Toronto är den folkrikaste staden i Kanada och den dagsfärska siffran på hur många själar som bor här uppgår till 2 832 718. En av dem är Caroline. Första gången hon och jag träffades var i Monastir i Tunisien, dit vi båda sökt oss för ett vinteruppehåll med våra respektive segelbåtar. Inte hade jag någon aning om att vi skulle komma att bli så nära vänner…
Läs mer »
Så uppenbarade sig Mack och jag kunde inte slita min blick från skönheten. Vi hade tagit oss till kvarteren runt Yorkville, en stadsdel vars sidogator kantas av vykortsvänliga viktorianska hus. Med ett mer fashionabelt utbud i form av exklusiva boutiquer och fina restauranger som efterfrågade en större plånbok än min, gällde det att försöka smälta in i miljön. Vi lyckades nog rätt bra, såväl Caroline som jag. Tills Mack…
Läs mer »
Jag hann inte mycket mer än in i min lägenhet i Halmstad innan det var dags att resa igen; åter på Köpenhamns flygplats hoppade jag ombord på ett av Air Canadas ”kärror” som med en förväntad flygtid på åtta timmar och femton minuter skulle ta mig så långt bort som till Toronto, Kanada. Caroline och jag hade sedan en tid planerat för denna resa. Äntligen skulle vi få släppa den oglamorösa dataskärmen vi haft emellan oss under våra många och långa videosamtal. Att ses på riktigt skulle äntligen öppna upp för möjligheten att göra roliga saker tillsammans…
Läs mer »
Att under längre perioder vistas på platser där det helt saknas samhällsservice kan vara en utmaning; det gäller att ha ordnat för sig hemma så man för ett tag kan lämna allt det trygga bakom sig. För egen del tänker jag på att vara lite extra försiktig under tiden jag vistas bland avlägsna öar och djupa fjordar, så jag håller mig frisk och inte skadar mig…
Läs mer »
När sista expeditionen på Grönland var avklarad drog vi raka vägen till Norge. Någonstans halvvägs passerade vi nollmeridianen och det firade vi med att äta en tvårätters och duka extra fint till middagen. Och jag gled glatt ner i något färggrant plagg som andades kvinnlig fägring, ensam tjej bland gossar som jag är…
Läs mer »
Medan gäster och guider är iväg på en längre tur passar jag på att kliva ner i badtunnan. En välbehövlig paus – och det känns sanslöst gott att låta hjärteblodet få sakta in något, samtidigt som blicken vilar över det vidunderliga landskapet. Med ljuset riktat mot mig själv och bara låta tankarna få sväva fritt. Kvar ombord är endast jag och övrig besättning. Och någon gång kommer någon av dem förbi för att se så jag mår bra, vilket jag gör. Allt är frid och fröjd tills…
Läs mer »
Efter en hel del krångel med förseningar och inställda flyg kom jag till slut fram till Akureyri på norra Island. Nu är jag åter ombord på M/S Freya för en ny arbetsperiod…
Läs mer »
Jag har precis slagit ihop boken jag högläst ur, den om hur tre män i slutet av artonhundratalet ger sig av mot Nordpolen i en vätgasballong. Andrées polarexpedition slutar verkligen inte lyckligt, samtliga dör på Vitön (en glaciärö i Arktis där jag nyligen befann mig). Medan jag läser bokens sista rader med Konstruktörens huvud vilandes mot mitt knä, slår det mig att detta är den bästa slags semester man kan ha…
Läs mer »
Kontrasten från ishavets kalla friska luft till Sydeuropas tryckande augusti-värme är påtaglig; jag har återvänt till Portugal för lite välbehövlig semester. Och för att hänga med Konstruktören som sedan vi senast sågs, återvänt till Amora – platsen där mitt liv fick en sån plötslig vändning förra året…
Läs mer »
När jag varit till sjöss en längre tid brukar de första stegen på fasta mark kännas konstiga eftersom sinnena hunnit anpassa sig till ett liv till havs. Jag har aldrig någonsin varit sjösjuk, det verkar jag inte kunna bli så lätt. Tvärtom känns det för mig onormalt med ett fast underlag som inte rör sig under fötterna; står jag stilla i en kö lite för länge börjar jag snart känna behov av att få röra och gunga kroppen lite…
Läs mer »
projektsunshine.se 