När man mår så dåligt att man bara vill lägga sig ner och glömma världen – då mår man inte så bra. När känslan är att det inte gör någon större skillnad om man lever eller inte, är det riktigt allvarligt. Ensam i lägenheten i Halmstad går jag under och förra veckan såg jag till slut ingen annan lösning, än att slå larm…
Läs mer »
Det var inte alls bra att jag blev sjuk. Återigen brottas jag med känslor av ensamhet. Och detta lagom till dagen som markerar att det gått sex månader sedan jag blev lämnad. Att bryta tomhetskänslan är svårt. För det handlar om djupare saker än att hitta göromål att slå ihjäl tiden med. Det handlar om mitt förlorade sammanhang. Och likt ett vilset barn famlar jag efter min tillhörighet…
Läs mer »
Så blev operationen inställd…jag hann aldrig bli frisk. Att vara sjuk hjälper lite mot att orka reagera på besvikelsen. Det är som det är, det är inget jag kan göra åt. Den höga febern har nu släppt sitt grepp om min kropp och bara det känns otroligt skönt. För under ett par dygn mådde jag så dåligt att jag låg i feberdvala, med surrealistiska drömmar. Först nu inser jag hur nedsatt min uppmärksamhet måste varit; för när febern väl släppt upptäckte jag hur en ansenlig mängd yoghurt av någon outgrundlig anledning fastnat i håret. Jag måste somnat med en skål grekisk yoghurt i sängen…
Läs mer »
Så hände det som inte fick hända, jag blev sjuk lagom till operationsveckan. Plötsligt fick jag hög feber, 39 grader med huvudvärk och ont i varenda cell i kroppen. Jag misstänker att det är influensa och jag tror jag blev smittad på flyget. Många passagerare runtomkring satt och snorade, hostade och snörvlade…
Läs mer »
Wilma, mitt älskade flytande hem har nu blivit såld. Hennes nya hemmahamn blir Themsen i London och hennes nya ägare, Mr. N, är en god vän till en av mina bästa vänner. Kopplingen upptäckte vi av en ren slump, efter han hittat Wilma via mäklaren. Mr. N känns helt rätt för Wilma och jag önskar dem båda lycka till. Av hela mitt hjärta hoppas jag det uppstår kärlek mellan dem, även om det sägs att man inte ska bli kär i en båt…
Läs mer »
Äntligen kom hon så iväg på ”coddiwompling” igen; flickan i mig som förlorat jämvikten i livet efter allt som hänt. Under en eftermiddag fick jag hänga med killarna på Lotsen, fika och ta en titt på stationen och se vad de gör under timmarna de inte kör lotsbåt (där deras huvuduppgift är att hämta och lämna lotsarna vid fartygen). Men det stannade inte med ett besök på land, jag fick även möjligheten att följa med en av pilotbåtarna ut…
Läs mer »
Det är knappt så jag vågar yppa det. Men de senaste dagarna har jag haft ett välmående jag inte upplevt sedan dödsdomen föll i mars. Fri från gallstensanfall. Men än hoppfullare är att ensamhetens dimmor något lättat från mitt hjärta. Ännu skört och införstådd med att det kan röra sig om ett tillfälligt andrum. Men likväl en indikation på att sorgens förlamning äntligen börjar släppa…
Läs mer »
Kirurgen pillar vid min navel och frågar ”vet du varför de gjorde så?”. Mitt lilla operations ärr ser speciellt ut; mer som något som man finner bland korsordssidorna i tidningen Allers. Fint läkt och blekt förvisso. För det otränade ögat knappt synbart, mer uppenbart för en kirurg. I minnet letar jag efter svaret och försöker erinras gångerna jag blivit opererad. ”När jag tänker efter så har de nog varit in med kamera via titthål mer än en gång”. Jag känner mig lite dum när jag svarar, för att jag inte är säker. Ens ärr borde man ha koll på…
Läs mer »
Just nu är gallstensbekymret ett mycket större problem än sorgen. Med en helg som resulterat i två akuta sjukhusbesök, hann jag inte mer än innanför dörren förrän nästa anfall började. På randen till utmattning red jag ut stormen ensam i lägenheten, hårt medicinerad, till tonerna av portugisisk fadomusik…
Läs mer »
Det sägs att sorgens ord inte dödar någon, utan ordlösheten. Ambitionen att skriva står därför fast. För jag tänker att smärtan behöver ord för att övervinnas. Den inflammerade gallblåsan har börjat göra mig sjuk. Trött och orkeslös håller jag mig hemma. Smärtan är dov och den bränner och trycker inne i bröstet. Jag har ingen feber men är matt och jag avvaktar för att se vart den leder. För att ge kroppen en chans att svara på medicinen, den som förutom mot smärtan hjälper mot inflammation. Mina barn står beredda att ta mig till akuten. Att hålla ut till tisdag känns i stunden högst osäkert…
Läs mer »
projektsunshine.se 