Veckorapport från Lissabon

Trots att jag befinner mig i den smäktande huvudstaden Lissabon har inte alla dagar varit så glamorösa som man kunnat tro, av den enkla anledningen att vi under en veckas tid meckat med styrningen ombord på Nómada. Det hela började med att vi skulle undersöka varifrån det klonkande ljudet kom ifrån; styrningen hade under en tid krånglat (den hotade att fallera) och vi bar förhoppning om att det skulle räcka med att lufta det hydrauliska systemet. Men problemet skulle visa sig vara mer komplicerat än så. Och vi som ville ge oss ut på ankaret, stod snart helt utan fungerande manövrering…

Läs mer »

Var är hemma, var är borta?

Det var då. Mars månad och vi hade återvänt till Wilma några dagar för att i all hast få henne säljbar och tömd på personliga saker. Det mesta slängde jag, i ett enormt sopkärl jag hade placerat på varvsplanen under Wilma. Men tio lådor i vart fall fick gå med en lastbil till Halmstad. Resten gav vi till Konstruktören. Jag minns att jag stod med min våtdräkt med trekvartsärm som jag så många gånger snorklat i. ”Den kan du låna ut till dina damsällskap” sa jag och lät en hel bag med våtdräkter, dykarstövlar, handskar och annat gå över relingen från Wilma till Nómada. Jag trodde inte jag skulle återse något av det Konstruktören fick överta…

Läs mer »

Tillbaka i Lissabon

Minns tillbaka till mars månad. Min första reaktion hade varit att jag skulle sluta segla, att äventyret till sjöss var över. Inte bara för att Tjoppe hade fått sin dödsdom, utan för att jag helt enkelt inte ville längre. Inte nu när ödet ändå förde in mig på en ny livsresa. Jag ville flytta i land av den enkla anledningen att varje tanke på Wilma och segling smärtade. För att katastrofen var ett faktum. För att sagan hade nått vägs ände. Men även för att det i seglingens vågskål inte bara ryms azurblåa vatten, delfiner och magiska solnedgångar, utan även det faktum att man som seglare aldrig riktigt kan slappna av på grund av vädrets makter, för att det alltid kommer att finnas seglingar som är obekväma samt det aldrig sinande behovet av att underhålla båten. Sju år av äventyr fick räcka, kände jag då. Därför vände jag havet ryggen…

Läs mer »

Farväl Wilma

Wilma, mitt älskade flytande hem har nu blivit såld. Hennes nya hemmahamn blir Themsen i London och hennes nya ägare, Mr. N, är en god vän till en av mina bästa vänner. Kopplingen upptäckte vi av en ren slump, efter han hittat Wilma via mäklaren. Mr. N känns helt rätt för Wilma och jag önskar dem båda lycka till. Av hela mitt hjärta hoppas jag det uppstår kärlek mellan dem, även om det sägs att man inte ska bli kär i en båt…

Läs mer »

Köra lotsbåt

Äntligen kom hon så iväg på ”coddiwompling” igen; flickan i mig som förlorat jämvikten i livet efter allt som hänt. Under en eftermiddag fick jag hänga med killarna på Lotsen, fika och ta en titt på stationen och se vad de gör under timmarna de inte kör lotsbåt (där deras huvuduppgift är att hämta och lämna lotsarna vid fartygen). Men det stannade inte med ett besök på land, jag fick även möjligheten att följa med en av pilotbåtarna ut…

Läs mer »

Tillfälligt andrum

Det är knappt så jag vågar yppa det. Men de senaste dagarna har jag haft ett välmående jag inte upplevt sedan dödsdomen föll i mars. Fri från gallstensanfall. Men än hoppfullare är att ensamhetens dimmor något lättat från mitt hjärta. Ännu skört och införstådd med att det kan röra sig om ett tillfälligt andrum. Men likväl en indikation på att sorgens förlamning äntligen börjar släppa…

Läs mer »

Ärrad

Kirurgen pillar vid min navel och frågar ”vet du varför de gjorde så?”. Mitt lilla operations ärr ser speciellt ut; mer som något som man finner bland korsordssidorna i tidningen Allers. Fint läkt och blekt förvisso. För det otränade ögat knappt synbart, mer uppenbart för en kirurg. I minnet letar jag efter svaret och försöker erinras gångerna jag blivit opererad. ”När jag tänker efter så har de nog varit in med kamera via titthål mer än en gång”. Jag känner mig lite dum när jag svarar, för att jag inte är säker. Ens ärr borde man ha koll på…

Läs mer »

Nedbäddad i sängen

Det sägs att sorgens ord inte dödar någon, utan ordlösheten. Ambitionen att skriva står därför fast. För jag tänker att smärtan behöver ord för att övervinnas. Den inflammerade gallblåsan har börjat göra mig sjuk. Trött och orkeslös håller jag mig hemma. Smärtan är dov och den bränner och trycker inne i bröstet. Jag har ingen feber men är matt och jag avvaktar för att se vart den leder. För att ge kroppen en chans att svara på medicinen, den som förutom mot smärtan hjälper mot inflammation. Mina barn står beredda att ta mig till akuten. Att hålla ut till tisdag känns i stunden högst osäkert…

Läs mer »

Tröskeln

Jag fastnar i orden. Börjar om och om igen i ett försök att få ur mig det som hindrar mig från att komma framåt. Det blev ännu en sväng till akuten. Denna gång var det inget tvättäkta gallstensanfall. Utan symtom som kunde tyda på en akut inflammation. Proverna visade inte på något katastrofalt, så jag fick åka hem. Med en inplanerad tid hos kirurgen på tisdag så hoppas jag gallblåsan nu håller sig lugn…

Läs mer »