Här i den svenska huvudstaden, med sjöfartshotellet som tillfällig hamn, vandrar jag försiktigt genom lager av tid: historiens ekon, barndomens doft, släktens röster och de enkla papper som binder mig till havet igen…

Efter att ha förnyat mitt läkarintyg, som jag som sjöman behöver, har jag njutit av staden där jag vistades som ung. På den tiden såg jag aldrig hur vacker Stockholm var; grön och lummig och byggd på sina fjorton öar som den är. Här har jag strosat runt i de äldsta kvarteren men även träffat vänner från skoltiden – samt överraskat ett barnbarn på hennes gymnastiktävling. Och gratulerat mitt äldsta barnbarn som fyllde tjugo.

Här går jag i 600-åriga skuggor som fortfarande viskar om liv som levdes långt innan jag ens var påtänkt…

Jag har även funderat över min återkommande fråga om vart hem egentligen är för mig. Hur min lilla själ, den dagen jag lägger sjömanslivet på hyllan, vill leva. Det kanske verkar konstigt att jag fortfarande funderar på detta, men jag försöker förstå vem jag har blivit efter alla år av äventyr och vad jag egentligen behöver för att känna maximalt välmående. Jag vill inte passivt låta den dagen komma då jag kryper in i en lägenhet där varken platsen eller människorna räcker till för att jag ska trivas och må bra. Jag vill gärna kratta manegen, precis som vi gjorde långt innan vi drog iväg på långsegling; redan fem år innan vi kastade loss ställde vi om vår ekonomi. Jag tror nämligen att jag behöver mer än en plats för att känna mig riktigt levande – kanske ha två, möjligtvis tre ”hamnar ” att växla emellan. Jag vet att känslan delvis bottnar i att jag aldrig levt ensam…

En rad kriterier att ta hänsyn till, eller så springer jag en dag på platsen bara….

Så efter att ha drömlistat en massa platser utifrån mina kriterier – och insett att de mer realistiska alternativen ändå ligger närmare till hands än drömmen om en egen ö i Stockholms skärgård med fint hus och brygga som håller segelbåtsdjup – förstår jag att jag har några resor framför mig som jag verkligen måste göra. Hur ska jag annars veta var min plats finns om jag inte har varit där ännu? Medan vissa platser är helt nya för mig vill jag också återvända till en som jag redan besökt, en plats där vi var nära att dra i handbromsen när vi var där med Wilma för ett gäng år sedan. Nej, det är inte Medelhavet. De här tankarna är en fortsättning på den långa diskussion jag hade med vännerna på S/Y Sally förra helgen.

Så medan frågan hänger över den gröna staden på vattnet fortsätter jag att träffa vänner och promenera över dess broar, tills jag snart gör ett nytt avtryck i passet… (det har snart blivit dags att mönstra på).

// Coddi.

Mina dagar i Stockholm;

Åter i Stockholm där jag vistades som ung, uppvuxen som jag är på en ö utanför huvudstaden…

Bästa matupplevelsen från dagarna i Stockholm; ”Kryp in” i Gamla Stan…

Stockholm viskar och jag lyssnar…

Sunshine to you!