Nu har vi kommit till det läget att vi börjat sätta igen däcket ovanför motorn. Nu hoppas vi inte att vi glömt något stort, för stort för vår nedgång vid lejdaren, som blir den enda och permanenta nedgången från och med nu. En lejdare är en trappa på båtspråk, för den oinsatte.

Här har vi reglat upp och första skivan ska måttas in på plats.

Och inne från maskinrummet, ovanför motorn där det nya taket hamnar, sätter vi upp brandsäkra skivor som vi gjort i resten av maskinrummet.

Skönt, nu trillar man inte ner så lätt och det är ett under att ingen har gjort det hittills. Det har varit barn, gamla och fulla båten så möjligheterna har varit många. Nu har vi inte alls bjudit in någon onykter på båten, den varan har vi stått för själva.

I övrigt har det börja ske en förändring på kajen. Tall Ship Race närmar sig med stormsteg. Häromdagen så dök en himla massa bajamajor upp på kajen.

Ett av Helenas barn var snabb i kommentaren kring detta.

 -Mamma, vet du att detta toaspektakel är ett alternativ till Tall Ship Race?! kom frågan.

Helena fattade inte galoppen och svarade; -Nä, jag fattar inte, vad har en bajamaja med tävlingen att göra förutom att besökarna ska kunna uträtta sina naturbehov.

 -Jo mamma, det här är också en tävling. Men det heter Tall Shit Race!!

Nu har man slängt fram säkert ett par hundra bajamajor vid det här laget, så nog blir det en långskitande tävling alltid.

Och medan alla stressar runt för att få till dessa dagar oavsett det gäller skit eller skepp, så tar vi det hela med ro på vår båt. Vi jobbar enträget vidare med vårt projekt.

Och när de stora fartygen glider in i Nissan så lovar vi vara där med kamera så vi kan bjuda på några fina fartygsbilder. Men den dagen ligger inte vi kvar på vår ordinarie plats. Inte heller är detta lilla flytetyg kvar i Hamnen under Tall Ship/Shit Race.

En liten privatbåt på 85 meter har lagt till strax framför vårt fartyg. Vår båt som brukar vara så gott som den största i hamnen blev helt plötsligt väldigt liten.

Skepp och Hoj

Tjoppe och Helena

Så här mycket regn trodde vi inte existerade ens, det har öst ner och tur är väl ändå att vi har tak över oss, till och med två tak nu när vi har däcksbyggnaden på plats. Vi håller humöret uppe, vi har ju hela tiden våra framsteg att glädjas, och vi är inte behov i att kunna ligga på badstranden.

På båten har det hänt en del.

Vi har målat skarndäcket i sin riktiga färg, grå som grundfärgen men i en mörkare nyans. Vi är mycket nöjda med resultatet.

Och detta är bara ett axplock av allt det vi hunnit. Men tiden har varit skral och klockan är sen så inlägget blir mycket kort. Vi återkommer snart. I skrivande stund så knackar John Blund på dörren, och han är svår att hålla utanför så det är bara att lyda. Vi önskar våra läsare lite sol och värme nu. Så ses vi.

Sov du lilla videung!

Tjoppe och Helena

På Helenas arbetsplats arbetas det flitigt i dessa dagar. Sommargäster, semesterfirare med flera ska servas inom det dryckeskulinariska området. Och till hjälp finns ett gäng mycket trevliga sommarjobbare, riktiga klippor! Roligt kan det bli när man blandar nykomlingar som inte känner oss gamla, och att vi gamla inte tänker på att förklara saker för nykomlingarna för vi tar för givet. Som nu.

Vi som jobbat ihop i några år känner ju till varandras liv mer eller mindre. Man vet namnet på varandras barn och sambos och om man har hund eller sommarstuga osv. På Helenas jobb så känner alla till båten såklart och även att hon lever med sin Tjoppe. Och när vi arbetat ihop några veckor på sommaren, ordinarie personalstyrkan och sommarjobbarna, så kom då stunden då en av de nya unga till slut kände att hon måste ta till orda:

-Nu har jag hört namnet på den där Tjoppe så länge, vem är Tjoppe egentligen??

Nu satt vi alla samlade för vi skulle ha lite utbildning, och Helena svarade mycket snabbt och säkert att:

-Tjoppe är min hund!

Frågeställaren köpte självklart svaret, namnet låter ju som ett typiskt hundnamn, och det som hade sagts var kanske inte helt omöjligt att det passade in på en hund.

Det blev tyst vid bordet, alla som visste vem Tjoppe var höll masken, och bakom deras fasader så döljde det sig ett begynnande skratt. Några sekunder till fick passera och så säger Helena;

-Nej jag skojade, Tjoppe är min barndomsvän, min kompanjon och tillika sambo!

Nu kunde alla släppa ut luften och skrattet. Ett par dagar senare fick arbetskramraten träffa Tjoppe på riktigt och konstatera att han varken hade tassar, svans och päls. Även om någon närstående kanske skulle kunna antyda att pälsen nog kunde vara i ett begynnandestadie.

Och på båten har vi fortskridit arbetet, även om blogginlägg har lyst med sin frånvaro. Detta beror på teknik, brist på sådan. Samt på en förrymd dator, bortrövad av en tvåbent tonåring men nu är både datorn och tonåringen lokaliserade och åter på plats. Datorn på bordet, dock inte den andra.

Vår skylight-ram får fernissabehandling. Med en mycket snabb hand arbetar Tjoppe.

 

Och när denne torkar så kan vi ju inte stå och titta på när detta händer. Så då kan man sätta i fönster (eller ventiler om man vill använda ett mer marint ord) i styrhytten.

Fönterkassetterna och ramarna har vi haft i verkstan ganska länge.  

Och underbart är det när man får plocka bort något ur vårt verkstadslager för att det ska komma på permanent plats.

Här saknas glas och ram. Fyra glas ska komma på plats.

Har vi nu gjort rätt månne, vi testar..

Jo jo men, visst passar glaset i ramen. Och då är det bara att börja fästa.

Ramen sikas fast, sika på både insidan och utsidan av kassetten.

Styrbordssidans fönster, nu väntar vi på att det ska torka så ska ramarna skruvas på plats.

Och när man väntar på det så kan man alltid äta lite. Grillen plockas fram, vännerna kommer och man har trevligt.

En valfri grillad köttbit med en fetaost-sallad till. Matlagningen är enkel på kajen.

Och efter maten när man väntar på att grillen ska kallna och sikan torka, så ville det sig så trevligt att vi målade däcket, med grundfärg först.

Grå grå är grundfärgen, en ganska ljus kulör. Och i skrivande stund med utan bilder så kan vi avslöja att topfärgen har blivit påpenslad också, den däcksfärgen är också grå men mörkare. Resultatet visas senare då vi saknar bild i nuläget.

Lite uppröjning på båten och så började vi plocka fram isolering och skivor. Nu ska här sättas innertak.

Skivorna ska vi senare måla vita och så ska vi skruva dit takdekorer i form av smala eklister.

Här skär Helena till isoleringen. Då används kniven med multi-funktion, isolerkniv/brödkniv, men den diskas emellan kan intygas. Äta isolering är nog inget vidare..

Strålande sol på kajen när Tjoppe sätter sticksågen i skivan.

Och den som byggt upp och ner förut vet vad mjölksyra är. Vi måste här vara två, två att hålla, skruva,  passa in och sen pust pust få liten stund att vila armarna på för det värker och sen nästa skiva, hålla, kolla, såga, bära, hålla, kolla, skruva..och vila armarna. Pust pust.

Här håller Tjoppe på med en mjölksyre-aktivitet. Takbjälken längsmed sticker ner för långt och vi måste hyvla ner den i nivå med de tvärgående takbjälkarna.

Och en del har sågspån i huvudet, inte Tjoppe dock, för han är en klok och händig varelse, människa och inte hund. Dock samlar han sågspån i skorna.

En sko passande tass i storlek 42??

Isolering på plats och snart ska den måttade skivan skruvas.

Med nästan hela taket satt så tog isoleringen slut. Så då fick vi offra oss på lite mer god mat och ett glas rosé.

Här håller Tjoppe den sågspånsfria skallen stöttad av sina tassar och säger Voff voff till Helena mitt emot. Dags för kvällspromenad och sen plats i kojen.

Voff Voff!

Tjoppe och Helena

Vi tyckte vår övernattning på båten för snart en månad sedan var så trevlig, att vi inte flyttat hem igen, än. Nere under däck råder det en flott villastandard, men uppe på däck är det byggarbetsplats och stundom rörigt värre. Fast det är ju underbart att vakna på morgonkvisten, och kliva upp och öppna dörren för att släppa in solen. En morgon när Helena var först upp, vilket hon ju för övrigt alltid är då Tjoppe är en sömntuta, så öppnade hon haspen på insidan av dörren och tryckte på dörren…och den gick inte upp. Vad nu då, blev den spontana tanken. Har dörren svällt pga fukt? En hård axel mot dörren och den rörde sig inte en millimeter. Helena tog då beslutet att undersöka saken, ställde sig på sågen som stod bredvid dörren och tittade ut mellan takregeln och plåten, där det är öppet ett par decimeter. Och vad hon då såg var att någon hade hängt på hänglåset, utifrån!! Som tur var hade personen i fråga inte knäppt igen låset, men det gjorde egentligen ingen skillnad, inlåsta likförbaskat.

På bilden så är dörren öppen, denna morgon i fråga så var den låst – från utsidan och Helena tittar försiktigt ut ovanför dörren för att se vad som var felet. Någon hade hängt på hänglåset från utsidan medan vi sov.

Och själva hade vi låst om oss på insidan, tala om skyddade för intrång.

Helena stod där och funderade ett tag. Något sätt att ta sig ut, ja det ska vara på babordssidan då, men flotten låg inte på plats där och då hade hon fått simma runt för att komma till kajen. Eller slå upp dörren med våld, verktyg har vi ju på insidan, men det verkar drastiskt att ta till släggan. Hon väcker Tjoppe som sover gott och säger; -Vi är inlåsta. Han gnuggar sig i ögonen och försöker förstå innebörden, han vaknar fort. Vi går upp tillsammans och vi konfererar en kort sekund. Ett gammalt beprövat knep skulle vi ge oss på, den-smala-bruden-knepet, som räddat oss förut i diverse kniviga situationer. Helena ber om en stege som Tjoppe får hålla i och Helena klättrar upp och ålar sig ut genom den lilla öppningen ovanför dörren. Och hon kommer tillslut åt hänglåset och kan befria de frihetsberövade. Pust. Nu var vi glada, men ändå lite oroliga över att någon ändå gjort detta tilltag, kanske någon som velat skoja, eller någon som velat jäklas. Lite obehagligt tyckte vi det var trots allt och enades om att i fortsättningen får vi dubbelkolla att inte hänglåset hänger kvar på utsidan när vi låser om oss på kvällen.

Efter ett par dagar sprang vi på vår båtgranne. Vi nämnde vad vi varit med om, vi ville ju gärna varna för att det sprang runt löst folk här på nätterna. När vi berättat om inlåsningen och fritagningen av besättningen denom takspringan, så ler han lite snett och så säger han.. -Eh, om jag nu minns rätt, vilket jag inte är helt säker på, så var det så att jag var på en jätterolig fest här i veckan. Jag blev rätt så på lyset och fick låna en cykel hem, lite vingligt så men festen var ju fantastiskt trevlig med vänner jag inte sett på länge, och när jag kom ner till båten så vill jag minnas att jag såg att er dörr inte var låst, så jag tänkte att det var ju inte så bra, någon kan ju kliva ombord, så jag tror jag vet vem som låste in er, för det var nog jag som hängde på låset…tror jag, men så kan det nog vara! Kompisen ler lite under lugg. 

Tjoppe och Helena tittar på varandra och börjar skratta. Jo, när vi hade lyckats komma ut från vårt fängelse den där morgonen så stod en främmande cykel framför vår båt som vi undrade över. Vi tänkte att kanske personen på cykeln hade låst in oss och trillat i Nissan samtidigt och därmed lämnat cykeln. Men var det nu grannen, om han inte mindes säkert? När vi står där och pratar så upptäcker vi samma cykel på hans däck som tidigare stått framför vår båt. -Är det din cykel, frågar Tjoppe. -Äh, det är en polares, som jag fick låna hem den natten jag varit på fest.

Saken var biff ansåg vi och vi kände oss tämligen säkra på att det var grannen och ingen annan som hängt på låset. Och plötsligt så blev historien än roligare. Vi såg framför oss hur han kommit lite småvingligt på cykeln, stannat till lite för tidigt, inte vid hans båt utan vid våran för att han noterat att, här har de glömt att låsa om sig. Och denna gentleman gör den heroiska insatsen och sätter på hänglåset.

Ja så kan det gå. Nu har vi inte bara krupit i trånga hål utan vi har arbetat också, och latat oss med, trot eller ej.

Plastat skylighten har vi gjort..

Och vi har målat däckstaket klart i sin gråa färg och målat sidorna på däckshuset..

Det går snabbt när man är två, sida vid sida har vi målat. Här har vi ställt ut vår trappa för att komma åt att måla. Nu känns relingen hög. Trappan likaså.

Och så har vi grundmålat styrhytten..

Och lådan till styrlådan likaså..

Hunger, köttet i marinad och sen start av grillen..

Mmmm och till det lite svensk färskpotatis som vi kokar med dill..

Jo nu är den klar, klart man har en skruv som potatis-nål.

Sen blev det jobb på annat håll, vi hade fått ett uppdrag att lägga i en boj. Kul, för nu luktade det tvåkomponentsfärg på hela båten och vi behövde frisk luft. Vi hoppade i vår lilla yacht och slängde på motorn och gav oss iväg till andra sidan Nissan. Kompisen som behövde hjälp drabbades för ett par år sedan av en stroke och hans ena kroppshalva strejkar sedan dess väldigt. Och nu har han kommit så långt att han kan snart sjösätta, kroppen och båten är båda redo om bara han fick sin boj på plats.

Med bojring, boj och kätting så gav vi oss ut och på givet kommando från kompisen så kastade Helena i bojringen och kättingen for iväg efter med ett rassel och slet med sig bojen på slutet och plupp så var allt klart. Nu låg bojen och guppade på sin plats.

Tjoppe sköter båten och väntar på kompisens kommando..

-NU! I åker bojringen..

Bojen på plats, detta var ju jätteroligt tyckte Helena och sa att det var synd att det bara var en boj som skulle i. Efteråt så åkte vi tillbaka över Nissan till vår båt. Och vi slängde av motorn och mastade på vår jolle istället.

Vår stora segelbåt ska få komma ut och sträcka på sig.

Och vi får sällskap av ytterligare en kompis, som också har sin stora båt under renovering som vi, och får hålla tillgodo med något litet om man vill ut på havet. Och litet var ordet, båten var så liten så liten den var snudd på bara gullig.

Vår segelbåt hade då lite bättre segelegenskaper, två segel och ett bättre skrov, och kompisen hade en liten båt med rätt klumpigt skrov så han hängde inte med i vår takt. Vi tog hans förtöjning och så bogserade vi honom efter oss under hela seglatsen. Och döm om förvåning när vi lyckas med våra mikroskopiskt små båtar att gå på grund!!! Centerbordet slog i stenarna fast vi var rätt så långt ut, fast på fel sida om pricken. Först vår båt..braak! och strax därpå kompistens båt, skraap! Vi skrattade och skrattade, så knasigt, vuxna människor. Vi hittade även en skatt, då en akterspegel (tror vi) kom flytandes i vattnet.

Hittelön för denna månne!? Vi ville inte ha den, inte kompisen heller så vi släppte i den igen i det fria på sin färd mot Danmark.

Helena tar över rodret så får Tjoppe sola sig mot masten..

Underbart ute på sjön tycker Tjoppe.

Riktig bra sommarbild, kompisen efter på släp i Nissans minsta segelbåt.

Ännu en härlig sommarbild. Summer 2011!

Efter ett par timmar var vi tillbaka, och vi la till vid vår flytbrygga, dvs flotten. En annan kompis, fast kanske mera bekant än kompis (nu är det många att hålla reda på) hade lagt till också.

Helena kollar in båtarna och utbrister -En marina!!! Ja så här många båtar har aldrig förut skådats kring vår flotte.
Vi dricker en kopp kaffe och äter en glass efter och sen åker målarpenslarna fram igen. Färgen har torkat och nästa lager ska på.

Nu väntar ännu lite torktid. Om vi målat klart??? Icke sa nicke, än återstår en hel del.
Efter detta blev då då lite efterlängtad vila och sömn. En lugn natt då grannen inte var på fest!

Det ska va gött att leva – annars kan de kvetta!!

Tjoppe och Helena

-ÅH; FYY FAAAN!! Ljudet kom från badrummet. Vi har haft problem med avloppet då vattnet runnit dåligt ur handfatet. Nu stod Tjoppe på alla fyra och skulle fixa till problemet. Helena springer och tittar för att se varför Tjoppe skrikigt ut denna vokabulär.

-ÄCKLIGT!! Kommer det. Nu är Tjoppe inte en kräsmagad person så då måste det vara åtminstone jätteäckligt. När Helena får syn på Tjoppe så står han i skjortan och kalsonger, han hade inte dragit på sig arbetskläderna än för att skulle bara kolla lite granna närmare på problemet. Helena såg på skjortan, dyngsur och smutsfläckad och sen en stank. Blä, luktade skit.

-Jag plockade isär fel rör och fick allt skitvatten över mig, förklarar Tjoppe. Och nu håller jag för och kommer ingenvart för jag saknar ett par händer till. Jo det fanns mer äckelvatten att vänta om han släppte taget och Helena fick rycka in och trycka ihop rören och dra åt slangklämman och så var Tjoppe befriad. Berfriad från röret iallafall, men inte från skjortan och äckeldoften.

Stanken är tydlig i båten, det luktar…bajs! Som tur är har ingen annan än vi själva använt toaletten, om det nu är en tröst. Tjoppe torkar noggrant badrummet och kastar sina kläder i tvätten och fixar sig en dusch. Sen är han åter tillbaka och är rörmokare än en gång, på riktigt och på rätt sätt. Han ökar fallet mellan handfatet och kvarnen ytterligare och så får vattnet den avrinningen vi önskar. Det borde fungerat innan också, men det har väl blivit fel på tyngdlagen eller nåt.

Tjoppe har rörmokar-kepsen på, ja alltså inte en riktig keps, utan en symbolisk för vilket yrke han för stunden bär. Tjoppe är en man med många kepsar. Här har han dock bytt om och har rena (?) kläder på sig.

Strax därefter får vi besök på båten. Helenas arbetskamrat med flickvän. Vi visar runt på båten, och båda tänker samtidigt att…fy, och det som luktar bajs nere på undervåningen, vad ska de tro. Vi går vår runda och berättar och visar och kommer ner under däck. Och där luktar det..ja inte bajs iallafall. Utan mer som vanligt (vi tror detta iallafall så våra näsor inte bara hade blivit vana vid skitlukten). Vilken tur, vi pustar ut. I övrigt har vi skrattat gott de senaste dagarna, för vi har insett att aldrig har man väl visat upp sitt sovrum så i sitt liv som vi gjort senaste månaden. Nu gäller det att bädda om morgonen, vilket kan vara en bra hållhake för att få det gjort.

Under tiden som Tjoppe jobbat med avloppet så har Helena varit betydligt mer färggrann. Leveransen av färg har burits in på båten.

Många burkar är det, grundfärg och sen vit kulör till de stående ytorna och grå färg till de liggande ytorna. Med detta gjort så började vi blanda färgen för att grunda. Målet var däckstaket, äntligen ska det bli lite färg på det nyplastade.

Röra röra! Det tar säkert tio minuter innan man rört runt i färgen ordentligt så man kan blanda den enligt receptet. Och med en mindre burk med sig upp på taket så började Helena rolla.

Här grundar Helena och genast så blir det resultat. Färg betalar sig bra, har Tjoppe en vän som säger, och vi håller med. När Tjoppe plastade taket så var han stundom lätt irriterad, knäna värkte och han slog i huvudet i takstolarna titt som tätt. Nu blev det Helenas tur att brottas med platsen.

Tjoppe stack i väg på ett ärende. Plötsligt hör hon ett -HALLÅ!! Det är en kompis som kommit förbi, men Helena har inte så lätt att avbryta arbetet så hon ropar tillbaka att hon är på taket och målar. Kompisen frågar -Är det inte varmt däruppe? Det är svettigt, varmt och man får ont i knäna, men Helena slog inte i takstolarna med huvudet iallafall, kompisen fick svaret: -Allting är relativt, jämfört med 800 grader så är det riktigt svalt. Kompisen skrattade gott.

Vårt blivande soldäck, här kommer vi kunna sitta och avnjuta en kopp te eller ett glas vin i ett par baden-baden. Det blir ett annat år. Detta år blir det hårt slit liksom de senaste åren. Semester är inget vi har på sommaren, jo jo för visso från våra ordinarie jobb. Men det är bara för att kunna bygga lite extra intensivt under perioden.

Det här med måla är kul, förutom faktumet att det behövs många strykningar. Vår färg ska stykas två gånger med grundfärg och två gånger med kulörfärgen. Torktid däremellan.

Annars har koncentrationen legat lite mer akterut. Ett par fönsterramar har kommit på plats i styrhytten för att vi ska kunna se åt sidan och snett bakåt när vi är ute på det blå.

Nu är ramarna på plats, men vi glömde fota det färdiga resultatet. Nu kan styrhytten också målas men det blir efter däcktaket och däckväggarna är målade.

Och vår styrlåda som vi kallar den. Den har vi byggt upp sidorna på och fått till ett lock som fick måttas och mätas och mallas och tillslut hyvlas in på plats för att få den bra. Det här med båt är mycket speciellt och har man inte testat så ska man kanske inte göra det heller. För det finns ingenting som är rakt eller i våg. Denna skiva som var till vårt lock åkte guttaperkaboll ut och in mellan kaj och låda säkert tjugo gånger innan vi fick den perfekt. Och då är det bara en skiva bland allt annat som mallats och måttats så här långt.

Och tillslut så når man ju resultat, och då blir man ju onekligen nöjd, dels för resultatet och dels för att man inte behöver springa med den tunga skivan över relingen fram och tillbaka längre.

Nöjd Tjoppe pustar ut. Nu behövde då lådan en list att vila på mot brädgången. Och rita på insidan kräver en liten spänstig och vig person. Helena anmälde sig som frivillig.

-Nu kan du skjuta för locket så kan jag dra strecket, beordrar Helena. Hon brukar få ställa upp med sin litenhet, som visat sig vara en riktig storhet att besitta. I trånga utrymmet så sitter hon, handleder och fingrar som en smäck.

Vår styrlåda ska plastas och få ett svart lock och vita sidor så den matchar övriga båten. Vi hade nog skrivit tidigare att vi plastat klart för säsongen, men vi tog beslutet att göra styrlådan och göra klart skylighten som behöver plastas upp lite mer på sidorna, så kan vi få allt målat denna sommaren.

I vanlig ordning så rollar Tjoppe och Helena hantlangar.

Gammal färg måste slipas bort först innan plast och glas åker på. Och vi jobbar med mindre mängd plast eftersom det är ett pyssligt arbete. Man vill inte att plasten ska börja härda innan man är klar. Liten roller gör det lättare (men tar längre tid).

Inte här tog vi kort på lådan när vi var klara. Men så är klockan också rysligt sent när vi slutar vårt dagsverke. Så sent så det nästan är nästa dag. Och Helenas semester är snart till ända. Hon säger till Tjoppe -Vi hann ju rätt så mycket på semestern, men vi gjorde inte så mycket semester-aktigt! -Nä det blev lite skralt med den varan, en dag ute på sjön och en dag i Göteborg och Tjoppe fortsätter: -I höst när vi isolerat överbyggnaden så tar vi det lite lugnt någon månad, som vi gjorde efter att vi plastat skrovet. Helena nickar instämmande.

Alle man på däck!

Tjoppe och Helena