Det lustiga är att jag inte alls saknar värmen, vilket man kanske skulle kunna tro när man som jag lämnat Sverige mitt i sommaren för ett jobb i Norra Ishavet. Och jämför jag med åren då jag seglade på varmare breddgrader så skiljer det sig än mer. Här kommer ett axplock på hur mitt nya liv ser ut…

Förra veckan träffade jag Wilma. Inte båten, utan en arbetskamrat som bär samma namn som min forna älskade båt av betong. Varje gång jag hörde någon ropa hennes namn klack det till i mig. Namnet Wilma kommer för all framtid betyda något särskilt för mig. Nu har Wilma mönstrat av och jag kommer sakna henne, inte bara för att hon tog sig an bakningen ombord, utan för att hon var en frisk fläkt som svepte förbi. När Wilma lämnade fartyget räckte hon över degbunken till mig och nu känns det nästan som jag fastnat i den. Limpor, frallor och sötebröd – varje dag hittar jag något att bjuda gästerna på…

På dessa breddgrader blir mitt hår babymjukt. Som på en fyramåders-baby (om babyn inte är skallig vill säga, vilket förekommer). Om det beror på att luften är torr här eller om det är vattnet jag duschar i, vet jag inte. Ombord har vi riktigt bra dricksvatten (och duschvatten) som vi får genom att vi avsaltar havsvatten…

Numera använder jag stora mängder hudkräm och lotion vilket jag aldrig annars gör. Huden är torr och så snart jag smörjt in mig behöver jag repetera, för huden absorberar kladdet som en bättre disksvamp…

Någon undrade över min hälsa, jo tackar som frågar. Jag undviker ägg och paprika och annat som kan trigga gallbesvär. Men när jag provade kockens äggröra häromsistens så fick jag ont fast jag bara tog lite. Kanske att jag vid tillfälle får be min kirurg vidga den förträning jag har i gallgången, vilket i sådana fall kan göras i perioden jag är hemma. Men det verkar fungera så länge jag undviker viss sorts mat…

Min maskot-nalle fick till slut sitt namn. Tack för alla fina förslag, Tryggve var det som flest av er föreslagit, så det får han heta i mellannamn. Jag har nu döpt honom med några stänk av ishavets kalla vatten, så numera heter han:

Fofinho ”Fofo” Tryggve Wompler

Fofinho är portugisiska och betyder typ ”gosig” eller ”kramgo”. Men vardagligt kallar jag honom för ”Fofo” Han får nu följa mig vart än jag reser i världen. Fofo och Coddi. On the go.

Det finns inga soluppgångar eller solnedgångar här denna tiden på året. Vaknar man två på natten och tittar ut är det ljust som på dan. Sömnbehovet är mindre än normalt. Om man vill sova bra behöver man mörklägga hytten ordentligt och jag gör det genom att trycka till rullgardinen i nederkant med hjälp av några magneter, så hålls duken tätt mot skrovet så inget ljus smiter emellan. Kolla in bilderna så förstår ni…

Tre gånger har jag varit i land sedan jag klev ombord den 27 juni. Två gånger har varit vid Ny Ålesund, världens nordligaste bosättning. Här finns bland annat världens nordligaste postkontor. I deras butik köpte jag den finaste tröjan av ull (som bara kostar en bråkdel mot hemma.)

Jo, en liten udda sak här, är att när man går in i butiker – då tar man av sig kängorna vid entrén. Man kan också behöva lämna in sitt vapen. Så på hotell och i butiker glider man runt i sockorna. Ibland finns det lånetofflor. Det hela känns lite gulligt, som att man går på dagis och tar av sig skorna i kapprummet….

Det finns såklart en massa mer att berätta om, men detta får räcka så länge…

Coddi.