Otal är de gånger jag suttit och drömt om Grönland och andra arktiska platser. I sjökort och böcker har jag letat mig fram i vikar och fjordar – och i fantasin har jag besökt små samhällen. Men det stannade inte med en lös tanke; anledningen till att tog vi upp Wilma på varvet i Lissabon var för att förbereda henne för kommande äventyr och då framförallt för seglingar på höga latituder. Det var när vi just isolerat taket i pilothuset som cancerdiagnosen slog drömmen i spillror…

Men här är jag nu. Förvisso inte på det sättet jag trodde utan ombord på M/S Freya som sakta tar oss fram i ett landskap fyllt av isberg. I stunder är omgivningarna så vackra att de rör mig till tårar. Glaciärer och blå isberg, kopparfärgade ängar och ren luft. Naturen är så mäktig att det är svårt att ta in. Kanske är det först här och nu jag orkar, klarar av och vågar möta mig själv. Knappt en endaste gång sen jag blev lämnad har jag format några riktiga meningar till honom. Inom mig har jag varit rätt så stum. Men i natt hände det.

”Tjoppe!

Jag kom hit.

Ändå.

Trots allt.

Inte på det sättet som vi planerade.

Men jag höll ord

Jag lät inte drömmarna gå förlorade”.

Trots att jag blev vingklippt vågade och orkade jag flyga mina vingar igen. Och jag ser att de håller. Det har nu gått drygt sexton månader, ingen lång tid med tanke på allt jag gått igenom. Jag blev ju själv sjuk efter. Och även om Tjoppe sa till mig innan han lämnade mig, att jag skulle fortsätta flyga mina vingar den tiden jag har kvar på jorden – så gör jag det faktiskt inte för hans skull. Utan för min egen.

Ombord på M/S Freya är stämningen mycket god och gemytlig. På något besynnerligt vis blir besättningen min familj och gästerna, denna gång en mindre grupp – är samtliga fantastiska människor. Eftersom vi spenderar så pass mycket tid tillsammans med gästerna (de stannar hos oss ett tiotal dagar) så lär vi känna varandra rätt så väl. Fartyget är inte så stort och det känns som vi flyter runt här i vårt egna lilla marina universum.

Nu när livet är så bra känns det motsägelsefullt att tårarna plötsligt började rinna. Jag blev överraskad. Men det känns som en kran plötsligt öppnats. Men å andra sidan; vem skulle inte börja gråta i åsynen av kanske den vackraste och ännu orörda platsen på jorden. Att stå i fören på Freya och se ett gigantiskt isberg passera är storslaget. Helt enkelt för att all världens ord saknas för att beskriva känslan. Jo jag gråter. Jag tror det är av tacksamhet över livet.

Till detta kan jag berätta att Susan (ensamseglande Susan) härom veckan var i London där hon har en av sina båtar. Som granne har hon Wilma. Vi hade ett videosamtal så jag fick se Wilma live! Och efteråt skickade hon en film till mig på när Wilma lägger ut från sin nya hemmahamn. Jag sörjer förlusten av Wilma också och emellanåt ställer jag mig frågan om det var fel att sälja henne. Men jag landar varje gång i att beslutet var rätt, jag kunde inte behålla henne. Av flera anledningar.

// Coddi.