Egentligen borde bara inlägget innehålla denna bild.

Det är inte bara en sak som krånglar just nu, utan det känns som det är det mesta. På den positiva sidan står nog vädret, för det är grått utan regn. Och det förklarar lite hur vi upplever situationen. Någon har kallat på troll, för det går verkligen troll i byggandet nu.

No 1 : Vi har nåtat däcket och lagt ett lager fernissa. Fernissan torkar fint på träet men inte över nåten. Den är oljig och kladdig. Vi har pratat med säljare av både nåt och fernissa och hört oss för med båtfolk. Många teorier om varför, men inga svar på vad man gör åt det. Vi har googlat och sökt på problemet, och det finns, problemet alltså. Och de flesta teorier spricker på någon punkt. Fernissan är det inget fel på, att den inte skulle härda på ett stumt material som inte suger stämmer inte, vi har fått den att härda på plåt. Fernissan är av en modell som funnits på marknaden i hundra år. Att det behöver vara en fuktig miljö för att fernissan ska kunna dunsta bort överskottet av oljan som naturligt finns i fernissan stämmer inte. I halland har vi uppnått den högsta luftfuktigheten på 7000 år minst. Att det är för kallt funkar definitivt inte, med värme blir bara nåten värre. Att valet av nåtmaterial inte är lämpligt stämmer inte, då tillverkaren rekommenderar deras produkt till att nåta däck med. Och med traditionen på ett nåtat däck följer ju att man fernissar, för att skydda mot väta och slitage. Det finns ett enda ställe där vi sett att någon inte bara diskuterat problemet, är på tråbåtsakuten där en kille hade fortsatt fernissat och att det hade blivit bra tillslut. Nu är det ju inte riktigt bara att fortstätta fernissa, man ska slipa mellan strykningarna och slipdammet fastnar i det kladdiga nåtet. Vi valde dock att prova fernissa lager två, fast utan slipning emellan. Först tvättade vi nåten med thinner för att få bort den oljiga ytan. Restultatet blev ungefär detsamma, inte längre oljig nåt men dock kladdig. Från säljaren har vi inte fått någon hjälp så nu ska vi prova ett av råden vi har fått från vår konsult Felix af Lysekil, som inte bara arbetat som säljare av diverse båtmaterial, utan han har även arbetat med dem och sett ett och ett annat i sina dagar.
Tjoppe är tämligen less på situationen. Att det blir fel, det kan det alltid bli. Men alla svär sig fria från ansvar och vi står med ett odugligt däck på 30 kvadrat. Vackert att titta på men det går inte att gå på det. Just snyggt. Någon som förstår sig på problemet tröstade med att det faktiskt härdar, men att det tar 6 månader.

No 2. När vi beställer glas till båten så går det alltid troll i våra beställningar. Läsarna kanske minns glaset till vår vinkällare, som tog flera månader för att det blev tappat på vägen, fel färg, försenat och så vidare. Nu har vi beställt glasen till våra ramar som ska sitta i däcksbyggnaden. Vi har väntat och väntat och veckorna har gått till månader. Och nu så kom de, fast bara hälften till antal, resten hade gått sönder i transporten. Ja ja, sånt kan väl hända. Fast vi har ju inte riktigt tid med detta för kylan börjar komma. Så nu testade vi våra glas och DE PASSAR INTE! De går inte ner i ramarna för någon klåpare har gjort dem och kanterna är alldeles ojämna. Ser ut som någon inte använt laser till att skära glasen. Eller som Tjoppe säger; -Det ser fan ut som det är jag själv som gjort dem, och jag har bara skurit glas ett par gånger i mitt liv. Vi har kollat med vår tillverkare av ramar, jo deras mått är riktiga med 5 mm marginal runtom. Alla glaskassetterna är nu tillbakalämnade och de har fått låna en av ramarna. Och så ska de ta dit en representant från företaget som ska få titta på deras produkt. Vi hoppas det mynnar ut bra, i glas som överrensstämmer med mallen och som passar i ramarna. Dock drar det ut på tiden, ett halvår här också som det känns. Men vad fasen, vi kan ändå inte sätta i ramarna om vi inte kan gå på däcket. Suck!
No 3. Skulle vara vädret då..

Men visst finns saker som är trevliga och bra även om allt överskuggas just nu för att vi inte kan bygga vidare. Ramarna till fönstrena är mycket välgjorda, proffs har varit framme. Vi tackar! Och fernissan vi använder är en himla bra fernissa, även om den nu inte vill härda på nåten. Inte fernissans fel, vi har använt den så mycket under åren att vi nog vet vad vi pratar om. Och vi har haft underbart besök från Helenas barn och barnbarn från ostkusten och solen tittade fram den helgen. De hade säkert med sig solen och tog med sig den tillbaka till Stockholm för när de åkt så blev det mulet.

En dag regnade det så mycket att det blev en sjö på hamnplan och vattnet rann över kajkanten ner i Nissan som ett bättre vattenfall. Dagvattenbrunnarna orkade inte med syndafloden som kom.

Mormor har lekt med barnbarnen..

Här hoppas det på prickar, ett jättestort fia med knuff finns i en av stadens parker. Men vi körde varken med Fia eller knuff.

Yngsta barnbaret har slutat med napp. Och nu ska Kiraffen få alla napparna. Ja han kan inte säga Giraff, utan det blir Kiraff.

Tjoppe överväger att behålla napparna, han kan behöva lite tröst nu när det mesta strular på båten.

Janne Kiraffer är jätteglad. Glass och napp!

Vår provisoriska skorsten har blivit permanent. Här byter vi till det riktiga skorstensröret.

Tittut! Säger Tjoppe.

Byte av rör, Helena är nere under plåttaket men på däcksbyggnaden. Och Tjoppe står uppe på plåttaket och håller i skorstensröret.

En kletig massa som tål tusentals grader ska ligga i skarven mellan skorstensdelarna. Det måste bli tätt.

Här drar vi åt!

Tjoppe skruvar på taket. Den riktiga bollen till skorstenen har vi inte fått på plats än, den dröjer något dygn och presenningen behöver vi ha tills vi tagit bort överbyggnaden, som blir i vår. Som vi längtar. Fast det blir inte förrän vi har fått i fönster och dörrar och fixat däcket, vilket verkar dröja..

Vilken utsikt från taket. Vi var båda uppe och beskådade staden från ovan.

Ja och vad säger man mitt i eländet. Kanske simma lugnt. Klart allt löser sig, frågan är bara när och hur.

Simma lugnt!

Som leken skeppsbrott och hela havet stormar ter sig livet på båten nu. Man kan inte sätta fötterna och händerna var som helst. Målade fönsterramar, dörrkarmar. Fernissade trösklar och hela däcket för att nämna den stora förbjudna ytan. Man balanserar på kanter och språngbrädor när man ska ta sig fram. Synen är nog rätt komisk när man ska fram med middagen som vi valt att äta nere under däck framför den sprakande brasan. Endast ytan framme vid diskbänken är fredad och dess två stolar, kylskåpet likaså men på den brukar vi inte sitta. Leken kommer att fortskrida under någon vecka då det fernissas och målas för fullt med alla strykningar.

Ja här balanserar vi när vi ska ta oss fram till trappen. Och man ska förutom att hålla balansen, komma ihåg att inte ta på ramarna framme vid väggen då även dessa är nymålade. Och väl framme så har man sex centimeter att sätta tårna på på kanten runt trappnedgången innan man når säker mark.

Här håller vi på att måla fönsterramarna utvändigt. Tjoppe i farten.

Lite funderingar hade vi över att vår däcksbyggnad är plastad och således målad med en tvåkomponentsfärg. Men ramarna är i trä och färgen passar inte på träet, då färgen med tiden skulle spricka. Vi behövde lite goda råd så materialen blir kompatibla med varandra. Ett samtal till vår färggrossist krävdes och sen kunde vi köra på. Vinyguard och Pilot II blev det goda rådet och vi var glada för dessa hade vi kvar av i vårt färglager på verkstan.

Helena fortsatte med målandet, dörrkarmar och fönsterramar på insidan.

Under tiden gav sig Tjoppe på att betsa däcket. En liten liten burk med ekbets. Inte trodde vi att betset skulle räcka till hela däcket, men döm om förvåning.

Då däcksplankorna har olika åldrar, allt ifrån 50 år på nacken och säkert några som är ca 15 år gamla och de senaste är tre år gamla och den sista, en meter däcksplanka, har enbart ett par veckor på nacken. Således så har tidens tand mörknat dem olika. Nu är det ju lite charmigt med däckets naturliga skiftningar men vi ville tona ner differensen lite, och betset visade sig göra de nyare däcksplankorna härligt gyllenbruna.

Bets-boy kämpar på!

Hunger, och visst kan vi laga gott trots vårt bristfälliga kök.

En härlig tomat och mozzarellasallad och en grillad köttbit medan betset torkar in.

Och när det var fritt fram igen så kunde vi fortsätta vårt arbete. Helena målade vitt.

Tjoppe oljar däcket. Mmmm, vad gott det luktar på båten. Synd att vi inte har lukt-dator så vi kunde förmedla doften.

Trösklar har även de blivit oljade och fått ett lager fernissa.

Och i skrivande stund så torkar första lagret fernissa. Sen ska vi slipa lite försiktigt och torka av innan vi lägger på lager två och sen slipa, torka och lager tre och kanske lager fyra. Vi får se när vi tycker vi är nöjda med resultatet.

Faktum är dock att det kommer att ta sin tid innan man kan gå normalt på vår båt. Och tillsvidar så hoppar vi runt i vår skeppsbrottslek och hela havet stormar. Undrar lite stilla om det var någon som renoverade en båt som kom på dessa leker, känns så. Och glada är vi att vi inte har ett gäng barn här, för denna lek ska man inte leka i skarpt läge. Då hade både vi och barnens mammor gråtit blod. Nä det är bäst att vi leker själva…

Hela besättningen stormar!

Tjoppe och Helena

Att hålla vid och fast kring ett sådant här stort projekt kräver sitt fokus. Det mesta kan ju te sig som att det är ganska enkelt, och att man fortskrider helt enligt planerna. Man sanningen är att det händer även saker mellan textraderna och bilderna.

Det som byggs händer ju inte bara. Någon har ju först haft tanken, som sen ska passa in i målet och helheten. Tanken ska sedan förvandlas till en planering och praktiskt genomförande och tillslut ett färdigställande. Och detta gäller allt, det finns inte en detalj som det inte tagits ett beslut om.

Det finns en historia om en liten pojke som fick som jobb att sitta i en potatiskällare och sortera potatis. Efter en dag så gav pojken upp, fast arbetet inte alls egentligen var så betungande. Hans chef frågade oroligt om felet, var inte lönen bra, fick han inte sina rast och så vidare. Pojken skakade tungt på huvudet och sa att lönen och rasten och miljön nere i potatiskällaren var det inget fel på. -Men vad är då felet pojk? Frågade chefen på nytt. -Jo, svarade pojken. Det är alla besluten, det är alla besluten.

När vi hörde historien så kände vi lite, att det är ju som med vår båt. Vilken kulör, vilket material, vilken form, när och hur och varför! Men i detta ligger också vår styrka, att hela tiden påminna varandra om målet och så har vi dessa små möten med dagsmål, veckomål och långsiktiga mål. Rätt fokus ger resultat. Det mesta som sker är ingen slump. 

Förutom alla besluten så har man alla dessa dagar man upplever nöje, missnöje, ilska, frustration, värk, kyla, oro, funderingar och lite mer frustration men även stor stolthet och glädje. Många dagar är man en stor människa, andra dagar känner man sig rätt så liten. Man har väder och vind, och man är uppe på nätterna och kollar förtöjningar och fendrar och hoppas man inte ska blåsa bort. Man har värkande kroppar, knän och höfter som ibland kräver läkarbesök. Och skitig blir man, så kopiöst. Fokus på ekonomin gör att vi har lagt alla kronor åt projektet, trasiga skor och bristande garderob hör till vardagen och ibland tittar man ner i plånboken och konstaterar att idag blir det potatissoppa, vilket i och för sig är gott. Och i perioder lider man av en bedövande trötthet då man uppå projektet även arbetar heltid och är engagerad även där. När andra sitter hemma i soffan i värmen på kvällen och tittar på Idol så står vi fortfarande i skenet av en bygglampa och drar i skruv, i kylan.

Nudlar, billig mat som värmer. Vi brukar skratta åt att det alltid är fyra ärtor med i paketet. Just fyra stycken, och vi har ätit nudlar så många gånger nu att vi kan berätta att det är en smärre sensation att denna förpackning innehöll några fler ärtor.

Nu har vi kommit så långt att vi ofta kan fira och skörda små framgångar, livet på båten börjar bli rätt så angenäm. Vårt slit och våra beslut börjar ge resultat. Bloggen berättar en hel del om vilken tid arbetet tagit, och en hel del annat. Men mellan textraderna och bilderna så finns minst lika mycket till att berätta. Fast den berättelsen är mer vår egen.

Detta långa utlägg skulle man lätt tro ha att göra med att det just nu skulle vara tungt på något sätt. Men just nu är vi inte trötta, vi fryser inte, vi kan äta annat än potatissoppa och besluten är inte svåra och det har äntligen mojnat ute på havet. Visserligen är garderoben lite knapp, men dock tillräcklig. Nä anledningen är att vi har kunnat skörda. Av hårt arbete har vi nu fått resultat och igår kunde vi tända vår kamin och skåla framför brasan med en whisky. En liten sak för de flesta, men en stor sak för oss. Häri ligger 12000 arbetstimmar så här långt och första miljonen har vi passerat med råge. Det var värt att fira.

Innan vi nådde kvällen då kaminen kunde testköras så började vi med våra fönsterramar.

Nio stycken ramar står och väntar på att bli monterade, ytterligare tre ska vi ha men dessa ska vara öppningsbara.

Här har vi ritat ut på insidan var första ramen ska sitta.

Helena borrar ett hål i vardera hörn, som Tjoppe sen sågar från utsidan.

Först drar Tjoppe streck och sen sätter han sågen i däcksbyggnaden.

Första hålet klart, nu ska fönsterramen på plats.

Helena leker Hedvig från A till Ö. Vi gamlingar behöver ingen närmare presentation men unga läsare kan behöva veta att A till Ö var ett barnprogram när vi var barn. Och Hedvig (Birgitta Andersson), en tant som bodde i en stuga och som tyckte om att cykla vingligt fick en lång näsa när hon inte förstod ett ords innebörd. Till sällskap hade hon en uggla, Helge, på taket som spelades av Bert-Åke Varg. Inte förrän hon förstått det svåra ordets innebörd så blev hennes näsa normal igen. Och man gick igenom hela alfabetet med svåra ord, så Hedvig fick många långa näsor. Helenas blev bara lång en enda gång, fast hon förstod alla orden Tjoppe sa.

Nä detta är inte en näsa, det är pipen på pistolen som vi fyller med Tec7. Helena drar en sträng runt ramen innan den sätts på plats och skruvas.

Och från utsidan så fogas ramen runtom så kanten får fuktspärr. Och så här hölll vi på tills vi fått dit fyra ramar.

Nu saknas glaskassetterna till fönstrena och vi sätter i dessa när vår beställda leverans har kommit.

Och vi ska även förstärka upp fönstrena med reglar innan vi isolerar och sätter inneväggar.

Vi kände oss nöjda såhär långt för dagen började gå mot sitt slut. Vi hade tidigare under dagen inhandlat ett spirorör för att förlänga vår skorsten så den stack ut ovanför plåten på vår övertäckning. Konstig båt vi har med två tak i dagsläget. Vi hade även inhandlat lite fin björkved.

Janne Giraffer höll på att sätta glassen i halsen när Tjoppe stack upp ett rör ur taket. För övrigt så har Giraff-snubben börjat klaga på att glassen är kall nu när det blivit höst. Kanske borde vi göra något åt kraken. Men nu kan han få lite värme från röret till vidare.

Troppe river lite tidningspapper och har några bra stickor till hands.

Och så sätter han eld, och den tar sig direkt. Nu finns det en gammal sägen som säger att ifall man har lätt att få fyr på brasan så har man bra kärleksliv. Ja, nu har ni alla svaret.

Luckan på glänt i början för lite extra drag. Och Tjoppe springer upp och kollar hela skorstenen i alla skarvar att den håller tätt. Det ser mycket bra ut.

Ja så här var vår inne temperatur när vi började elda, sköna 14-15 grader. Brrr..

Men med värmen från brasan utvärtes så höjde vi ett glas whisky för den invärtes värmen och skålade för vår milstolpe och stod och tittade in i lågorna tillsammans.

-Skål min bäste kompanjon, detta gjorde vi bra säger Tjoppe.
-Skål, vi är nog inte helt värdelösa fyller Helena i.

En bild på oss själva, mycket glada. Vilken härlig dag, allt slit är bortglömt och förlåtet.

Det sprakade gott i brasan. Och sen ställde vi till det med lite grillfest och en kompis och en son dök upp och gjorde oss sällskap. En fantastiskt trevlig kväll och temperaturen steg på alla dess sätt skulle man kunna säga.

Fina 25 grader, varm och torr värme. Det här är lyx.

Vi summerar denna dag som en av de roligaste och stoltaste under vår tid med projekt Sunshine.

För fulla segel!

Tjoppe och Helena

Här följer en arkivbild tagen i december 2008, den är tagen nere under däck och man kan lätt påstå att standarden höjts en aning.

Ibland säger en bild mer än tusen ord. På samma plats där Tjoppe är på bilden stod vi och skålade framför brasan. Svårt att tro att det är samma plats.

Skepp och Hoj!

Någon vecka har förflutit och vi har småjobbat på båten och storjobbat på våra andra jobb. Flera gånger har Helena sett nere från båten, något konstigt borta vid en träddunge. I en av grenarna så har det hängt något, och tankarna har varit många. Snören eller en kanin eller en katt. Ja det har sett ut så från kajen då avståndet är lite i längsta laget för ett par ögon tillhörande en 45-åring. Hon frågade till och med Tjoppe; -Vad är det som hänger där i trädet och svajar oroväckande?? Han tittade och funderade men kom inte på vad det kunde vara. När Helena senare skulle iväg i ett ärende så tog hon vägen förbi och klev ur bilen för att titta närmare på saken. Och när bilden uppenbarade sig så började hon skratta.

Någons kvarglömda BH!! Vem glömmer en bh i ett buskage hyggligt centralt i Halmstad månne?? Klart funderingarna har gått varma kring hur detta har gått till. Något tält har vi inte sett till så det känns inte som det är en campare. Kanske någon tyckte den skavde och slängde av sig den på sin morgonpromenad eller hör och häpna en kärleksaktivitet nästan mitt framför våra ögon?! Synd att vi missade den, för sådant har hänt här förut fast uppe på kullen lite till höger framhåller Tjoppe. Så härmed efterlyser vi dess ägare på vår blogg, kanske någon fortfarande letar i sin garderob efter sin favorit-bh.

Förutom att vi spanat in klädesplagg i björkarna i omnejd så har vi jobbat på båten. Glädjen stod högt i tak när vi kunde konstatera att vi nåtat klart däcket.

Nu anar vi vårt fina färdiga skeppsgolv när vi oljat och fernissat det.

Vi har pluggat däcket också där det fattades.

Överskottet ska kapas och pluggen ska slipas jämn med däcket. Nu ska hela däcket slipas innan vi kan olja och fernissa.

Ett par dörrar har blivit målade i verkstan också, våra ytterdörrar till däcksbyggnaden. Det börjar bli lite lätt kyligt så det kommer sitta fint med att få dit dem. Härom morgonen hade vi sköna 11 grader på däck, det ryker bra ur tekoppen då. Nä man får inte vara harig om man valt detta livet.

När vi baxat in dörrarna så riktade vi karmarna. Så nu kan vi måla karmarna också innan vi hänger dit dörrarna permanent.

Tjoppe testar dörren, nu sitter den som en smäck. Fint handtag och en mässingsventil så blir dörren perfekt.

Ja och nu ska tre dörrar till målas i verkstan, Helena laddar penseln på nytt och sätter fart. Och däcket står på agendan. Men om det får ni läsa en annan dag.

Skepp och hoj – båt e skoj!

Tjoppe och Helena

Ett skönt break från vårt dagliga byggande, en tripp till en trevlig och vacker skärgårdsstad. Vaxholm är platsen där vi växte upp och visst var allt sig likt. Mycket trevligt var det att konstatera att trots september månad så är det full rörelse ute på vattnet. Vaxholmsbåtar, segelbåtar och motorbåtar..här är skärgården levande året om även om den mattas av betydligt efter sommaren. Skärgård, något som vi faktiskt saknar på västkusten då skärgården utanför Halmstad är något lite liten, det finns ju mer eller mindre bara två öar, Tylön och Danmark. Och i och med det så finns det inte en lika naturlig koppling till havet.

Vem vet, kanske kommer vi tillbaka till vår gamla brottsplats en vacker dag. Vi hade underbart väder denna helg, sol och sommartemperatur fast det var i september månad. Inget regn som i Halmstad, det kändes som vi var utomlands.

Förutom den trevliga vistelsen i Vaxholm med umgänge med nära och kära så firades även Helenas son som hunnit bli tjugofem. Grattis grattis.

Så frågan är, vinner västkusten eller ostkusten? Svaret är inte enkelt, fisk och skaldjur på västkusten, skärgård och fler soltimmar på ostkusten. Kanske att man kan fara emellan.

Skepp och Hoj!

Tjoppe och Helena

Med semestrar och annan ledighet bakom om så har höstvardagen tagit vid. Vi arbetar flitigt på kvällarna med båten, ett litet steg varje dag mot målet och färdigställandet. Häromkvällen så möttes vi upp från våra respektive arbeten på båten. En snabb middag och kvart över sju så säger Helena att;   -jag är dödstrött, jag måste gå och lägga mig. Sagt och gjort, vi kröp ner i bingen vid samma tid som våra barnbarn gör, med datorn i famnen och vi somnade båda mycket snart.

Riktigt skönt är det att få sova ut ibland, och låta arbetet stå ett dygn och vänta. Efter den långa nattsömnen så plockade vi fram datorn igen, en varsin kopp te och kollade in vad Mary af Rövarhamn sysslar med just nu. Ah, de är på väg till Bora Bora. Vi gogglade vidare på denna paradis-ö i Stilla Havet och började drömma oss bort. Vårt liv här hemma med färg på kläderna och skit under naglarna mot det turkosfärgade vattnet och stilla dagar känns som det skiljer flera galaxer.

 

-Jag vill åka dit, säger Helena.
-Det vill inte jag! Svarade Tjoppe

En konstig och i frågasättande blick fick Tjoppe efter det korkade svaret. Vem vill inte åka dit, och i synnerhet han, som titt som tätt berättar om paradiset på Maldiverna där han varit. Om korallrev, vackra fiskar och sol och värme. Tjoppe fortsätter förklarande;

-Jag vill inte åka dit, för jag skulle bli så ledsen när jag var tvungen att lämna platsen och åka hem.

En viss poäng i påståendet hade Tjoppe trots allt. Vi tittade vidare på resmålet och drömde oss bort. Vem vet, vi kanske också kommer dit, men det blir den dagen båten är klar.

Nu har vi ett underbart liv här hemma, med båten och vårt projekt och vi trivs i största allmänhet så länge det inte regnar på Tjoppe (vilket det gjort nästan varje dag senaste månaderna). Och kan vi nu inte leka med cyklop och snorkel på ett korallrev i Stilla Havet så kan man ha kul när man ska montera skorsten.

Jo vår kamin ska få sin skorsten, och vi ska kunna elda och ha mysigt i vinter när snön yr runt skallen på Janne Giraffer. Och sitta nere i vår båt en kall vinterdag, nere i salongen i soffan med en whiskey och en sprakande brasa – ja, det är lite av ett paradis det med.

Skorstensdelarna ligger på plats och väntar på montering.

Det känns lite hårt att göra hål i däcket.

Hålet måste vara rejält tilltaget, 35 x 35 cm för att hålla säkerhetskraven.

Tjoppe hämtar Tigersågen..

Och inga golvvärmeslangar har vi ju så klart inte just här där hålet ska bli.

Helena står under däck och tar emot det bortsågade virket.

– Men se goddag!! Första hålet avklarat.

Tjoppe lika glad han, det här blev en nästan lika rolig dag som man skulle haft på en paradis-ö.

Tjoppe inspekterar från ovanvåningen.

Därefter påbörjas monteringen nerefrån och upp.

Ja här kommer skorstenen upp ur första våningsplanet. Den gjutjärnsfärgade skortenen ska nu gå över i rostfritt på nästkommande våning. Helena packar upp delarna och börjar genast att leka loss. Lustiga huset fast på båt, här får man rolig ansiktsform. 

-Kolla kolla Tjoppe, så knasig jag ser ut!! 

När man bygger båt så här länge som vi gör så behöver man spexa lite och ta lite småpauser. Och om slantarna inte räcker till Bora Bora så får man ta till ett skorstensrör och spegla sig i. Tjoppe får ju då en nästan samma upplevelse som när man snorklar, en rolig fisk att titta på!

Därefter byggde vi upp nästa skorstensdel och gjorde hål i däckstaket. Vi stadgar i väntan på att plåtarna som håller konstruktionen kommer på plats. 

Nöjda med dagens mål som vi nådde till fullo så blev det lite god mat och dryck som belöning. Ett liten spartansk hemmarestaurang, inte mycket sämre än när man är bortrest till söderhavet. Och solnedgång, bakom molnen.

Nu återstår bara lite städning då vi skräpat ner efter vi sågat i däcket.  Och när allt är färdigmonterat så kan vi sitta och njuta precis som människor gör i Söderhavet. Och vi har vatten här också, inte blått men dock grått. Och badbyxor och cyklop, i garderoben. Och är det något semesterfirarna inte har därborta, så är det en nymonterad skorsten!! Vi konstaterar glatt att detta är vårat lilla paradis, inte lika fint kanske, men dock!

På böljan den grå!

Tjoppe och Helena

Vi har bytt en plånka, en bit däck på en hela meter av norrlandsvuxet virke. Fint som snus.

Och så har vi påbörjat nåtandet. Inget gammalt drevgarn som vi slår i, inte det gamla välbeprövade sikaflex. Nä vi har testat tec7. Materialet är otroligt, det limmar, fogar och fäster allt. Även på våta ytor. Det härdar snabbt, krymper inte, rinner inte och förblir flexibelt. Det tål UVstrålning och är åldersbeständigt, motstår svamp och bakterier, det är luktfritt och innehåller inga lösningsmedel. Helt otroliga egenskaper och fantastiskt roligt att arbeta med. Nackdel? Skulle vara kostnaden då..

Fem tuber var snabbt tömda och en ny beställning är nu lagd. Vi ville testa produkten först. Med erfarenhet av sikaflex i bagaget så blev detta som en större lottvinst, skönt att slippa allt kladd.

Sen har vi fått in ett par dörrkarmar i nya däcksbyggnaden. Vi har karma här på båten skulle man kunna säga.

Dörrbladen hänger för målning uppe i verkstan. Nu blir det stryk däruppe på kvällarna. Penslarna är verktyget.

Och sent sent mellan ett par skurar, för inte har det slutat regna inte, så passade vi på att grilla. Till det vansinnigt goda köttet blev det stekt blandsvamp kryddat med salt och peppar som fick smälta med lite getost.

We meat again. Samling vid grillen.

Sommarens sista grillning. Fast vi grillar året om, så nu börjar höstgrillningen.

Långt till svampskogen, så affären fick bistå med diverse svamp.

Helena på spexigt humör, vad fattas bara efter en lång arbetsdag. Och så drar hon en vits för Tjoppe.

-Du vet Tjoppe, vin är ju svårodlat i sverige, man behöver bra sluttningar och tåliga druvor!

-Mmm, jag det förstår jag.

– Nu har man odlat fram en ny tålig druva, som även kan användas norröver. Druvar heter Cabenet Kaise.

Själva så njöt vi av ett bra spanskt vin till maten som heter Laya. Mycket gott, och Helena deklarerade att det funkar bra att Lajja med Laya. Ordvitsarna, både de bättre och sämre dog inte ut förrän sömnen tog vid.

Hyss i vår kabyss!

Tjoppe och Helena