I mitt sökande efter solsken befinner jag mig ännu på segelbåten Nómada. Jag har nu seglat etthundrafemtio sjömil. Förvisso inte mycket, men tillräckligt för att få tillbaka sjöbenen. Förutom solglitter på havet med besök av delfiner, mastens pendlande under stjärnklar himmel och segling in i mångata, har jag haft tid att fundera över framtiden. På havet tänker man bättre. Vi ligger nu ankrade i Portimao. Senast jag var här var för exakt ett år sedan. Såklart väcker det tankar och minnen…

Det var då. Mars månad och vi hade återvänt till Wilma några dagar för att i all hast få henne säljbar och tömd på personliga saker. Det mesta slängde jag, i ett enormt sopkärl jag hade placerat på varvsplanen under Wilma. Men tio lådor i vart fall fick gå med en lastbil till Halmstad. Resten gav vi till Konstruktören. Jag minns att jag stod med min våtdräkt med trekvartsärm som jag så många gånger snorklat i. ”Den kan du låna ut till dina damsällskap” sa jag och lät en hel bag med våtdräkter, dykarstövlar, handskar och annat gå över relingen från Wilma till Nómada. Jag trodde inte jag skulle återse något av det Konstruktören fick överta…

Minns tillbaka till mars månad. Min första reaktion hade varit att jag skulle sluta segla, att äventyret till sjöss var över. Inte bara för att Tjoppe hade fått sin dödsdom, utan för att jag helt enkelt inte ville längre. Inte nu när ödet ändå förde in mig på en ny livsresa. Jag ville flytta i land av den enkla anledningen att varje tanke på Wilma och segling smärtade. För att katastrofen var ett faktum. För att sagan hade nått vägs ände. Men även för att det i seglingens vågskål inte bara ryms azurblåa vatten, delfiner och magiska solnedgångar, utan även det faktum att man som seglare aldrig riktigt kan slappna av på grund av vädrets makter, för att det alltid kommer att finnas seglingar som är obekväma samt det aldrig sinande behovet av att underhålla båten. Sju år av äventyr fick räcka, kände jag då. Därför vände jag havet ryggen…