Jag fastnar i orden, i labyrinter av möjliga ordval och beskrivningar för att förklara allt jag får uppleva. Det jag vill säga finns det knappt någon uppfunnen vokabulär för. De senaste veckorna har jag befunnit mig i en bubbla fylld av känslor, överraskningar och förundran. I mitt innersta har jag berörts, allt omslutet av en stor mängd is som, trots sin frusna temperatur, inte förmått kyla ner mitt klappande hjärta. Jag tror jag har blivit stungen av den arktiska myggan…

Denna emotionella smitta, som på engelska kallas ”bitten by the Arctic bug”, sägs det inte finnas något bot för. Förälskelsen i Arktis gör att man ständigt längtar tillbaka. Jag tror att jag blev stungen under dagarna vid Grönlands packis, på en plats så isolerad från omvärlden att få människor har varit där, eller ens någonsin kommer att komma dit.

Med blott två gäster och tre guider ombord blev resan onekligen speciell. Efter ett par stökiga dygn till sjöss, med sjösjuka ombord, nådde vi till slut isen där isbjörnarna bor. Och det är just här jag har svårt att sätta ord på det jag vill förmedla… Vi i besättningen, som vanligtvis håller oss lite i bakgrunden för att få allt att flyta ombord, drogs under denna resa in i äventyret på ett helt nytt sätt. Gästerna önskade att bli en del av vår etablerade grupp, och därifrån började vi väva trådar av samarbete och vänskap. Bland knakande is hjälptes vi åt, timme efter timme, att spana efter isbjörnarna. Ögonblicken vi fångade, både med egna ögon och genom kikare, blev till gnistor av magi. När vi senare såg det material naturfilmarna fångat med sin lins, tog det fullständigt andan ur mig. Jag hade tidigare sett exakt samma scen spelas upp inför mina ögon i realtid, men inte så detaljerat som nu.

Genom superkamerans lins fick vi på nära håll se isbjörnsungen som lekfullt uppehöll sig nära sin mamma. Den fluffiga, söta ungen tumlade runt, klättrade upp på isflak och halkade. Ibland blev isen ett hinder, pressad till vallar som utmanade hans små tassar, men han gav aldrig upp. När han simmade upp ur det iskalla vattnet och rullade sig i snön, som om han ville krama hela Arktis, kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Med mina kollegor uppkrupna i soffan intill försökte jag blinka bort tårarna och andas lugnt för att inte avslöja mina överväldigande känslor där i mörkret.

Och i dynamiken i vår lilla grupp fann vi utrymme för skratt, lek och djupa samtal. Hela världen var Freya samt det utanför henne som vi med ögat kunde blicka. Där, i Arktis hjärta, kände jag livets närvaro pulsera och en djup kärlek till denna kalla, vilda plats på vår planet. Men även rent allmänt; en kärlek till livet.

Så kom dagen då förtrollningen bröts, och vi tvingades vända tillbaka mot civilisationen. Vid avskedet, där vi sade farväl till våra gäster och guider, stod vi i besättningen uppställda på rad, redo att ge och ta emot de varmaste av kramar. Varje omfamning bar med sig ett löfte om minnen som aldrig bleknar och en förhoppning om att våra vägar en dag ska mötas igen.

När de lämnade oss tänkte jag: ”Detta slår väl inget.” Men snart anlände nästa grupp gäster, en full grupp denna gång, och först steg en kvinna ombord som jag kände igen. ”Hello again,” sade Megan från Australien, och efter henne följde en rad nya ansikten, strålande av förväntan och nyfikenhet. Jag tänkte att de står inför en värld så vild och skör att den kanske också smittar deras hjärtan, precis som mitt…

// Coddi.

FOTOGRAFIER OCH EN FILM…

På span efter isbjörn…

En bild på Mamma Isbjörn och hennes unge (dock inte taget med superkameran, den som vi senare döpta till ”Fingernator”…

Fotografen Ben klämde fingret i kameran under montering – så illa att han behövde sys, tur nog nära civilisationen! Vi firade händelsen genom att döpa kameran till Fingernator efter en omröstning och jag bakade en tårta för att lätta upp stämningen…

Ooops! Kocken blev sjösjuk, och lotten föll på mig att fixa middagen. Men vilken överraskning jag fick när ett gäng unga, snygga män dök upp för att skala potatis och hjälpa till i byssan! Musiken dånade, och medan Freya gungade vilt i det stökiga havet, blev köket en plats för skratt och teamwork.

Vilken spänning att få vara med bakom kameran när isbjörnar ska dokumenteras…

Förälskad i Arktis efter att ha blivit stungen av den arktiska myggan…

OCH SÅ GEMENSKAPEN OMBORD…

Isacs keps hamnar på mitt huvud och då försöker han äta det broderade bäret som sitter på sidan… Merituuli äter smörgås med hjortronsylt på, en så kallad LAKKA-MACKA… I gästen Doms närhet slutar jag aldrig skratta… Linus tittar in i byssan varje morgon för att spana in vad som bakas… Coolaste Lasse och jag, vi tillhör inte den unga generationen längre… (jag har fler kollegor än så, men de hann inte fastna på bild denna gång…)

Arktis i mitt hjärta…

En kort filmsnutt och glöm inte ljudet för bövelen…

Tills nästa gång vi hörs; Tjingeling!