Från Halmstad tuffade vi ner till Köpenhamn med tåget, jag och Konstruktören. Det hade blivit dags för oss båda att lämna Sverige. Men våra respektive slutmål var inte samma. Dock hade vi lyckats tajma våra bådas flyg så de tidsmässigt låg nära varandra, vilket öppnade upp för att ha ett roligt dygn tillsammans i Köpenhamn…

Så snart vi checkat in på hotellet drog vi ut på stan, lite härlig dansk atmosfär var vi båda sugna på och den visste vi skulle finnas i Köttbyn; ett ställe där gamla slakthus förvandlats till trendiga matställen och andra kreativa hotspots.

Att vandra runt inne på området krävde dock en öl ansåg vi båda, så väl på plats styrde vi stegen mot första bästa pub. Där visade sig tankarna med öl hänga i taket – och med varsitt glas slog vi oss ner i den sköna eftermiddagssolen.

Öl var det här! Taket var fyllt av öltankar som ledde ner ölen via de rostfria rören, ner till öltapparna. Själv tyckt jag det påminde om en kyrkorgel…

Därefter drog jag med Konstruktören till HART innan de för dagen stängde. Jag hade varit på detta konditori förut, med Caroline – och den gången hade vi båda blivit så frälsta att vi återvänt redan dagen därpå. Med andra ord var mina förväntningar rätt så höga nu när jag äntligen skulle få visa Konstruktören. Denna pärla till bageri grundades av Richart Hart, en brittisk mästerbagare som tidigare trollat med deg på Noma och Tartine i San Fransisco. Men när vi nu dök upp så här sista timmen före stängning så fanns ju inget direkt nybakat att köpa och utbudet var skralt. Som det ju ska vara. Inte heller fanns den långa ringlande kön av människor som man ser om mornarna (som bidrar till atmosfären). Konstruktören var ändå jättenöjd, för bakverken är oavsett tid på dygnet något alldeles extra.

När jag väl kom på att ta upp kameran så var bullen redan uppäten… HART är värt en omväg, men se till att komma på förmiddagen…

Efter fikastunden kände vi båda att måttet av kolhydrater var rågat, mätta på öl och bakverk som vi var. Så vi fortsatte kvällen med att stryka runt bland husfasaderna och spana in Köttbyns alla vrår. Till slut hade mättnadsgraden släppt så pass att vi kände oss manade för en middag. Vi valde att gå till Warpigs Brewpub som drivs av Mikkeller. Detta ställe serverar långbakat kött av olika slag och det hela serveras på bricka. Vi åt brisket och ribs och till det drack vi faktiskt inte öl, vilket nog är fy skam eftersom vi befann oss på Mikkeller. Utan det blev vin (men skapat av Mikkeller minsann). Klockan var inte alltför mycket när vi bröt upp, en snabb promenad till hotellet och där stöp vi i säng.

Härligt danskt myller av folk inne på Mikkeller och det är enkelt; äter gör man sittandes vid långbänkar med maten upplagd på brickor – och behöver du en servett så får man gå till en stor rulle och hämta själv. Ölsorter i mängder såklart! Men hör och häpna, vi drack vin!! (men av märket Mikkeller)…

Nästa dag var det dags att resa vidare för oss båda, så vi kände inte för att jaga några stora turistattraktioner. Så det blev en lång promenad där skosulorna trampande såväl asfalt som grusgångar intill vatten. I stadsdelen Christiania smet vi in för en kopp kaffe och vi satt länge och lapade oss i solen.

Härliga Köpenhamn, design och avslappnad atmosfär…

Ett obeskrivligt behagligt vårväder fick vi andra dagen och i stadsdelen Christiania slog vi oss ner för en enkel kaffe…

Sen tog vi tåget till Kastrup, flygplatsen. Detta var det ena målet med resan, att hänga i Köpenhamn och bara må gott. Mitt flyg lyfte före Konstruktörens och efter ett par timmars gemensam väntan på flygplatsen vinkade vi hej då till varandra. Sen traskade jag genom säkerhetskontrollen med Fofo tryggt fastspänd på ryggsäcken. Framför mig väntade en helt annan typ av resa; en emotionell sådan som jag länge vetat att jag måste göra…

Bilden till vänster; på väg till flygplatsen och jag hjälper Konstruktören med all hans packning. Till höger; har just passerat säkerhetskontrollen och nu är det bara jag och Fofo. Framför mig väntar en speciell resa…

//Coddi.