Nu har vi ägnat några dagar till att plasta insidan av brädgång och skandäck. Med facit i hand så hann vi ungefär det vi planerat i sommar. Allt har sin tjusning och sina vedermödor. Snickra brädgången och lyckas att få den svängd tillhörde inte hittarna. För att inte nämna styrendoft och en svettig mask för ansiktet. Däremot soliga dagar som vi haft på flotten, speciellt när vi fått måla och se hur resultatet skyndat på – det har varit underbart. Och alla tokigheter, mycket skratt och bus och gott att äta och dricka. Våran senaste olat är att direkt när vi kommer till båten så börjar vi med att fika. Kanske inte så effektivt – men so what!? Vi lever bara här och nu.

I vårat plastteam, som då bara består av Tjoppe och Helena så har vi som regel samma uppdelning. Helena sköter serviceavdelningen. River glas, häller upp och blandar plast, knackar hinkar, räcker fram och tar bort allteftersom. Tjoppe basar för den tunga delen, själva plastandet. Rollar plast och lägger på glas och mera plast och glas och plast och sen rollar ur luft med en metallroller som ett sista moment. Ungefär så.

Många stilar blir det för att få till plasten; på knä, på rygg och ståendes.

Vid ett tillfälle när Tjoppe gick förbi en hink med plast i så sa det ”plopp”, eller kanske mera som ett ”blobb” för plasten är tjockflytande. Vi tittade ner i hinken och där låg helt plötsligt Tjoppes mobil, den hade hoppat ur fickan på eget initiativ. Vi fiskade och fick napp och tänkte att den makapären går nog inte att använda något mer.

Nu är det mesta på en mobil gjort av plast så det kan tyckas onödigt med ett extralager och dessutom plasta fast tangenterna. Men döm om förvåning så lyckades vi få liv i luren.

Plast i fören, men utan färg än så länge. När vi målat detta kommer det bli mumma. Vi visar i ett kommande inlägg hur det blir, som vi brukar. Bra förhoppningsvis!

Alle man på däck!

Tjoppe och Helena

Ibland vet man inte riktigt när en arbetsdag börjar eller slutar, det kan vara hårfint. Tjoppe lämnade båten vid 22-tiden. Vädret var lugnt och stilla. Och efter midnatt så passerade Helena båten lite snabbt på hemväg från ett arbetsuppdrag, och då blåste det kuling och vinden hade piskat upp Nissan så den steg snabbt. Fel kläder helt enkelt för att arbeta i, så väl hemma så bytte vi båda om och åkte tillbaka ner till båten. Vi såg över förtöjningar och fendrar och slog ett öga på båtgrannarna också så de mådde bra i blåsten. När vi kom hem så hade klockan passerat halv två.

Vi sov gott men kort och var åter i hygglig tid på båten. Nu skulle då brädgången bli färdigsnickrad på insidan var målet.

Sagt och gjort, Helena arbetade med ventilationen och Tjoppe sågade och skruvade. Detta moment blir lätt tradigt tycker Tjoppe. Båten är tjugo meter lång och med brädgång såväl på utsidan som insidan så har han tillryggalagt åttio meter. Han tänker inte ställa upp i VM i brädgång. Och nu, äntligen, kan vi börja spackla och plasta – det är kul!

Och i och med att sidorna nu är upptagna av ny brädgång och skandäck som ska plastas så har vi fått göra en omdirigering av alla saker som står på båten. Kylskåpet och bordet har fått ny plats, samt virke och verktyg. Det står helt enkelt på mitten nu.

Efter en lååång dag (ja för det tar sin tid att bygga, även om det kanske upplevs som fort när man läser inlägget) så åkte vi hem. Det hade blåst och regnat om vart annat så när vi skulle äta lunch så fick vi nästan spika fast tallrikarna för de inte skulle blåsa bort. Nu bommade vi igen, med punkten för däcket avklarat. Middagen serverades vid halv tio, normalt för oss.

Väldigt nöjda somnade vi gott efter denna lååånga da…..zzzzzzz.

Sjöberg har vaknat!  (Sjöberg är en term för havet, och syftar på att det blivit gropig sjö)

Tjoppe och Helena

Vi fick en liten glugg mellan regnmolnen och då åkte färgen fram.

Först tejpade vi efter konstens alla regler..

Därefter tog vi ansvaret för varsin färg. Helena fick som omväxling den syndiga, annars prenumerar hon på grått.

Tjoppe åkte på ett riktigt bluejob..

Förra året var det korvens år på båten. Vi grillade korv till höger och vänster, i år har menyn varit mer varierande på båten. Men nu så åkte korven fram på nytt..gott!

Efter lunch så målade vi insidan av båten. Och resultatet lät sig inte dröja..

Lite målning återstår i stävern, men visst blev det en ansiktslyftning. Mycket nöjda, och när övertäckningen åker av så ska relingen bli svart.

Båten sedd från aktern..

Spygatterna ska bli vad det lider helt svarta på insidan..

Glada och trötta så hade dagen gått till ända.

Månen hade tittat fram.

Vi åkte hem för lite mat, mycket sen middag blev det, och några minuter framför tv:n innan vi somnade som två klubbade sälar. Tiden rusar fram tycker vi, men även att vi nyttjar vår tid maximalt och spenderar den på det vi tycker mest om. Eller som en bekant sa till oss häromdagen; -Livet är som en toarulle, det går fort på slutet. Så sant så sant. Men innan sista pappret är draget så ska båten vara färdig, vacker och fin.

Kasta ankar!

Tjoppe och Helena

Efter en lugn morgon så tog vi oss ner till båten. Vädret lovade inga större förhoppningar för målning och andra utomhussysslor, så vi började inne på däck där vi senast slutade.

Brädgången på insidan börja sakta ta form, samtidigt har vi framme i fören spacklat upp och rollat ett lager plast utspätt med styren.

Tjoppe fixar ventilationen medan Helena…

…skruvade bort räcket som stått vid ingången till båten.

Sen åkte vi hem för lite lunch, hemmagjorda crepes som blivit över från kvällen innan. Och på det en liten tupplur – lyx!

Väl tillbaka på båten så hade himlen spruckit upp och en blå himmel uppenbarade sig. Sol=Målning. Sagt och gjort..

Vi hade turen på vår sida, Nissan hade stigit tillräckligt så vi kunde måla direkt från kajkanten på insidan av båten.

Stilstudie av Tjoppes målarteknik, roller av mohair är den absolut bästa när det gäller tvåkomponentsfärg tycker vi båda.

Det gick fort när vi inte behövde använda flotten. Så vi kunde snabbt ta oss till andra sidan. På flotten denna gång förstås, då vi inte kan gå på vatten..

Underbart i sensommarvärmen.

Vid ett tillfälle så behövde vi hoppa upp på kajen och in på båten för att blanda till mer färg. En man kom förbi och pratade lite. Innan han gick så frågade han vilken färg vi målade, vitt eller blått. Vitt svarade vi artigt, men vi blev fort fulla i skratt då vi tittade på våra färgtråg, färgburkar, rollrar och våra händer och ansikten med vita stänk på. Alla med tydliga avslöjanden av färgval. Vi undrar lite stilla om mannen kom på sig själv den något roliga frågan. (Vi såg ingen blindkäpp kan tilläggas).

Nöjd Tjoppe efter en lång arbetsdag. Men kan man vara annat när man sovit gott på maten och fått sig några goda skratt som bonus.

På böljan den blå!

Tjoppe och Helena

Med en liten kortsemester så är vi nu tillbaka på vår båt. Vi styrde kosan mot Trollhättan, en fantastisk helg med faktiskt en hel del vatten och båtar på agendan.

Ena dagen så lånade vi varsin cykel och tog oss runt i staden. Vi tänkte, för det var ett underbart väder, att det kanske fanns något vattenhål längs med kanalen. Och när vi kom dit så fann vi en skylt om båtutflykt. Med ren bonnaröta så skulle båten dyka upp inom en kvart, den enda turen dagligen. Sagt och gjort, vi tog en tur, som vi absolut inte ångrar.

När vi först klev på så tog vi en snabb fika, vi hade ju bara en stadig hotellfrukost i magen. Vi satt en stund ute på däck och sen var det dags för lunch. Skinkstek med sås och potatis och gelé, och till det en öl och en nubbe. Mycket gott och en härlig atmosfär. Nubben var för övrigt en O.P Anderson, som vi fick veta att grundaren kom från Trollhättan. OP Andersson står för Olof Peter Anderson och hans dryck O.P Anderson är idag Sveriges äldsta kryddade brännvin och lanserades på Göteborgsutställningen år 1891.

När lunchen var klar så satte vi oss ute på däck igen och fick vara med om ett par slussöppningar. Sinnrik anordning det där med slussar, bara Trollhättan har en nivåskillnad på 32 meter och mellan Vänern och västerhavet är nivåskillnaden 44 meter.

Därefter gick vi på en rundvandring inne på fartyget M/S Elfkungen. Mycket fin båt som för övrigt är K-märkt. Snygg inredning. Sen sprang Tjoppe på en snidad figur som han hade svårt att släppa. -Den påminner om pappa! sa han glatt. Nu vet vi inte om Tjoppes pappa håller med om detta, men vi lär nog få en kommentar efter detta inlägg. Vi behövde dock lämna vår nya träsnidade kompis för båten la till och vi mönstrade glatt av och hämtade våra cyklar.

Innan vi lämnade båten så fick vi veta att de strax skulle släppa på fallet. Så vi cyklade iväg mot rekommenderad kurs och kom lagom fram till detta spektakel skulle börja.

När de öppnar dammluckorna så kommer 300.000 liter vatten per sekund forsande i fallfåran. Ett trevligt skådespel och det dånar rejält när allt vatten kommer farande.

Efter detta så cyklade vi vidare och kom därefter till den gamla kraftstationen och kom precis lagom till en guidad visning. Sagt och gjort, vi låste cyklarna på nytt och följde med strömmen.

Olidans kraftstation i Trollhättan är Sveriges första stora vattenkraftanläggning för elproduktion. Man påbörjade bygget år 1907 och när bygget var klart så hade man 13 turbiner. Det bodde endast 7000 personer i Trollhättan vid sekelskiftets början. Något som Helena tog fasta på då hennes mormor föddes i staden just år 1900. Några av turbinerna är faktiskt i drift än idag. Det mesta är original från den tiden det hela började, som till exempel golven.

Det blev en lång dag och det började knorra i magen. Så vi satte oss vid kanalen och dukade upp lite matsäck. Helena tog också tillfället i akt och ringa sin mammas kusin Lasse igen. Tanken med resan var ju bland annat att besöka den plats där hennes mormor bodde som barn. Det blev ett långt samtal, Lasse visste en hel del, om hur hans mamma (Helenas mormors syster) fick bära vatten från kanalen upp till huset dagligen när hon inte var alltför gammal. De var 7 systrar och Helenas mormor Valborg var exakt mittenflickan (se fotografiet). Så med en massa ny vetskap om barnen Stark från Trollhättan så cyklade vi därefter upp till Spannmålsgatan 9 där då Helenas mormor bott som barn.

JAPP! Här är det. Huset står inte kvar och det är numera en bilparkering. Men dock, nu har vi gått runt på platsen, på samma plats där Valborg gick för precis 100 år sedan. -Hej Mormor, här är jag!!!

Som trevlig avslutning på helgen så satt vi längs med kanalen och åt och kollade in ett vackert fartyg som hade lagt till.

Kasta loss!

Tjoppe och Helena

Med varannandagsväder så gick det ju faktiskt att måla. Ett perfekt väder med återigen sol, lite vind och endast några dryga tjugograder. Vi målade hela brädgången med grundfärg en andra gång. Grå-grå-grå-grå!!

Enkel lunch på kaj bestående av makrillsmacka och juice.

Därefter fortsatte vi med brädgången på insidan.

Värsta böjen är nu avklarad och vi har arbetat upp en teknik. Så vår kapten Haddock behövde inte rycka ut med sina svordomar. Nästan synd – han besitter ju så bra vokabulär.

Vi hade haft en hel del trevligt besök på båten denna dag, och med målandet och någon ny skiva till brädgång så var dagen till ända. Vi åkte och handlade färsk fisk, en fantastisk fin bit torsk.

Väl hemma så snittade vi upp den och vek ut den till en plattfisk. På fisken la vi sen en röra bestående av hackade champinjoner, paprika, sockerärtor, citroner, musslor, räkor, krabba och dill och citronpeppar.

När detta var gjort så rullade vi ihop fisken fint så inte innehållet föll ur. Och därefter ugnsbakade vi den i vitt vin, liten skvätt fond, kryddor och grädde. Synd att det inte finns lukt-dator!

Champinjoner, paprika och citroner och kryddor vid sidan om. Här ska bara lite grädde slås på så kan den skjutsas in i ugnen.

Mmm, fisken tillagas på inte för hög ugnstemperatur och plockas ut när fisken håller en innertemperatur på 54 grader. Inte mer, det är viktigt. Till detta serverade vi kokt potatis och sockerärtor.

Då vi ägnar så gott som all ledighet med att bygga, så var denna kväll lite av ett avstamp för ett par dagars ledigt. Vi kommer att skruva dit ett par småskivor endast och städa upp lite så vi har en ren båt att komma till när vi sätter fart igen. Så denna kulinariska middag firade vi med ett gott riesling från landet Australien, Nottage Hill.

När maten var uppäten (och Tjoppe blev så mätt så han fick ont i axlarna) så satte vi oss med datorn och tittade tillbaka i historiken över vårt bygge. Bloggen används för vår egen del främst som bra dokumentation. Otroligt vad tiden har gått och vi blev mycket glada över att det allra första inlägget, för två och ett halvt år sedan, hade kunnat vara skrivet idag. Vi har inte ändrat oss på uppfattning det minsta och fokus och mål ligger kvar där vi från början sa. Vi kan bedöma att vi nog kommit halvvägs nu. Övertäckningen ska av om två år och därefter behöver vi ett halvår för att fixa till styrhyttstaket och relingen, som vi inte kommer åt nu när täckningen står där den står.

Detta stod att läsa i vårt allra första inlägg:

Välkommen till Projekt Sunshine

Den där solen skiner på någon annan än oss kan vi konstatera. Vi fick inget målarväder på hela dagen. Så vi gav oss på däcket framme i fören igen. Sidoskivorna på däcket fasades i kanten och skruvades. Sen blev det dags för ventilation och brädgång på insidan.

Nu har vår båt ett hyggligt språng på däcket så det var inte så enkelt som vi först trodde. Vi tänkte att äntligen så slipper vi stå på flotten och gunga. Men istället åkte man kana så fort vi tog i  med skruvdragaren eller dyligt.

Ventilationsrören sattes på plats.

Här har vi fått på brädgången på insidan. Ventilationsröret sticker ut, men det ska kortas av så den går i nivå med resten av brädgången. Sen ska ventilationsgaller skruvas på plats.

Efter många svordomar över bångstyriga skivor och åka-kana-ner-för-däcket-effekt så fick vi tillslut dit en sekton till. Inte mycket kan tyckas. Att måla är betydligt tacksammare och fridfullare. Alla barn må passa sig i pulkabacken i vinter, vi är något av experter och knappast glada och hänsynsfulla kanaåkare. Ja det är lätt att skratta, men ni bloggläsare kan vara glada att det inte skrivs blogginlägg i realtid när sakerna ska på plats. Tjoppe kan fler svordomar än Eminem.

Det blir bra vad det lider, vi är nog inställda på att detta moment knappast kommer tillhöra de roligare och enklare. Vi har inte många sådana svordoms-irritations-dagar i historiken, inte fler än vi kan minnas dem. Ett gott betyg ändå.

Nu tar vi nya tag och svär vidare*ler*.

– Bomber och granater, anfäkta och anamma, sabotörer och pestråttor, krabbsaltade tångräkor!!!!!

Kapten Haddock är vår favorit, en god man att luta sig emot när man behöver uttrycka sig verbalt och saknar ord för vrede och vanmakt. Passa er bångstyriga skivor och lutande däck – vi kommer att vinna med Kapten Archibald Haddock vid vår sida!!!

Tjoppe och Helena

Den bästa av de bästa dagar vädermässigt är när det är dryga 20 grader, lite fläktande vind och en blå himmel. En inte allför varm dag, utan helt perfekt för att arbeta i. Man varken fryser eller svettas och solen värmer gott. Just en sådan dag har vi äntligen lyckats pricka in och vi släppte direkt arbetet inne på båten och plockade fram våra färgpytsar.

Helena rör om in hinken med grundfärg, sen ska den blandas då det är en tvåkomponentsfärg.

Tillsammans på flotten går det undan att måla, med varsin liten roller och målartråg i högsta hugg.

Fast det ännu så länge bara sitter grundfärg så börjar det ändå likna något. Nu ska det grundas en gång till innan vi får börja med lite andra färger på brädgången. Lite roligt är att när vi tillverkade spygatterna på sidorna så hade vi ikeas barntallrik i plast som mall för att få till formen. Nu hoppas vi på mer sol så vi kan fortsätta vårt kulörta arbete.

Ny dag väntar!

Tjoppe och Helena

Ännu en dag utan möjlighet till att måla. Men vi fortsatte glatt med att malla ut, såga till och skruva dit skivor på däck. Denna gång i fören.

När vi höll på som bäst så hörde vi en man i dörrhålet ropa: -HALLÅ!?? Vi la ifrån oss skruvdragare och mallar och gick fram till dörren och tittade. Där stod en trevlig äldre herre och sa; -Jag tycker ni är så flitiga som arbetar på båten och gör den så fin, ni är verkligen beundransvärda. Så sträckte han fram en handplockad bukett och lämnade över den. Sen promenerade han vidare. Vi stod lite förvånade kvar, men väldigt varma om hjärtat.

Mannen hann berätta att han brukar promenera förbi och se hur vi fortskrider med bygget.

 Vi fortsatte med att lägga däcket i fören, Tjoppe mallade och sågade kantbitarna och Helena borrade och skruvade skivorna. Sen ringde det på Helenas mobil. Hennes mammas gamla kusin Lasse ringde. Ett trevligt samtal då de inte setts på fyra år. Lasse har vi en del gemensamt med, då han trots sina 80 år fortfarande är yrkessam och arbetar på ett båtvarv. Kontakten gällde främst en adress som vi varit ute efter. Helenas mormor växte upp i Trollhättan och vi har en inplanerad resa dit. Och nu råkade Lasse känna till vart hans mamma tillika Helenas mormor växte upp. På Spannmålsgatan 9 i Trollhättan. Så nu ska vi dit vad det lider och gå i samma fotspår som ett par-tre generationer tillbaka. Att känna till sin historia tror vi är viktigt för att känna sig nöjd och orientarad i livet.

Riktigt glada över att denna dag, trots avsaknad av sol, ändå innehöll två trevliga äldre män som värmde våra hjärtan. När vi var klara med arbetsdagen så åkte vi hem, googlade på adressen vi ska besöka och åt en fantastisk middag. En liten aptitretare till förrätt, avokado med räkröra. Till varmrätt så blev det ugnsbakad kycklingfilé som först legat i marinad ett halvt dygn med purjolök, lime och timjan. Till det kokt potatis och sås på skyn från ugnsbaket. Mmm!

Trevlig spis!

Tjoppe och Helena

Hmmm..något målarväder såg vi aldrig till under gårdagen. Det regnade exakt varenda sekund hela dagen. Fast med en hygglig väderrapport inför kommande vecka så kände vi inte någon större frustration. Bäst att nyttja situationen bäst. Med andra ord så började vi arbetet med att fika och lägga upp snacket. Och så var vi där igen, upp och ner på stolen, fram med tummstockar och diskutera och hitta lösningar. Denna del av arbetet tillhör nog det roligaste..

Ämnet som stod på agendan rörde däcket, som vi måste lägga innan vi fixar ventilationsrör och brädgång på insidan. Då vi kommer att plasta även brädgång på insidan och skandäcket så skruvar vi plywood på däcket. Närmast brädgången ligger en upphöjning på däck, och även i fortsättningen så blir däcket så, då vi lägger en ca 40 cm bred remsa som vi fasar i kanten för en snygg övergång. I vår vilda diskussion har vi nu bestämt var dörrarna till det kommande däckshuset kommer att placeras.

Och hela tiden smattrade det på taket från regnet…

Först mallar vi däcket och sen sågar vi ut biten i plywood. Riktig lyxdag, som firades med nytt sågblad till Tjoppes stora glädje. Bra verktyg gör skillnad.

Helena skruvar fast skivan i däcket.

Sen fixade vi kantbiten, fast den har vi inte fasat och skruvat ännu.

Sen gjorde vi om proceduren på andra sidan om styrhytten. Och vi kunde använda samma mallar som på andra sidan, tala om att de kunde bygga båtar förr utan en massa matematiska uträkningar med hjälp av datorer. Vi kan konstatera att båten bara skiljer sig några millimeter på styrbord och babords sida på däck.

När Helena stod på knä och skruvade fast skivan på babordssidan så ropade hon plötsligt, för det regnade ju för fullt fortfarande, att: -Jag såg en blixt, det har nog börjat åska!! Tjoppe skrattade glatt bakom, och när Helena vände sig om så höll han kameran i handen. Det var kamerablixten hon hade sett blända till.

En till kopp te hann vi med innan vi började städa på däck. Sen åkte vi hem och åt en köttbit smaksatt med mango chutney och vitlök och till det en god sallad.

Kryssa lugnt!

Tjoppe och Helena