När man mår så dåligt att man bara vill lägga sig ner och glömma världen – då mår man inte så bra. När känslan är att det inte gör någon större skillnad om man lever eller inte, är det riktigt allvarligt. Ensam i lägenheten i Halmstad går jag under och förra veckan såg jag till slut ingen annan lösning, än att slå larm…
Läs mer »
Jag blandar högt med lågt. På samma gång som där finns roligheter som ett beachparty, finns där annat som oroar. Just nu ligger vi i marinan här i Portimao. Det kommer blåsa upp till storm med vindbyar på över 50 knop (mer än 25 m/s) och värst blir det på torsdag. Vi hade tur som fick en båtplats, först kunde killen på marinakontoret inte erbjuda oss någon plats. Men när han såg min smått skärrade blick, lovade han försöka lösa det. Men han kunde inte lova något. Detta var i lördags och några timmar senare damp det ner ett mejl från marinan, som sa att de hade plats för oss från måndag. Till saken hör, att på torsdag när det blåser som mest, då ska jag flyga hem. Jag har fått tid till operation…
Läs mer »
I mörkret har jag svårt att se Konstruktörens ansikte, men jag hör honom. ”Tvi, tvi, tvi…var det här din idé???”. Sanden han försöker spotta ut säger något om hur galet påhittet var att sova under bar himmel. Jag visste mycket väl att Konstruktören var lika skyldig som jag, fast han nu lekfullt försökte lägga ansvaret på mig. Klockan är halv fem på morgonen och förutom Konstruktören ser jag mina andra vänner sova hårt omvirade i sina filtar på stranden. Det behövs eftersom kylan tränger sig på. Trots att underlaget är knöligt, känns natten magisk. Emellanåt har jag vaknat till och då lyssnat till havets vågor som rullat in mot strand – och låtit min blick vila mot himlavalvets alla stjärnor. Till skillnad mot Konstruktören vaknade jag aldrig med sand i munnen. Det hela hade börjat med en fest på stranden som varat till sent inpå natten. En barbecue som blivit fantastiskt lyckad och som vi alla sent skulle glömma. Fast allt hade inte gått i lyckans tecken…
Läs mer »
I mitt sökande efter solsken befinner jag mig ännu på segelbåten Nómada. Jag har nu seglat etthundrafemtio sjömil. Förvisso inte mycket, men tillräckligt för att få tillbaka sjöbenen. Förutom solglitter på havet med besök av delfiner, mastens pendlande under stjärnklar himmel och segling in i mångata, har jag haft tid att fundera över framtiden. På havet tänker man bättre. Vi ligger nu ankrade i Portimao. Senast jag var här var för exakt ett år sedan. Såklart väcker det tankar och minnen…
Läs mer »
Så släppte jag taget om land. För första gången sedan allt det tråkiga hände; min förlust av Tjoppe. Jag trodde aldrig jag skulle segla igen. Men här står jag igen, på en segelbåt med solen i mitt hår. Med drömmar som hänger i luften och måsar som på himlen far förbi mina bruna ögon. Visst var det orättvist. Det gjorde ont att förlora något så värdefullt…
Läs mer »
”Ledsen att dagarna för dig inte är så roliga här med allt meck” ursäktade sig Konstruktören en av dagarna han stod med hydraulolja upp till öronen. Jag bedyrade att det var lugnt, att jag förstod att styrningen var rätt så viktig att få dit innan vi kunde hitta på något annat. Nog för att jag hade några personliga önskemål. Men samtidigt är jag den som trivs i det enkla, inte minst är jag van att leva på liten yta där ständigt underhåll pågår (vilket tenderar vara fallet när man bor på en segelbåt). Får jag bara möjlighet att krypa upp i soffan med en kopp te och en bunt böcker och papper och penna, så trivs jag. Men så kom dagen trots allt, fast den satt lite hårt inne. Dagen då det hydrauliska styrsystemet åter fungerade så Konstruktören kunde lägga ifrån sig verktygen. Nu skulle jag äntligen få min försenade födelsedagspresent…
Läs mer »
Det var då. Mars månad och vi hade återvänt till Wilma några dagar för att i all hast få henne säljbar och tömd på personliga saker. Det mesta slängde jag, i ett enormt sopkärl jag hade placerat på varvsplanen under Wilma. Men tio lådor i vart fall fick gå med en lastbil till Halmstad. Resten gav vi till Konstruktören. Jag minns att jag stod med min våtdräkt med trekvartsärm som jag så många gånger snorklat i. ”Den kan du låna ut till dina damsällskap” sa jag och lät en hel bag med våtdräkter, dykarstövlar, handskar och annat gå över relingen från Wilma till Nómada. Jag trodde inte jag skulle återse något av det Konstruktören fick överta…
Läs mer »
Minns tillbaka till mars månad. Min första reaktion hade varit att jag skulle sluta segla, att äventyret till sjöss var över. Inte bara för att Tjoppe hade fått sin dödsdom, utan för att jag helt enkelt inte ville längre. Inte nu när ödet ändå förde in mig på en ny livsresa. Jag ville flytta i land av den enkla anledningen att varje tanke på Wilma och segling smärtade. För att katastrofen var ett faktum. För att sagan hade nått vägs ände. Men även för att det i seglingens vågskål inte bara ryms azurblåa vatten, delfiner och magiska solnedgångar, utan även det faktum att man som seglare aldrig riktigt kan slappna av på grund av vädrets makter, för att det alltid kommer att finnas seglingar som är obekväma samt det aldrig sinande behovet av att underhålla båten. Sju år av äventyr fick räcka, kände jag då. Därför vände jag havet ryggen…
Läs mer »
Äntligen kom hon så iväg på ”coddiwompling” igen; flickan i mig som förlorat jämvikten i livet efter allt som hänt. Under en eftermiddag fick jag hänga med killarna på Lotsen, fika och ta en titt på stationen och se vad de gör under timmarna de inte kör lotsbåt (där deras huvuduppgift är att hämta och lämna lotsarna vid fartygen). Men det stannade inte med ett besök på land, jag fick även möjligheten att följa med en av pilotbåtarna ut…
Läs mer »
Kirurgen pillar vid min navel och frågar ”vet du varför de gjorde så?”. Mitt lilla operations ärr ser speciellt ut; mer som något som man finner bland korsordssidorna i tidningen Allers. Fint läkt och blekt förvisso. För det otränade ögat knappt synbart, mer uppenbart för en kirurg. I minnet letar jag efter svaret och försöker erinras gångerna jag blivit opererad. ”När jag tänker efter så har de nog varit in med kamera via titthål mer än en gång”. Jag känner mig lite dum när jag svarar, för att jag inte är säker. Ens ärr borde man ha koll på…
Läs mer »
projektsunshine.se 