Jag är åter ombord på M/S Freya på väg mot Nordnorge för ett nytt äventyr. Denna gång står valsafari på schemat. Sträckan tar några dagar att gå. Men nu grinar väderprognosen i ilsket rött. Därför är det med viss spänning vi hoppas kunna gå hela vägen utan att behöva söka skydd. Långa sträckor kan vi turligt nog gå inomskärs. Men när vi inte har något annat val än att gå utanför de skyddande öarna, ja då rullar det rejält ute på havet…

Men detta är inte det enda som gör tillvaron spännande, det var även timmarna innan vi kastade loss. För nästan direkt efter att jag kommit upp till Bergen och klivit ombord var det dags att ta sig till kommunhuset för att där skriva prov på norsk alkohollag. Trots att jag pluggat var jag rejält nervös. Dels för att norska språket är utmanande när det kommer till lagtext. Men även för att det hängde på att jag och min kollega blev godkända; certifikatet behöver vi för att få servera alkohol ombord. Under tiden vi skrev provet började fartyget göras klart för avfärd eftersom det ilskna röda på väderprognosen sa att det var bäst att ge sig av så fort som möjligt. Frågan var bara om det skulle ske med eller utan alkoholtillstånd…

Snart kunde vi andas ut, vi hade båda klarat provet. Och glada med våra bevis i handen återvände vi till M/S Freya för att strax därpå kasta loss.

Nu har vi varit iväg ett par dygn och igår kväll när jag ringde till Konstruktören så låg vi utan skydd för kusten. Plötsligt kom min pall vandrandes över durken. Jag hann nästan fånga den innan den tog stopp vid väggen. Det hela såg så komiskt ut så att jag började skratta. Här far jag ideligen mellan olika situationer och platser. Onekligen är livet som en bergochdalbana. Ibland går det uppför, ibland planar det ut. Ibland går det lite läskigt fort utför. Och ibland vandrar en pall förbi mig i ögonvrån där jag befinner mig någonstans mitt i det röda ilskna utanför Norges västkust. Jag har nog slutat förvånas. För vad som händer i morgon har jag ingen aning om. Och så är livet. Så bäst är att bara följa med och se det roliga i saker. Särskilt när det kommer till sånt som ligger utanför ens egen kontroll.

Med detta vill jag hälsa att allt är gott ombord. Pallen i hytten har jag nu surrat och strax ska jag gå ner i byssan och börja göra frukost till manskapet. Undrar vad de säger om jag spikar fast osten i skänken. Nog skulle de bli förvånade. Men vid närmare eftertanke så behövs det inte, för nu kränger det mindre igen. Åter skyddade för vädrets makter så fortsätter vi färden mot nya äventyr.

Tjingeling!

// Coddi.