Bittersweet

Att vi redan kommit in i februari månad har jag lite svårt att förstå; det är med lättnad jag konstaterar att vargmånaden januari är förbi. Onekligen har det varit skönt att slippa ifrån de kallaste och mörkaste veckorna hemma. Och när jag snart reser så är det min förhoppning att jag kommer hem lagom till de tidigaste av vårtecken. Kanske inte i form av vårblomning, det är det nog för tidigt för, men kanske finns det annat som får vårkänslorna att spritta i kroppen; en nypumpad cykel som tar mig ut på tur på snöfria gator och få höra fåglarna kvittra…

Dagarna här spenderas mestadels ombord på Nómada. En favoritsysselsättning vi har är att sitta uppe i pilothuset och kika ut över omgivningarna. Det finns alltid något att vila ögonen på; barn som seglar jolle och äldre män som med krökta ryggar plockar musslor i sanden vid lågvatten. Även att sitta och titta på de andra segelbåtarna som ligger ankrade i vår vik…

…som häromdagen då vi satt och spanade ut och jag noterar att segelbåten intill heter SAGA. Plötsligt inser jag att jag känner till båten, att jag varit ombord men att det var på den tiden Greg och Connie från USA seglade henne; vänner jag lärde känna i Tunisien, i Monastir. Tyvärr fick deras seglingsäventyr ett lika abrupt slut som jag och Tjoppe senare fick; Greg drabbades av en stroke strax efter att de kommit till Gibraltar.

Deras öde var en sån händelse som satt spår i mig och när detta hände (sommaren 2022) hade Tjoppe mindre än ett år kvar att leva (och jag hade ingen aning om vad som låg framför mig). Vännernas plötsliga ”tvärnit” i livet, med Greg delvis förlamad på ett sjukhus i ett land långt hemifrån och Connie som plötsligt stod ensam med allt ansvar. Även om Connie hade rätt bra koll på båten så behövde hon ju vara hos Greg. Jag och Tjoppe tog därför beslutet att stanna kvar i Gibraltar/La Linea för att stötta dem under den mest akuta fasen.

Så småningom kunde Greg och Connie resa hem till USA och båten SAGA, ja hon såldes. Och nu låg hon plötsligt här intill Nómada, två och ett halvt år efter jag senast satte min fot ombord på SAGA. I mina känslor kastades jag plötsligt tillbaka till det som faktiskt inte var så länge sedan, då vi helt ovetandes – med vänner i sina respektive båtar – seglade västerut för att ta oss mot Atlanten för nya äventyr ”far beyond”. Så blev det inte. Inte för Greg och Connie. Inte för min väninna Caroline och hennes dåvarande man. Och inte för mig och Tjoppe. Av så många anledningar kan en livsplan plötsligt ändra riktning, inte sällan med sorg i bagaget.

Så medan jag minns tillbaka (men trots allt känner förtröstan över att vi människor är fantastiska överlevare, där jag vis av erfarenhet vet att det går att hitta tillbaka till harmoni och lycka) så gör jag det bästa av de sista dagarna jag har kvar här i Portimao; jag tar det lugnt och spenderar mina dagar rätt stilla med Konstruktören. Bland annat har jag gjort en ny sats med glass, denna gång med smak av fikon och brandy. Och Konstruktören, ja han har tillverkat naturell yoghurt. Till den äter vi vår egna müsli.

Ibland är det inte de stora äventyren som är de viktiga och som gör oss lyckliga – utan de små stunderna vi spenderar med dem vi älskar…