Jag har sett narval! Detta djur som kallas havets enhörningar för att de har en spiralvriden bete som sticker upp ur vattnet likt ett sagoväsen. Att få se dem i det vilda är en exklusiv upplevelse, få förunnat – för de är skygga och svåra att komma nära. Det är så häftigt att det slår volter i magen…

Först såg vi dem från fartyget där de simmade i grupp och deras betar (som kan bli upp till tre meter långa) dök då och då upp ovanför vattenytan. Plötsligt kokade stämningen ombord; nere i mässen stod lunchen övergiven när alla plötsligt rusat upp till bryggan för att få se med egna ögon.

Strax därpå sjösatte vi tre zodiaker i hopp om att få se dem på närmare håll. Men hur vi än försökte minska avståndet drog de sig undan. Det kändes lite som om de lekte med oss. Plötsligt försvann de ner i djupet för att mycket senare dyka upp helt någon annanstans i fjorden. Trots att vi inte lyckades komma dem nära så fanns ändå spänningen där och vädret var bästa tänkbara.

Äventyren med M/S Freya fortsätter och det på fler sätt än att se häftiga djur. Bara det att vi tagit oss till glaciären högst uppe i Bredefjord. Så här långt norrut har inte många människor varit utmed den grönländska ostkusten; nationalparken är enorm och hela området har färre än 500 besökare per år. Främst är det forskare och expeditionsresenärer som hittar hit. För det ska man veta, att här är det isolerat. Att det över huvud taget går att segla i dessa avlägsna vatten beror dels på tidpunkten; sensommaren är den tid på året då farbarheten är som störst. Men issmältningen har också gjort det möjligt så mindre fartyg som Freya kan ta sig fram. Det är långt ifrån en självklarhet att ta sig hit. Det saknas helt infrastruktur och det finns inga hamnar eller andra båtar som kan ge understöd om man behöver support. Här är det papperssjökort från 60-talet som fortfarande är de aktuella. Det är vi och naturen.

Här kan tjock dimma svepa in på några minuter och vi måste navigera smart hela tiden så vi inte riskerar att fastna i drivis som vi inte kan ta oss ur. Isen kan dessutom vara lömsk eftersom det varmare Atlantvattnet tinar isen underifrån, vilket får isen att emellanåt kalva, som med otur kan skapa en glaciärvåg. Freya tar sig dock fram tryggt och säkert, så ingen behöver vara orolig, men nog har vi behövt forcera is – en natt skakade båten och det dånade rejält när sjöbefälen på bryggan tillsammans hjälptes åt att navigera genom ett rejält område med is.

Nu är vi på väg söderöver igen. Mot civilisationen.

Äventyren med M/S Freya är långt ifrån över och jag bär redan på minnen som kommer ta år att smälta. Genom bloggen sparar jag dessa stunder, från åren med M/S Freya, S/Y Wilma och M/S Sunshine, för att en dag se tillbaka på ett liv fyllt av vilda, oförglömliga ögonblick.

// Coddi.

Fler fotografier…

På span efter narvalar…

Is i olika formationer, storlekar och färger…

Ibland kommer Freya med på bild…

Northeast Greenland National Park…

Och så lite mer vardagliga bilder ombord, dels när jag är i full gång att skura durken i byssan. Men i stunder finns tid för att roa oss också, som jag och Jessika i badtunnan eller när jag kastade pil med grabbarna…

Tjingeling!