Jag började skriva i bloggform för att dokumentera båtbyggarprojektet – fisketrålaren som vi la ner hela vår själ i och förvandlade till en vacker restaurangbåt. Det var även ett sätt att ge min pappa och svärfar insyn, eftersom ingen av dem bodde nära oss och fartyget. Jag minns så väl de första inläggen…
Läs mer »
Frågan är om jag numera kvalificerar mig för svart bälte i att resa – i den bemärkelsen att jag börjar bli expert på att slå ihjäl dödtid utan att det för den sakens skull känns som en lång väntan. Det är väl där begreppet coddiwomple kommer in; att resa meningsfullt mot en vag destination, att resandet i sig också fyller en funktion. Nu har jag lämnat Afrika och befinner mig åter i Europa, närmare bestämt i Manchester. Hemma, innanför min egen dörr i Halmstad, landar jag inte förrän i morgon strax efter midnatt – två dagar efter att jag klev av segelbåten i Palmeira. Att det tar så lång tid beror på att jag medvetet valde ett rejält långt stopover här. Vilket visade sig vara klokt, eftersom flyget från Kap Verde blev försenat…
Läs mer »
Marcus är en av dessa, vi träffades i Gibraltar för många år sedan – och vi seglade över Medelhavet (ett gäng båtar) och kontakten har aldrig riktigt brutits. Sporadiska meddelanden för att emellanåt ses någonstans eftersom vi båda reser mycket. Vi bär alltid känslan av att aldrig riktigt tappa varandra. Och nu dök han upp här på Sal, som om det vore det mest självklara…
Läs mer »
Godmorgon och god jul. Jag har just vaknat upp på ett hotellrum i Manchester i England medan världen firar jul på sina allsköns tänkbara sätt. Vi svenskar med fokus på julafton, medan man här firar på juldagen. Manchester är dock inte målet för resan, jag kommer under dagen hoppa på ännu ett flyg…
Läs mer »
Emellanåt kommer tankarna, en stilla påminnelse om att jag fortfarande vandrar den långa, slingriga vägen mot en ny tillvaro. Det kanske kan låta märkligt när jag säger så – jag som till det yttre lever ett till synes fullkomligt liv, fyllt av möten med människor från hela världen och resor som för mig långt bortom alla horisonter. Men just de här upplevelserna, som förändrar mig på djupet, påminner mig också om att jag fortfarande är på väg…
Läs mer »
Här i den svenska huvudstaden, med sjöfartshotellet som tillfällig hamn, vandrar jag försiktigt genom lager av tid: historiens ekon, barndomens doft, släktens röster och de enkla papper som binder mig till havet igen…
Läs mer »
Asså, jag har aldrig riktigt älskat att shoppa kläder. Inte för att jag aldrig behöver något, men att dröja för länge i en butik utan en tydlig lista gör mig rastlös inombords. Under seglingsåren köpte jag nästan ingenting – jag använde mina kläder tills de blev så slitna så Tjoppe fick använda dem som trasor i verkstaden. Allt medan mina vänner i Sverige skickade ner sina utrensade plagg till mig, istället för till välgörenhet, så jag slapp gå naken…
Läs mer »
Jag står på Göteborgs Central denna lördag och inser plötsligt att bussarna till Lysekil är så uselt synkade att jag har nästan två timmar att slå ihjäl. Magen är nyligen fylld av termoskaffe och färdkost, så att slå mig ner på något café känns fel. Planlöst börjar jag strosa runt på stationen, sveper förbi bokhandeln och glider in bara för att se vad som finns. Där, mitt på ett bord, ligger den. Bea Uusmas senaste bok om Andrées expedition; ballongfärden i slutet av artonhundratalet som slutade i katastrof. Jag lyfter upp ett exemplar och går rakt till kassan utan att läsa på den, utan att kolla priset. Den här boken ska jag ha…
Läs mer »
Min tid i Österrike håller på att rinna ut. Därför ville Miss B hinna visa mig Stubaital, där hon bor – en dal som slutar tvärt i sydväst, i den blinda änden med en glaciär så man snällt får vända om…
Läs mer »
Hur är det ens möjligt att slå gårdagens upplevelser? Men det går tydligen. Andra morgonen vaknade vi till strålande solsken – och nyfallen snö som pudrade Serles, berget som reser sig precis intill. Efter en lång, mysig morgon klädde vi på oss och gav oss iväg mot linbanan…
Läs mer »
projektsunshine.se 