Den nya tiden

Äntligen har jag en idé om framtiden med en tydlig stig utstakad framför mig. Den har inte kommit lättvindigt, inte gratis. Utan det har krävt ansträngningar där jag målmedvetet strävat mot att komma till det läge som jag nu befinner mig i. Äntligen, vill jag säga. Som en kraft ur motgångarna. En tidigare brittisk premiärminister lär en gång ha sagt; ”man ska inte använda sitt förflutna som en soffa, utan som en språngbräda”. Jag är benägen att hålla med…

Mer specifikt om vad som väntar mig väljer jag att inte berätta nu. Jag vill vara snäll mot mig själv och inte låsa mig vid diverse utfästelser; är det något jag lärt mig så är det hur nyckfullt livet kan vara. Tids nog får ni veta, ni som inte redan vet. Men vad jag kan säga är att jag studerat, jag har investerat och jag har strävat mot ett visst mål. Framtiden känns ljus. Men jag väljer att vara ödmjuk.

Så vad har jag gjort i övrigt då…

Jo jag åkte ju till Kilafors, orten som fått vänta länge på mitt besök. Dels för att Norrland ligger lite avigt till geografiskt. Men framför allt för jag inte ville resa så länge min sorg var trängande. I Kilafors bor Birgit som snart fyller 90 år och ett gammalt hjärta som hennes är såklart lite skörare än på oss ännu unga. Birgit och jag delar inget gemensamt blod. Men hon levde med min pappa från det jag var tretton år gammal och fram till den dagen för åtta år sedan då han vinklade upp sina tofflor för gott; ja, han dog alltså.

Medan ännu enstaka snödrivor låg kvar på de ställen där solen inte kommit åt, mötte Ingalill upp vid tågstationen, min svägerska som jag vill kalla henne eftersom hon är gift med min bonusbror. Dagarna ägnades åt naturen med utflykter och fantastiskt fina samtal. Och så klart hälsade jag på Birgit som blev så oerhört glad (eftersom jag inte förvarnat om min ankomst).