Godmorgon och god jul. Jag har just vaknat upp på ett hotellrum i Manchester i England medan världen firar jul på sina allsköns tänkbara sätt. Vi svenskar med fokus på julafton, medan man här firar på juldagen. Manchester är dock inte målet för resan, jag kommer under dagen hoppa på ännu ett flyg…

För mig är julen starkt förknippad med England. Nu, sittandes vid frukostbordet på hotellet med den uppdukade buffén, klappar hjärtat lite extra när jag får syn på den engelska fruktkakan – rik och kompakt, den där kakan man ofta hatar som barn men älskar desto mer ju äldre man blir (med andra ord är det ett tydligt tecken på att jag inte längre är särskilt ung). Och inte minst: även om jag inte tänker dricka någon Bloody Mary idag, så finns den där att välja. Men det har jag gjort andra jular (druckit bloody Mary alltså) – på annandagen, med lerduveskytte och korvgrillning i en kohage i grevskapet West Sussex. Men det var innan jag stack ut och seglade.

Så vad väljer jag själv till frukost när jag får förmånen att vakna upp på ett schysst hotell, jag som annars dukar fram till andra? Framför allt äter jag rätt sparsamt: lite bröd, desto mer goda pålägg, sällan varm mat. Jag dricker aldrig juice, men kan ta en smoothie. Naturell yoghurt, gärna med bär. Te som regel, kanske en kopp kaffe senare om jag långsitter. Inget sötebröd, sällan frukt – hellre grönsaker.

Och det här med att resa just nu, mitt i högtiden, är lite dubbelbottnat. Framför allt drivs jag av lusten att förflytta mig – jag som alltid är nyfiken på vad som väntar runt nästa hörn. Men det är också en tid som väcker minnen till liv, både glada och mindre roliga. För mig har det nog inte gått tillräckligt mycket tid ännu; jag påminns starkt om svunnen tid och om det som gått förlorat.

Men med så många barn som jag har borde det ju vara självklart att fira tillsammans med dem, tänker kanske någon… Tja, jag är ju den som ändrade våra jultraditioner från början. Redan då på grund av segling och andra resor; jag har inte firat jul i Sverige på över tio år.

Men så igår på Kastrup, Köpenhamns flygplats, ringde vi upp varandra (jag och barnen) och video-chattade. Medresenärerna måste ha undrat över mitt beteende när jag skrattande gjorde grimaser tillsammans med dem. Och ena dottern skrek av förtjustning: ”Jag tror jag kissar på mig!” Så det går att samlas allihop, även om jag satt på en flygplats i Danmark och de övriga på olika platser i Sverige.

För kring jul finns det egentligen inga fasta regler, även om vi så gärna lägger på oss sådana själva. Det viktigaste är nog att vi, på vårt eget sätt, försöker hitta den där lilla känslan av tacksamhet – för det vi trots allt har. Oavsett hur livet ser ut just nu. Det är inte alltid lätt, och det är okej.

God jul från mig, ensam på resa… nej förresten… jag har ju Fofo.

// Coddi.

Och så ett bildbevis på det där samtalet med mina barn igår… (ursäkta barn, jag har inte frågat om lov om jag får lägga upp en bild, men jag tog den mest rumsrena hi hi…)

Får jag presentera mina fantastiska och enormt roliga barn; Stefan 35 (överst vänster), Jenny 31 (mitten till vänster), Erika 40 (mitten till höger) och längst ner i bild syns Victor 39 år. Jag själv syns högst upp till höger.

(Det finns kanske snyggare och mer representativa foton på dem men man får ofta gräva djupt efter detta eftersom vi tenderar att spåra ur i humorns fantastiska värld…)

Sunshine to you!