Med dörren till 2024 öppnad sitter jag i Nómadas järnmage och funderar över min framtid. Vart ska det bära därhän med mig? Vilka förändringar kommer jag behöva göra? Och inte minst, vad VILL jag göra? Att forma mitt liv på nytt är både spännande och lite läskigt. Bara det att jag varit borta från arbetsmarknaden en längre tid, får mig att känna osäkerhet…

Så vad har jag att erbjuda en arbetsgivare? Och hur står jag mig i konkurrens med andra? Vill någon ens anställa en tjej som de senaste åtta åren ägnat tid åt att pilla navelludd i azurblåa ankarvikar (en sanning med modifikation, eftersom segling alla dagar inte alls är någon dans på rosor). Och med mina femtiosju år i bagaget, ligger de mig i fatet? När frågorna är fler än svaren rinner lätt tvivlen över min själs kantstötta reling.

Andra vägar till inkomst skulle kunna vara att starta eget företag igen. Men vid närmare eftertanke vill jag inte; främst för att jag vill kunna jobba periodvis. Många i min omgivning föreslår att jag skulle kunna jobba som copywriter eller skriva för något magasin – eller skriva en bok. Det är en osäker inkomst som i dagsläget inte känns rätt. Hur kul det än skulle vara att se ryggen på min egen bok i hyllan, känns det för tidigt. Jag är långt ifrån färdig med dem, äventyren. (För jag vill inte att mina drömmar gick förlorade med Tjoppes sista andetag). Tills vidare nöjer jag mig med att figurera i andras böcker; inom kort kommer ensamseglande Susans bok ”The half bird” ut, där ett kapitel handlar om natten då vi blev rammade och bordade av migranter. Och på en annan plats skrivs det just nu på en historia som även den snuddar vid min. Att få bli omnämnd i vänners böcker, genom händelser vi gemensamt upplevt, betyder så mycket mer än att skriva om det själv. Särskilt som jag idag inte har Tjoppe att dela dessa minnen med.

Med det sagt kommer jag därför mönstra av Nómada om några veckor. För att resa till Stockholm där en kurs väntar. I bästa fall leder den mig in på en väg till något jag drömt om att få göra. Men vägen är inte självklar – jag behöver lite tur också. I sämsta fall blir det en rolig vecka i Stockholm med ny kunskap att bära med mig i livet. Tids nog berättar jag.

”I thank you for sunshine
Thank you for rain
Thank you for joy
Thank you for pain
It’s a beautiful day”