid. Här har vi börjat regla upp däcket. Här gäller det att inte skruva i golvvärmen..

Denna hörna är mycket intressant. Hörnan får två vinklar, se bilden ovanför denna. Då blir det inte samma korridorkänsla och matsalen öppnas upp på ett trevligare sätt än att man ska svänga runt ett nittiograders-hörn. Problemet blir då på insidan, där köket ska utrustas. I hörnan ska det bli en rund diskho, så den rostfria diskbänken får specialgöras.  I köket kommer ventilationsröret upp. Det blir mycket intressant hur vi löser detta, lite idéer och tankar finns men nu är det inte insidan av köket som är prio utan det som finns utanför.

Tjoppe drar i långa skruv när reglarna har blivit måttade på plats. Golvvärmeslangarna är fortfarande hela och konstruktionen rak och stark.

Helena tittade en stund upp ur sin gömma, hon har blivit sjuk så Tjoppe får snickra utan sin kompanjon. Men hon orkar ta några kort.

Trött och blek så lämnar hon sin Tjoppe som fortsätter tills alla reglarna är på plats.

Sådär, nu är det klart så här långt. Inne i köket så kommer vi ställa dit ett högt men litet barbord, som vi har i vårt hem. För vi har tänkt att det kan tjäna som ett köksbord där vi två kan inta vår fika och någon eventuell middag. Men vi saknar ett par höga barstolar. Vi har möbelladan bara ett stenkast ifrån, där de säljer begagnade möbler. Vi tänkte titta in där och se om de har ett par lämpliga stolar för ett par tjugor. Om någon läsare står i taget att slänga bort ett par höga barstolar så hojta till, kanske de skulle passa fint på båten. Köket kommer att bli bland det sista vi inreder så denna provisoriska lösning ska ju vara ett tag.

När Tjoppe var klar så fixade han lite fika åt sig själv och sjuklingen. -Helena, kom upp, det är go-fika! Helena tassade upp väl påpälsad för att inte frysa. Och så tog diskussionerna vid, som oftast. Mitt emot trappnedgången, på babords sida så ska vi ha en bardisk. Vi har inte ännu tagit ett beslut om vilken form eller i vilket material denna disk ska bli. Vi har en fin ekplanka i verkstan som vi har sparat utifall det ska bli disk av denne. Men det lutar åt en annan lösning. Idéerna gick varma coh vi fastnade nog för att det skulle vara marint, fräckt och snyggt med en båt som bardisk. En liten träeka, inte större än en dinghy, som vi kapar längsmed och lägger på en skiva ovanpå. Läsaren har nog svårt att förstå hur vi tänker och menar,  men vi kan intyga att det skulle fungera och bli helfräckt. Problemet är bara att ekan måste vara tillräckligt liten.

Så härmed efterlyser vi en liten eka, i trä, gärna gratis eller billig och det kan vara ett stort hål i ena sidan (inte i båda), den kan vara i stort renoveringsbehov och inte se mycket ut för världen. Alltså en sjöoduglig eka som någon har skräpandes och som inte har gått till ved eller tippen än. Vi vet av erfarenhet att det ligger massor av bortglömda ekor längs med Sveriges kustremsa och sjökanter. Men vågar man plocka någon som ser ut att vara utan ägare? Begår man ett brott eller blir man en miljökämpe som städar upp? Ge oss gärna tips och idéer. Visst kan man köpa en bättre och nyare, men det känns lite tråkigt eftersom vi ska kapa av den längs med.

Som alltid när vi börjar med något nytt moment på båten, som att regla upp nya väggar och hitta framtida lösningar i form av ett båtskrov till bar, så blir vi härligt exalterade och upprymda. Och det kan behövas när bakterierna härjar, regnet smattrar, mörkret hotar och blåsten piskar.

Hissa segel!

Tjoppe och Helena

Vi är fanstastiskt lyckligt lottade. För vi har många som följer oss med intresse och som ger oss energi och inspiration att fortsätta. Det blir som en extra vitamininjektion att från någon varje vecka mötas med beröm och beundran över att fartyget sakta men säkert vinner mer och mer mark mot sitt färdigställande. Nu är vi inne i en fas då det mesta vi gör syns. En vanlig fråga vi även får är; -hur hinner ni allt?! Ja tiden är det mest rättvisa som finns, alla har 24 timmar på ett dygn. Men därefter skiljer det sig, för det beror på hur man prioriterar och förvaltar tiden. Sanningen är också att det är inte bara mängden tid, utan hur innehållet ser ut, som avgör. Nu har vi två lika lite tid, eller mycket, som alla andra, vi får ständigt priorietera bort och försaka och vi har som alla andra, dåliga samveten för tidsbrist för barn och annat vi borde göra. Att vi överhuvudtaget drog igång detta projekt beror dels på att vi tror på andra värdegrunder än bara ekonomiska. Allt snurrar fortare och vi ska hela tiden bli effektivare, och detta kommer från två personer som bygger båt i en rasande fart. Men det är skillnad, det beror på om det är med ekonomiska och tidsmässiga förtecken det hela bedrivs.

En värdegrund är värdet av uthållighet. Vi är varken de snabbaste eller de duktigaste på att bygga eller i att besitta kunskap. Men vi har en uthållighet utöver det vanliga. Vi har en känsla av att många fort ledsnar idag. Och ledsnar man så tappar man fokus. Och utan fokus så förflyttar man sig inte lika lätt. Oavsett om det gäller ett projekt, en familjeutveckling, ett personligt mål eller ett företags dagliga drift så brister det oftast här. Det är sällan pengarna i grunden som är problemet, fast det oftast blir pengarna som blir problemet ändå tillslut. Man släcker bränder hela tiden för små problem hela tiden radar upp sig, och man ligger ibland milavis ifrån den röda tråden. Den tråden som leder en till målet.

Vi är fast övertygade att det kostar pengar att tjäna pengar. Bland det mest vansinniga som finns är att ge sig på ett stort byggprojekt som kostar pengar utan att ha finansierat bygget någorlunda. Ingen skulle ju köpa ett hus i stort renoveringsbehov utan att ha budgeterat för en renoveringskostnad. Men inte sällan så hoppar man på tex ett båtprojekt utan en ekonomisk förutsättning. Lättare blir det inte när många gamla fartyg mer eller mindre skänks bort.

Helena brukar fråga Tjoppe om han inte är medlem i the Rollings Stones. Första gången Helena frågade så förstod inte Tjoppe frågan. Nä det hade inget med musik att göra. Nä Tjoppe är en person som börjar rulla på stenarna. Han är expert på att se pudelns kärna i ett problem, han pekar på problemet och ofta är det flera steg tillbaka i händelserna eller i en organisation som felet är. Och här saknas då en budget, för att hantera problemet, än på ett mer akut släcka-branden-planet. Det är olika plånböcker som styr, detta känner säkert de flesta igen från sina arbetsplatser. I vårt eget projekt är det lätt att gå tillbaka till det egentliga problemet.

Vi skrev nyligen att vi har haft problem med värmepannan på båten. Vi fick byta de gamla kullagrena. Sagt och gjort. Ännu en gång så gick pannan sönder, nu med ett annat problem. De flesta hade nog blivit stressade, det stannar upp arbetet och kostar tid, i material och reparationer. Och utan pannan så är det kallt på båten. Inte Tjoppe, då, han stressas inte. Han tar det lugnt och sätter sig in i problemet och låter det ta den tid det tar. För han har kalkylerat med problem längs med vägen. Han är mentalt förberedd och han är även beredd på att det kostar. Att arbeta under stress och utan budget är bara att göra sig själv en björntjänst. Och i väntan på att lösa problemet, för ibland kan det dröja pga ett inväntande samtal eller en saknad reservdel, så sätter Tjoppe på en kopp te och njuter en stund. Eller bygger i en annan hörna, där det inte hindrar.

Vi hade önskat att det såg ut så här lite överallt i vår värld. Idag är företag är hårt pressade och den lilla människan är vansinnigt stressad. Vi ska producera och leverera på kortast möjligaste tid. Hur ska människan orka? Och detta för att vi glömt flera av livets andra värdegrunder.

När vi är klara med vårt byggprojekt och vi går över i version 1:2, själva verksamheten. Så är vår vision att vi inte ska behöva arbeta under stress alltför mycket. För vi har lagt en kalkyl som gör att vi inte måste tjäna de vansinnigt stora pengarna. Hade inte kalkylen hållt från början så hade vi inte startat projektet. Har vi någon anställd så har vi givetvis krav på denna någon, men i kraven kommer det finnas med tid för planering, återhämtning, tid för att hitta förbättringar och för utveckling. Samma sak gäller oss själva, vi ska ge oss den tiden också. Och klarar vi inte det, då gör vi en stor förändring för att nå det målet och vi ska inte hamna i läget där vi dagligen släcker bränder i vår verksamhet. Vi är båda visa av erfarenhet, och att försöka nå dit i en tid av denna, är ett vågat och modigt mål. Det är därför vi lever i en tid då det inte finns plats för människor som är äldre, oerfarna, handikappade, sjukskrivna…

Så för att svara på frågan, hur hinner ni? Så är nog svaret, att vi har kalkylerat med att det tar tid och att vi har plockat bort annat som slukar tid så att vi vinner de timmarna till båtbygget. Kalkylen är väl tilltagen, så det finns tid för att saker går sönder och att vi ska hinna titta ut över fjärden med en rykande kopp te i handen. Sen är det bara att krydda med lite målmedvetenhet och uthållighet så når man målet tids nog. Troligtvis ganska snart, fast vi fikat bort halva tiden.

På båten fortsätter vi byggandet, vi har satt i lister i ett par dörrar i däckbyggnaden. Så de håller tätt för vinterkylan och att de inte ska skallra och väsnas när det rör på sig. Lilla gulliga nödutgångsdörren har vi hängt på plats. Och pannan är lagad – på nytt.

Simma lugnt!

Tjoppe och Helena

När luften är så där syrerik som den bara kan vara på hösten, och vädret bjuder på solsken och vinden blåser, ja inte här iallafall. Då är det inte mycket som slår dessa vackra dagar. Våren och hösten är ibland lite bortglömda vädermässigt då bara sommarens soliga dagar brukar räknas. Känslan på hösten när man är påväg in i vintermörkret är nog känslan av friskhet och stillhet. Och vi två känner ju av alla slags väder då vi tillbringar så mycket tid utomhus. Snart är mörkret och kylan här och vi klär upp oss till tandraden för att kunna arbeta ute. Men än dröjer sig vintern och vi fick en underbar helg, bara sol och den värmde våra ansikten lite grann. Tänk så lite det behövs för att man ska känna sig lycklig.

Det fina vädret bidrog till att människor kom ut och kajflanerade mer än vanligt såhär års, och sen var det full rulle på båtfolk som tog upp sina båtar för vintern. Det tänkte inte vi göra, den här vintern heller..

Och för en del så var det kanske sista båtturen för året, men vilken dag, solen har aldrig glittrat sig i vattnet så mycket på flera månader. Här bjuds några fler solbilder, vi behöver ha dessa att kunna gå tillbaka och titta på, så vi inte bara minns år 2011 som det blötaste året någonsin. Det blöta ska vara i vattnet, inte i luften!

Inne på båten är vi i full gång att vinterbona, vi försöker hålla kylan utanför. Det vackra vädret har bjudit på frostnätter och vi arbetar på för att inte elda för kråkorna. Som lite extra otur så la vår pulsonexpanna av och kylan blev påtaglig. Vi fick konsultera pulsonexpanne-gurun Micke, som kom med ett par goda råd. Lagrena i fläktoljemotorn hade lagt av och istället för att köpa helt ny fläktmotor så bytte vi ett par kullager. Kostnaden blev istället för tusenlappar några ynka tjugor och pannan spinner som en katt i maskinrummet igen.

Här är en bild på de gamla kullagrena. Vi diskuterade det här med att saker går sönder. Något händer alltid, allt som är helt kan teoretiskt sätt alltid gå sönder. Det som är sönder brukar sällan laga sig självt. Så man behöver  ha en luttrad inställning till att det går sönder. Och vi kan inte kasta och köpa nytt alltid, för det första så börjar det bli rätt knepigt att få i och ur saker ur maskinrummet. Så vi var nästan glada att pannan gick sönder för då fick vi träna oss på den.

Med värmen tillbaka så kunde vi fortsätta vårt byggande.

Våra fönsteröppningar har vi tillsvidare täppt igen med isolering i väntan på glaskassetterna. Nä, de har inte dykt upp ännu.

Målet för denna dag var att isolera klart hela däcksbyggnaden och sätta innerväggarna. Och det är lite trixigt, hål för fönster, hål för dörrar, lutande däck. Malla, måtta, mäta, klippa, såga, kolla, bära, kånka, såga, bära, kolla, såga, bära, kolla och till sist skruva dit skivan. Vi sågar på kajen och skivan åker många gånger över relingskanten innan den är klar för ditsättning.

När sidorna var klara återstod bara det främre partiet. Här svänger det så mycket så det blir två böjbara tunnare skivor som vi limmar och skruvar och då blir det starkt. Och runt.

När vi höll som bäst så kommer plötsligt Tjoppe fram bakom Helena och greppar tag om hennes ben och sen känner och hör hon ett ljudligt SMACK på hennes snickarbyxbeklädda bak. Lite förvånad så kom hon på varför han betedde sig så underligt. Ja han brukar inte kyssa Helena på bakfickan. Förklaringen låg i att Helena, när hon markerat ut var fönstret skulle sågas ut, hade skrivit på skivan KISS MY ASS. Och Tjoppe fullföljde uppmaningen. Vi skrattade gott.

Halvvägs..

Och när vi bar ut nästa skiva så försökte Tjoppe kapa av sig halva huvudet, då han glömde ducka i dörröppningen. Det tog tvärstopp, ibland är det bra att vara tjockskallig, så den håller när man försöker forsera en tvåtumtre och lite korregerad plåt. Tjoppe gned sin skalle och svor. Nu har vi båda försökt korta av kroppslängden ett flertal gånger. Vi hoppas vi inte har blivit dvärgar lagom tills vi tar av överbyggnaden.

Helena målar lim så andra skivan kan skruvas på plats..

Och vi nådde dagens mål, att bli klara med väggarna. Åh, så skönt. Detta var nog det sista jobbiga tradiga momentet under vår byggtid. Detta firades med hemmagjord pytt på kajen. Överbliven kokt potatis, mycket lök, en skiva entrecote i strimlor, färsk persilja, svartpeppar och salt och avslutningsvis ett par ägg. Serverades på kajen med sol och rödbetor.

Rätt så nöjda så tog då dagen slut. Vi har stakat ut den närmaste tidens mål. Det här är vansinnigt kul, att bygga båt. Och ibland är det bara vansinnigt. Och det är ju kul!

Tjo va de va livat!

Tjoppe och Helena

Snart kommer ett mer vanligt igenkännande inlägg från oss två båtbyggare. Men i skrivande stund så har vi inmundigats lite gubbröra på knäcke men en whiskey till förrätt. Och till varmrätt, eller borde det heta kallrätt, räkor, aioli, bröd, camembert och ett vansinnigt gott vitt vin till. Under tiden vi äter så tittar vi på datorn, vi har ju ingen tv ombord. Och på trevliga youtube så fann vi den underbara texten;

VI BYGGER OSS EN BÅT

med Björn Skifs. En artist vi båda gillar och vi har aldrig förut någonsin tänkt hur träffsäker texten är, vi bygger oss en båt. Brasan sprakar gott och vi fyller våra glas på nytt och hälsar Björn, fast det är föga troligt att han läser, att vi kommer, när båten är klar ha lagt ner över 15tusen timmar på båtbygget. Vi tog dig på orden. Och om du kan komma till båten och spela, unplugged, i en timme så skulle vi bli glatt själaglada och djupt tacksamma. Vi betalar dåligt, ekonomin har vi plöjt ner i skruv och annat byggmaterial.

Ja ja, man kan ju alltid drömma. Men vi bjuder på länken till en av världens bästa artister, våran egen Björn Skifs, the one and only. Vi bygger oss en båt, och det gör vi med.

http://www.youtube.com/watch?v=VgYd2SpqVMQ

Håll till godo och trevlig helg.

Tjoppe och Helena

Vårt lilla garnnystan av trassel håller sakta på att reda upp sig. Men ännu saknas vissa avgörande delar för att kunna möta vintern och kylan, tiden känns ja, kanske inte pressad precis. Ännu. Men iallafall angelägen. Vi väntar nu på glas till våra fönsterramar och vi behöver måla en del och dröjer det några veckor till. Ja då uppgraderas läget från angeläget till pressat och kanske mer därtill. Senaste natten visade sig vara klar att man kunde ägna sig åt astronomi och således riktigt kall, de har varnat för frost. Hua. Det blir inte riktigt bra ifall vintern kommer förtidigt, då blir det till att frysa i onödan.

En härlig bild, och som får symbolisera att vi börjar kunna stänga in oss inför vintern för att behålla stugvärmen..fast på båt får det nog heta skutvärme eller nåt. Vi sätter i den ena ytterdörren till däcksbyggnaden.

Glad Tjoppe laddar med skruv och Helena får hålla i dörren och så blir den upphängd. Vi firar det hela med en fika efteråt, på kajen i solen. Den värmer inte mycket nu, den gula.

Ett par sista skruv..

..innan man kan sätta sig och beskåda den fina dörren. Nu ska vi få till det med handtag och godkända lås. I mässing såklart och lite häftigt tycker vi två båtbyggarnördar är att det går att få tag på nycklar som är i mässing också. Klart man ska ha mässingsnycklar på båten.

Go-fika på kajen. Kaffe och hallonsorbet. Ja här ska firas.

Sen kan vi berätta att vi fått post, som är adresserat till båten. Vi vill härmed upplysa vår avsändare att NU fungerar postgången. Vi hade tänkt att fota vykortet och lägga upp den på bloggen men nu är det så att kortet har drabbats av italiensk kulinarisk olje-sjuka. Vid ett trevligt inmundigande av inlagda kronärtskockor med vitlök och olja så spilldes det på kortet och som torrt gammalt pappersvykort så blev det mumma med lite olja. Till detta serverades en god Cava, men vykortet var minderårig och fick inte smaka.

Vykortet var instucket under dörren och låg på relingen när vi kom hem från jobbet. Kortet var adresserat med endast våra förnamn och följande rader:

Trålaren Orskär
Halmstad Hamn 

Sen gick det att läsa;

Hej! Minns när posten i Vaxholm kände alla. Man kunde skicka med tveksam adress. Har skickat många kort till er men kollegorna i Halmstad vet inte att det är ni som bygger båt/ A.

Nu vet kollegorna på posten att det är vi och vi gissar vår avsändare, en närbesläktad trevlig man för sinne för god mat bland annat. Så vi är nog förlåtna att vykortet blev matat med italienska delikatesser. Tjoppe skattade gott åt kortet för det förde tankarna vidare till en annan historia. Hans pappa, vår konsult Felix af Lysekil fick en gång ett vykort. Och om inte Tjoppe minns fel så stod det inte så mycket mer än namnet Felix på kortet, åtföljt av Sweden. Möjligtvis något mer som fick brevbäraren att knäcka koden Och på kortet gick att läsa:

Den törsten, den törsten.

Och det kom fram, det var tider det. Ja när vi växte upp i Vaxholm så kände man nog till de flesta, och brevbäraren var ju givetvis den skickligaste av oss alla. De tiderna är över nu, men vi ska göra vårt bästa. Kanske kommer det ett returvykort till vår avsändare med adressen Balkongen närmast eken med utsikt över fjärden, Vaxholm. Och till detta kan vi lägga till ett par förnamn. Man vet aldrig…

Vi har påbörjat arbetet med att isolera väggarna och sätta innerväggar inne i däcksbyggnaden.

Helena isolerar väggarna och Tjoppe slår i reglar för att kunna skruva dit fönsterramarna ordentligt och för att kunna skruva i skivorna i något rejält.

Därefter är det att måtta, malla och såga till innan man får upp skivan. Vi behöver vara två när vi kånkar runt på de stora skivorna och ska få dem att passa perfekt. Inte mycket är rakt på en båt.

Och efter ett tag har vi kommit så långt att man börjar skönja resultat.

Det är bra att vi får in isolering i väggarna, men så länge vi inte har glaskassetterna så känns det som luftkonditioneringen är något överdriven. Det lär bli iskallt med tolv stora hål, isoleringen till trots. Men glasen är på väg…(de har de varit länge).

Och dörrkarmen till vår lilla minidörr tillika nödutgång har vi fått på plats.

Tänk att en dörr kan vara gullig, men den är verkligen gullig.

Vår båt, en byggarkväll i oktober år 2011. Vi har snart hållt på i fyra intensiva år. Tjoppe beklagade sig lite för en kompis att  han upplever att det står lite stilla i byggandet. Kompisen spärrade upp ögonen och såg ut som ett frågetecken och replikerade; -varje gång jag kommer hit så har det hänt så mycket, så jag vet inte riktigt vad som stått stilla. Ja kanske är det känslan av att det står stilla för man väntar på något (glasen), eller för att vintern är på intågande och man vill hinna till en viss punkt innan, eller kanske att målen är väl högt satta. Vi har ingen aning men vi backar ju iallafall inte, det kan vi själva se..

Ja annars har det inte hänt så mycket, våra andra jobb kräver en del vilket de ju i och för sig ska, Tjoppe har dragit på sig någon gammal krigsskada för hans knän och rygg har packat ihop. Det blev en läkartid en av kvällarna och nu väntar han på resultat, om han ska bli utdömd som båtbyggare med förslag om att knyppling är bättre aktivitet för honom.

På kvällarna bryter vi byggandet och slappnar av en stund innan sänggåendet. God mat och ibland även god dryck.

Mys framför kaminen, med en grillad köttbit, kokt potatis, sparris och bea. Ett gott rödvin till och en camembert på lut till småtimmarna. Så lite en har, så gott en mår.

Håll kurs!

Tjoppe och Helena

Likt en kemist så har Tjoppe testat olika lacker och fernissor på nåten för att råda bot på problemet att det inte härdar på nåten. Och med facit så fungerade ingen utom en sort, och egentligen finns det ingen större skillnad på den produkten mot andra. Det var en oljefernissa precis som vår vanliga vi brukar använda. Och deklarationen är mycket knapphändig på burkarna. Men vi vet vad som gör skillnaden nu. Vi har diskuterat och pratat kring detta en del och vi kan konstatera att vår samhällsutveckling är högst tråkig ur några aspekter. Att den som säljer och tillverkar produkterna till synes inte själva använder produkterna. Vill formulera detta vidare..

Vi kan ta vår konsult Felix af Lysekil som exempel. En man i sina bästa år som har arbetet med båtar på ett eller annat sätt i hela sitt liv och är aktiv än idag och således en vis man något till åren. I sin verksamhet tidigare i livet så stod det i hans affär diverse burkar på hyllan som man som båtägare kunde komma och handla och få goda råd kring vilken produkt som passar. Även trossar och andra båttillbehör fanns givetvis i denna lilla båttillbehörsaffär. Ägaren arbetade även med att bygga en egen båt och sydde båtkapell åt stadens alla båtägare (vilket han än idag gör). Och till detta hade han en bakgrund av att ha arbetet med diverse, seglingsinstruktör, riggare och you name it. Han har i sina möten med kunder fått sig en otrolig bank av erfarenhet av de produkter som finns på marknaden OCH varit med i problemlösningar kring produkterna. Både i sina egna arbeten och med kunders. För han kände här ett ansvar för de produkterna som stod på hans hylla. Och för att det var givetvis honom man frågade i ärendet, handlade det om styckning av en ko så gick man till köttmästaren. Gällde det båtfernissa så gick man till Felix. 

Därför kan det ju kännas lite tråkigt när utvecklingen har gått så långt att den som säljer kött i affären inte har en aning om hur anatomin på en ko ser ut och hur man styckar och tillagar köttet. Och Bengt Fritjofsson kan vi anta inte är nykterist för vi hoppas att han vet vad han pratar om och att han dessutom besitter kunskap om hur man tillverkar vin. Och så vidare. Man behöver den bakgrundskunskapen, och den har man inte från början utan den lär man sig i sin profession. Idag ser utvecklingen ut så att du kan gå genom ett helt liv på en arbetsplats och du kränger varor men behöver inte veta mycket mer än det som står i produktbladet. Inte konstigt att människor blir bakbundna så fort något går sönder, man köper nytt eller på sin höjd ringer någon som kan laga.

Vi vill därför hissa och lyfta fram alla äldre personer som än finns i livet som är av den gamla stammen, fyllda av erfarenhet och vishet. Som har sett och provat. Ni borde K-märkas. De finns en och en annan yngre, men de är få och direkt utrotningshotade. Nä kepsen ska sitta fram, inte bak-och-fram! Själva kanske vi kommer en liten bit på den långa erfarenhetsstegen, vi vill gärna tro det när andra människor som bygger båt hör av sig till oss, som tillexempel det unga paret med båten Basilika som gör ett fantastiskt jobb med att våga ge sig på ett stort båtprojekt och behöver lite goda råd på vägen. Man måste våga och flytta sina positioner, oavsett vad man sysslar med, för det är i detta den personliga utvecklingen sitter.

Ja detta var lite tankar..

Och vi har löst vår problem med nåten som inte härdade. Butiken som sålde produkten saknade kunskapen, tillika tillverkaren. Och då vi betalar 6000 kronor för nåtmassan så är vi inte särskilt intresserade av att lösa kunskapsproblemet åt dem när vi inte fick någon hjälp eller kompensation när det krånglade. Däremot är vår kunskap gratis för alla som renoverar en båt och som ska nåta sitt däck. Det är bara att höra av sig.

Nu har vi lagt ett lager med den fungerande fernissan. Däcket börjar bli blankt som en spegel.

Tjoppe faller på knä ännu en gång.

Och liksom ketchupeffekten så kom det vackra vädret också, lite brittsommar.

Påskliljorna som blommade i våras har blivit kvarglömda på terassen hemma, och nu tror de att våren är här på nytt. Vi har plockat ner krukorna till båten för att se om vi kan få dem att blomma. Spännande!

Våra fina öppningsbara ramar står och väntar på att bli målade och monterade. Vi saknar som sagt våra glas som det också gått troll i. Men det är ju på väg att lösa sig.

Vi har varit uppe på taket igen..

Den rätta bollen är nu på plats och den snurrar så fint när det fläktar och blåser.

Fantastiska höstdagar när den är som bäst.

Vi har kunnat sitta ute på kajen och fika och äta lunch i bara en T-shirt. Stanna lite nu värmen!

Numera är båda tankarna monterade.

Innan de stänger av vattnet på kajen för vintern så behöver vi få ordning på färskvattentanken, så vi kan fylla och använda den under vintermånaderna för att ha vatten i kranen.

Tjoppe monterar och drar rör och testar. Pannan är på och nu finns det både kallt och varmt vatten ombord. Vi har satt igång golvvärmen nere under däck så nu har vi en perfekt miljö nere under däck, som vi toppar med lite brasvärme på kvällen.

Helena har målat klart det brandsäkra taket ovanför motorn.

Helena bytte därefter ut vit färg mot svart.

Nu har fönsterramarna fått sin svarta kant målad.

En kompis kom förbi och bjöd på mazariner i solen..

Och Helena gjorde ett hästhuvud av stanniolet som mazarinen tidigare bott i. Klart man ska ha ett hästhuvud, skaparglädjen är det inget fel på!

Sen blev det tejpning och målning av dörrkarmarna på styrhytten.

Helena högt ovanför Tjoppe..

Och han fortsatte med arbetet i båten hjärta, maskinrummet. Det mesta börjar och utgår från detta rum, det börjar se rätt avancerat ut.

Och med lite lättade hjärtan fortsätter vi vårt idoga arbete med båten och hoppas kunna njuta av ytterligare några soldagar innan vintern slår till och man får huka sig.

Hissa segel!