Det hade blivit dags att ge sig ut på en resa. Något av en repris från i somras skulle man kunna säga, med den stora skillnaden att jag denna gång inte hade ett förråd i Lysekil att tömma. Då, i somras, var jag ledsen och bedrövad av sorg, på gränsen till handlingsförlamad. Och det var då som mina besvär med gallstenarna tog fart. Så här i slutet på året har jag äntligen börjat lägga det tunga bakom mig. Därför var det med betydligt lättare steg jag lämnade mitt hem för att göra denna tripp…

STOPP nummer 1 – Ljungskile

Första stoppet blev i Ljungskile hos vännerna som seglar S/Y Sally. Så många seglare jag lärt känna genom åren – och det är långt ifrån alla man fortsätter att träffa även efter det man kommit hem. Men med Eva och Håkan är det annorlunda. Mina starkaste minnen med dem är från Medelhavet när vi sammanstrålade för att fira svensk midsommar ihop. Tillsammans öppnade vi en burk sill och sjöng några väl valda snapsvisor. Något år befann vi oss för långt ifrån varandra och då fick vi lösa det genom att koppla upp oss på länk – så firade vi midsommar på så vis. Som tur var fanns inlagd sill i båda båtarnas last, så ingen behövde bli utan.

När jag nu landade hos dem i deras mysiga hus bjöds det på lax och vin – och det givna samtalsämnet var segling. För även om Wilma är såld, så försvinner inte seglartjejen i mig…

STOPP nummer 2 – Uddevalla

Jag hade bestämt träff med Leila på IKEA i Uddevalla. Det hade blivit dags att hämta upp mina nya solglasögon; paret jag lyckats beställa i Monastir i Tunisien och som Leila snällt därefter hämtat upp och tagit med på flyget hem till Sverige. Det var under det förlösande strandpartyt i höstas som jag oturligt råkat tappa mitt förra par. Först blev jag lite ledsen. Tills jag kom på att jag kunde fixa nya likvärdiga solglasögon från optikern i Tunisien (där de förra var införskaffade). Men helt okomplicerat var det inte – beställnings- och leveranskedjan gick genom Portugal, Qatar, Tunisien och Sverige. Men allt fungerade smidigt och nu mötte Leila upp mig för att lämna över brillorna.

Till skillnad från många andra vänner jag har, är Leila ingen seglare. Henne lärde jag känna under vårt vinterstopp i Monastir. En dag hade hon stått på kajen intill Wilma, med man och barn. Av en tillfällighet hörde jag att den unga familjen pratade svenska. Snart utbytte vi ord och jag passade då på att fråga Leila om hon kände till någon tandläkare på orten. Jag hade seglat med trasig tand ända från Grekland. Och varför jag trodde att Leila kanske visste, är för att hon har sina rötter i Tunisien. ”Min kusin är tandläkare och har sin praktik uppe i stan”, hade Leila svarat. Det lät som ljuv musik i mina öron och någon dag senare hade jag bokat tid. Att laga en tand i Tunisien kostar motsvarande 270 svenska kronor. Och då fick jag lära mig lite arabiska på köpet (kusinen gav mig en liten lektion i artighetsfraser som jag sen hade god nytta av).

STOPP nummer 3 – Gåseberg

Micke och Christina driver Nicanders båtvarv i Lysekil och de stod näst på tur att besöka. På varvet låg vi (i vattnet) med Wilma vintern innan vi kastade loss – och jag minns såväl den gången det var minusgrader, och rejäla svall letade sig in där Wilma låg (utanför Christinas kontor). Det hade gungat så mycket så masten pendlade betänkligt och Christina tänkte att vi måste blivit ”shaken, not stirred” inuti båten. Men vi blev aldrig sjösjuka. Inte den gången och ingen annan gång heller. Under åren vi var iväg har Mikael och Christina varit oss behjälpliga, inte minst när vi behövt få prylar levererade. En gång skickade de en hel motor till oss i Portugal.

Det blev en synnerligen trevlig kväll ihop med fisksoppa till middag. Efteråt kröp vi upp i fåtöljerna och lyssnade på musik, till ett trivsamt läppjande på något ur barskåpet. Skönt snack och många skratt. Som det brukar bli när vi ses.

STOPP nummer 4 – Lysekil

Min Malin… min godhjärtade vän med samma böjelser som jag. Med fetisch på te och tekoppar, pennor och postit-lappar och vi är båda anglofiler (galna i England). I timmar kan vi sitta och prata. Men nödvändigtvis behöver vi inte sitta och underhålla varandra. Vi kan lika gärna ägna oss åt egna aktiviteter under samma tak, likt ett gammalt strävsamt gift par. Hon i soffan i vardagsrummet och jag uppkrupen i kökssoffan med kuddar bakom ryggen. ”Du kanske skulle ha en nyckel hem till mig”, inflikade Malin någon gång i vårt samtal. Men det behövs nog inte, för dyker jag upp oanmäld och Malin inte är hemma så kan jag alltid gå över till Katarina som bor i huset intill (eller knacka på hos hennes mamma).

Med tanke på hur omtumlande och tufft detta år varit, kändes det enormt rätt att få dricka te ur en kopp med texten F A N på. På engelska betyder det väl att man är ett fan av någon eller något, en beundrare. Men ordet kan också bära betydelsen av substantivet ”fläkt” (som blåser oss människor svala en stekhet sommardag). På svenska däremot betyder F A N något helt annat. Nämligen FUC*.

STOPP nummer 5 – Valemyr

Pappa Segelmakare hämtade mig hemma hos Malin. Jo, jag skriver så, ”pappa”. För han och hans fru (mamma segelmakare) har inte bara öppnat sitt hem för mig, utan även sina hjärtan. Hos dem får barnet i mig landa i ett bolster av trygghet. Vilket kan behövas fast man är 57 år, särskilt som livet plötsligt blivit svårt. En mer harmonisk plats går inte att finna och deras hus ligger naturskönt en bit utanför Lysekil. Förutom praktisk hjälp med att tömma förråd och köra ner mina saker till Halmstad får jag, när helst jag önskar, landa i deras kärleksfulla, kreativa och trygga hem. Denna gång bjöds det på snögubbe i trädgården och pepparkakspyssel.

STOPP nummer 6 – Göteborg

Min bror bor i Vaxholm men nu befann han sig i Göteborg. Så vi passade på att sammanstråla. Det blev en helkväll med goda drinkar, finfin mat med passande vin till. Och till dessert blev det… (trumvirvel)… Tarte Tatin (fransk äppelpaj) som jag älskar – och en calvados. Gemensamma minnen från barndomen gick som pingpong-bollar mellan oss. Tanken var att jag skulle ta sista tåget hem till Halmstad, men det kändes lite tråkigt att bryta upp när vi hade det som trevligast. Så vi bokade ett rum även åt mig. Till slut var jag så mätt, nöjd och salongsberusad, att storebror fick visa vägen till hotellet (fast jag hade inte hittat även om jag varit nykter).

När vi växte upp fick jag ofta (fast jag var fyra år yngre) följa med honom på hans ”upptåg”. Aldrig att jag kände att jag var till besvär. Frimärken, spårvagnar och schack; genom honom fick jag lite udda intressen. Därför har det varit något av en sport för mig under seglingsåren att försöka hitta roliga frimärken utmed vår seglats. En gång när jag fick tag på ett frimärke med Gibraltars fotbollslandslag lyckades jag fixa en autograf från en av fotbollsspelarna. Sen la jag detta i ett brev med brorsans adress på kuvertet. Hur som helst, det kändes rätt underbart att gå ”krok-i-arm” med min bror genom Göteborg.

Jag vill såklart tacka alla jag träffat under min tripp, tack för all god mat och umgänge ni bjudit på och sköna sängar. TACK!

Avslutningsvis…

Ett sorgligt och definitivt STOPP…

Det är med sorg jag fått veta att min vän Ann-Sofie lämnat livet för den där jävla cancern. Hon och jag diskuterade ofta matfrågor, hon var en hejare på ”båtmat”. När vi sågs över en lunch förra hösten (hon och jag och våra respektive) hade vi ingen aning om att cancern lurade runt hörnet för såväl deras del, som för våran. Mina tankar går till Ann-Sofies nära och kära. Jag blev rätt ledsen men desto större skäl att inte sluta leva, medan tid finns…

// Coddi.