Som sjöman lär man ju känna en hel del människor, andra sjömän inte minst. Så när det svenska tremastade segelfartyget T/S Gunilla häromdagen gled in i vår vik damp det ner en fråga: ”Är du här?”. Den kom från Hanna, som jag jobbade tillsammans med för ett år sedan. Senast vi sågs var på en svängig jazzklubb i Stockholm…

Med en ledig dag för Hanna passade det fint att göra en utflykt ihop. Hon hade hört talas om den salta vulkankratern där man kan bada och flyta runt som en kork. Frågan var bara när vi skulle ses. Jag föreslog klockan 10.00 GMT, med förtydligandet att GMT här på Kap Verde står för ”Gambian Maybe Time” – eftersom punktligheten är lite mer flytande här. (GMT står annars för ”Greenwich Mean Time”)

Eftersom det ofta känns lite enklare för tjejer på vift i Afrika att ha en kille med i sällskapet, frågade jag Konstruktören om han ville hänga på. Bonus är ju att han pratar språket flytande.

Snart satt vi alla tre i en ”Yasi” – en av de klassiska vita Toyota Hiace-minibussarna som fungerar som kollektivtrafik här på Sal. De går inte efter någon fast tidtabell, utan väntar tills de är proppfulla med folk, bagage och allsköns olika saker folk önskar ha med. Men det går fort att fylla dem! För bara 60 escudos per näsa (motsvarande 60 eurocent) tog vi oss in till Espargos, huvudorten på ön. Väl framme stannade vi till på torget för att köpa något kallt att dricka och snacka gamla minnen en stund i skuggan.

Därefter for vi vidare till den saltiga vulkankratern där man kan bada och flyta runt som en kork i vattnet. Upplevelsen var verkligen häftig – det gick inte att simma på magen för benen flöt upp alldeles för mycket. Och hade man något litet sår på kroppen kändes det precis som att strö salt i såren.

Till slut gav vi upp när magarna började kurra högljutt. Konstruktören visste att det skulle finnas en restaurang en bit bort, och med sitt salta finger pekade han mot några byggnader som syntes på långt håll. Dit krävdes det antingen en rejäl ökenpromenad rakt över, eller så fick man följa vägen som var längre än genvägen.

När vi till slut kom fram till byn såg vi nästan inte en människa, utom en ensam man som arbetade utomhus med huvudet skyddat mot all sand som yrde runt i luften. På träden anade vi att det alltid blåste hårt här, från samma håll – de hade permanent böjt sig efter vinden, som en tyst kapitulation.

Bakom något fönster hörde vi plötsligt ett barn ropa efter oss. Snart dök restaurangen upp, precis som Konstruktören hade koll på – oväntat mitt i ingenstans, som ett efterlängtat vattenhål för en törstig vandrare i hettan. Vi gled in, och innan vi hann slå oss ner vid ett av borden torkades stolar och bord av noggrant, dubbla gånger, trots att restaurangen hade sandavvisande nätväggar runt om.

En kall öl satt perfekt medan vi väntade. Sen kom maten in: en cataplana fylld med fisk och grönsaker, och en tallrik med räkor i vitlök. Väldigt nöjda tog vi oss så småningom tillbaka till Palmeira och våra respektive fartyg. Att hänga med Hanna en hel dag var verkligen superskoj. Det verkar som att den tjejen och jag springer på varandra på de mest oväntade platserna på jorden. Så vi får se vart det sker nästa gång, på vilken plats och i vilken världsdel. Men det blir först efter att de har seglat iväg – för vi har anledning att träffas på nytt inom någon dag bara. Men mer om det, en annan gång…

// Coddi.

Sunshine to you!